Antibiotikaresistens

Försök med homeopatisk behandling: Operationssår hos häst

Fakta

Nyopererad häst svarade ej på behandlingen med antibiotika
Oxacillin-resistent Staphylococcus haemolyticus och Actinobacillus equuli hittades vid provtagning.
Efter homeopatisk behandling med Silicea terra, försvann de kliniska symptomen.
Homeopatisk Silicea kan vara fördelaktigt vid antimikrob-resistenta bakterier.
Med tanke på det globala problemen med antibiotika resistens, borde fler studier av homeopatisk behandling göras.

Sammandrag:

En 4-årig travhäst behandlades med homeopatiska läkemedel när operationssåret inte läkte. Efter diverse tester fann man en antimikrobiskt resistent bakterie i såret – oxacillin-resistent Staphylococcus haemolyticus samt Actinobacillus equuli

Hästen svarade ej på den antibiotiska behandlingen med intravenös gentamycin och penicillin följt av oral sulfadiazine natrium och trimethoprim.

Vid presentationen inför den homeopatiska behandlingen, uppvisade hästen varig inflammation, ödem samt serom (sårvätska).

Efter behandling med det homeopatiska läkemedlet Silicea terra läkte de kliniska symptomen.

Homeopatiska Silicea terra är ett av många homeopatiska läkemedel som kan vara fördelaktiga vid behandling av variga sår, i synnerhet när det gäller variga sår som inte läker, där det är risk för resistenta bakterier. Med tanke på den överhängande globala risken för resistenta bakterier borde studier utföras i samarbete med homeopater och veterinärer och läkare.

Länk till fullständig rapport: Wound Healing Disorder in a Horse, Associated With Antimicrobial-Resistant Bacteria, Resolved With a Homeopathic Medicine – A Case Report

Varmblodssto 7 år, ”brunstmärra” (Merc)

Ur tidningen HFD 2000/2 av alternativmedicinare Mona Olsson

Stoet har i flera år haft tendens att anfalla den som hämtar in henne från hagen, och då endast den som varit s.k ny stallpersonal. Hon är generellt misstänksam och framför allt vid nya rutiner. Urinerar stora mängder, framför allt nattetid. Personalen har sett att urinen ibland har varit mörk och då start illaluktande; något märkligt att hon vid dessa tillfället vippat till med svansen precis som hon börjat urinera, samtidigt som hon får ett oroligt uttryck (förmodad smärta i början av urinering)

Har till och från vit halvtunn utsöndring från vulvan, som sårar slemhinnan. Spridda små kliande sår syns utmed vulvans innerkant. Vid betäckningen senast kastade hon fölet. Hon har synnerligen dålig andedräkt, en hel del tandsten och något svullna öronspottkörlar (vilket hon haft en period) utan feber. Hon rör sig fram och tillbaka i boxen under konsultationen.

Stoet fick Mercurius solubilis D30.

Vid återkontakten berättades att all utflödesirritation försvunnit och anfallsbenägenheten hade avtagit. Hon är fortfarande något misstänksam, vilket ledde till att hon fick ytterligare en dos av medlet fast i M potens.

Boxer 16 månader, ”soffridare” (Merc)

Ur tidningen HFD 2000/2 av alternativmedicinare Mona Olsson

Hunden valdes som åtta veckors valp för att han var kavat och dominant. Ägarna trodde att han skulle kunna klara sig bättre själv under de timmar på dagen då de jobbade. Han har alltid slickat på deras händer, älskar att gå och nosa på allt möjligt så att saliven droppar. Snäll och trevlig när man inte begär något av honom, men när de ska leka med honom blir han stegvis så exhalterad att de inte har kontroll över honom. När de ska fostra honom svarar han emot med tänderna i ägarnas händer. Han vill ogärna bli dominerad. Stressar i konflikter, blir allt tuffare, ögonen svartnar, han tjuter och attackerar. Han rider, på olika möbler och människor som är omkring honom. Har blivit dålig på att äta, under en tid på 14 dagar.

Hunden fick en dos Mercurius solubilis D200.

Vid återkontakten var ägarna mycket nöjda då han helt hade slutat dominera dem. De var inte längre rädda för honom och inlärningarna var konfliktfria.

Hundar med epilepsi

Artikel från tidningen HFD, 2000/2 av equiatriker Monica Littorin

Epilepsi är en rubbning av hjärnans funktion med återkommande krampanfall. Epilepsi kan förekomma på många hundraser, och i regel uppträder de första anfallen mellan 1-3 års ålder. Mellan anfallen är hunden helt frisk. Vid några tillfällen har jag behandlat epilepsi på hund med homeopati. De två tillfällen jag tar upp här, har behandlats med Calcium carbonicum (Calc carb) respektive Phosphorus (Phos). Andra stora medel där man kan finna epilepsi är Bufo, Cuprum, Lachesis, Silicea, Sulphur m fl. Vad man alltid letar efter är vad som är speciellt och udda för just den individen, och då är repertoriet oumbärligt!

Basset/Griffon tik, 2,5 år

En Basset/Griffon tikhade haft flera anfall av epilepsi och skulle antagligen ha traditionell medicin resten av livet. Hunden var köpt som valp och var då mycket dominant i flocken, högg och bet ofta omkring sig, men lugnade sedan ned sig. Ägaren tyckte hon var lite omogen och definitivt ingen ”knähund”. Hon var nu lite grov för sin ras, orkade inte så mycket och låg ”alltid steget bakom”.

Leverproverna var förhöjda, vilket naturligtvis förklarar en del av tröttheten. Hon hade morrat åt folk och var arg på alla utom frun i huset. Dessutom var hon reserverad när hon mötte andra hundar. Aptiten och törsten var inte särskilt bra, däremot var hon en gourmand. Hon tyckte mycket om mjölk. Föregående sommar hade hon matvägrat. På morgonen var hon väldigt trött och höll sig länge; däremot kissade hon väldigt ofta på promenad.Smällare och hastiga ljud var hon harig för, vilket inte var så käckt då hon skulle användas som jakthund. Trots att hon morrat åt folk tyckte hon dock om dem, speciellt barn. Hon var också mycket smart.

Det fanns inte så många fysiska symptom: stel bak och svårt för att vända. Klåda i öronen och någon gång runt nacken. Löpningarna var normala. Vid anfallen, som kom regelbundet, sprang hon runt först, krampade, spydde men det kom ingen fradga. Efteråt ville hon äta mat med hysteriskt stor aptit. En gång fanns det med stress innan ett anfall, men det fanns ingen specifik gemensam nämnare.

Hon fick en dos Calcium carbonicum 10M. Inte pga sjukdomen i sig utan för att det stämmer bra med hennes konstitution: trött, lätt för att lägga på sig vikt och grov. Det är heller inte ovanligt att Calc carb är dominanta. Det är ett relativt vanligt medel på växande individer, om helheten stämmer.

Efter behandlingen försvann stelheten bak och aptiten kom tillbaka. Hon började dock spy upp maten ett kort tag efter dosen, men det gav sig snart. Blev mycket mer alert och pigg. Kunde även följa med på jakt, vilket inte fungerat tidigare. Efter 6 månader har hon ännu inte fått något nytt anfall.

Setter-tik, 4,5 år

En setter-tik hade under det sista året haft regelbundna epilepsi-anfall. Ägaren hade haft hunden sedan den var valp. Även brodern har epilepsi. Mamman till hunden dog när tiken var 2 år, vilket gjorde att hon blev lite osäker och rädd för andra hundar. Hon blev vaccinerad mot parvo-virus en månad före det första epilepsi-anfallet.

Denna hund är en typisk Phosphorus hund. Mycket pigg, smal, alert med bra aptit och stor törst. Mycket social och tycker om människor. Det fanns inga andra fysiska problem. Dock tyckte hon inte om räkor eller fisk. Tiken fick Phosphorus 10M 1 dos. Efter 9 månader har hon inte haft några besvär. Hon blev mer positiv och kelig. Lade dessutom på sig mer vikt.

När detta skrevs hade det inte gått så lång tid så det kanske var lite för tidigt att summera. Kanske behövde hundarna en ny understödjande dos längre fram? Båda hade dock blivit mentalt bättre, anfallen hade försvunnit och Settern hade lagt på sig vikt, vilket inte är ovanligt vid rätt medel.

Utvärtes behandling: Aconitum- och Arnicalösning

ur HFD 2003/04, av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Jag läste om medlet Aconitum (Acon) i George Vithoulkas ”Materia Medica Viva”. Det står lite historia om medlet, och då nämns att Acon förr användes som smärtstillande medel, som även kunde strykas på huden. Jag tyckte det lät väldigt intressant och bestämde mig för att prova.

Blandade till en flaska med destillerat vatten och en tablett Aconitum 1M. Jag fick tillfälle att prova lösningen redan nästa eftermiddag då jag halkade på ett vått golv och slog stortån i kanten på dörren och i tröskeln, det smärtade ända upp i låret.

Jag haltade till kylskåpet och tog fram flaskan, skakade den, dränkte in en bomullstuss med lösningen och lade den på tån. Det tog ett par minuter, sedan var det som att smärtan formligen rann bort. Kände inte av någonting efteråt, kunde sätta på mig skor och gick obehindrat.

Jag har provat denna lösning vid några fler tillfällen, både på mig själv och på djur som krävt snabb smärtlindring. Det har fungerat mycket bra! Det är dock en ren akutbehandling, vid mer ytlig smärta.

Har även använt det till en ko med klövspaltseksem. Kon hade ont och ville helst inte stå upp (hade även fått veterinärbehandling men det hade inte hänt så mycket). Hon fick även Hepar invärtes och så baddade husse utvärtes med Aconitum-lösning. Efter ett par timmar började hon stå upp långa stunder och sedan blev det bara bättre och bättre.

Arnica-lösning

Jag har även använt en liknande lösning av Arnica (Arn) bl a på min grannes hund, som fick ett otäckt fukteksem en sommar; kladdigt, varigt och mycket kliande. Jag klippte rent området, torkade rent med Arnica-lösningen under två dagar. Jag gav hundens konstitutionsmedel invärtes. Det tog fem dagar, sedan hade huden torkat och läkt. Efter ytterligare någon vecka, började pälsen växa ut igen.

Efter den snabba förbättringen jag fick på min grannes hund beslöt jag att använda den utvärtes lösningen av Arnica fler gånger, som en utvärtes, relativt snabb lindring av hudproblem, medan djuret behandlades konstitutionellt, med ett helt annat konstitutionsmedel invärtes.

Jag har i dagsläget använt denna kombination till några sk. eksemhundar. Deras kliande har lindrats snabbt och huden har börjat läka fint, samtidigt som deras konstitutionsmedel arbetar invärtes.

Troy, afghanhanne, med problem i ringen (Puls)

ur tidningen HFD 2001/4, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Troy är 2,5 år, hans problem är att han ”knyter sig” och inte vill visa upp sIg vid utställning. Problemen börjar när han kommer in i ringen och allas blickar riktas mot honom. Man skulle nästan kunna säga att han har torgskräck.

Han kastar med huvudet då domaren ska titta på tänderna, han gillar inte heller halsbandet som stramar kring halsen, han blir orolig av vissa främmande ljud, vid dessa tillfällen. Han är mycket vacker men gör sig inte rättvisa genom sin låsning. Utanför ringen är han ganska oberörd, men vid promenad i stan är han mycket spänd. Han trivs bäst hemma i sin invanda, trygga miljö så där fungerar han mycket bra.

Han är uppvuxen på en kennel och har för det mesta gått i hundgård tillsammans med andra hundar innan han kom till familjen vid knappt två års ålder. Han är jättesnäll, på gränsen till velig, han är en något känslig hund, som blir förnärmad och ledsen vid tillsägelse. Är ibland butter tjurighet, men skulle aldrig svara emot vid en reprimand. Han är snäll mot andra hundar och startar aldrig ett bråk själv.

Familjen har ytterligare en vuxen hanhund, och när Troy flyttade hem till dem, vid ca två års ålder, så gick det smärtfritt. Han är ranglåg. Bekväm av sig, nästan lat säjer matte. Något reserverad mot en del män, lite skygg, speciellt om personerna är bullriga och högröstade. Han kommer dock över det sedan han förvissat sig om att det inte var så farligt. Man kan säga att han är försiktig av sig. Rädd för traktorer och stora lastbilar.

Han är förtjust i barn och gillar närkontakt, älskar när man pysslar med honom, borstar och kammar. En mycket kelig hund, tillgiven, sympatisk och behaglig. Han har haft återkommande öroninflammationer. ingen speciell lukt. Öronlappen har varit röd och ett visst utflöde har förekommit. Ögonen rinner ibland, men inga stora problem. Han är en matglad hund som tigger och älskar allt. Lagom i hull. Dricker lite till normalt. Magen är bra.

Troy får Pulsatilla, 3 piller morgon och kväll. Han ställdes ut 14 dagar efter behandling och uppförde sig nu helt annorlunda. Tillgänglig att visa, som förbytt. Sex veckor senare har han ett mindre återfall, knyter sig igen, blir inåtvänd, tom i blicken som i en annan värld. Nästa stund fjäskar han, vet inte hur han ska bete sig för att vara tillags. Han är så godtrogen och tror alla om gott. Troy får då Pulsatilla M, en dos.

Reaktionen kommer snabbt. När jag möter honom nu reser han sig upp i hela sin längd, lägger sina stora tassar på mina axlar och huvudet mot min kind. Han bara står där länge, länge och verkar njuta i fulla drag. Är nu helt oberörd vid besök i stan, traktorer, bilar etc. är inga problem. Han visar en inre styrka och säkerhet vid alla vardagliga händelser. Har ställts ut igen och är nu som en dröm att visa upp. Mycket följsam och matte är överlycklig över resultatet.

Molle 2,5 år, labbe med elefanthud (Calc)

ur tidningen HFD 2002/3, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Ägarna söker hjälp för att Molle sedan ca 4 månader har något som ser ut som elefanthud på insidan av låret, mot snoppen och en bit fram under buken. Hudförändringen ser inte trevlig ut, blekgrå, grov och veckig. Han slickar på det ibland, men är i övrigt en till synes frisk hund. Eftersom hunden gått med det så pass länge lovar ägarna att söka veterinärhjälp, om inte den homeopatiska behandlingen snabbt skulle ge resultat.

Vid konsultationen berättar ägarna att de köpt Molle som 8 veckors valp. Han var stor och kraftig som valp, framåt, öppen och tillgänglig. En otroligt enkel hund att ha, bet aldrig sönder något, går alltid lös hemma på gården och vid promenader i naturen, inga rymmartendenser, inte ens om det finns löptikar i närheten. Kolugn och okomplicerad.

När djurhomeopatens hundar i hundgården skäller på honom, reser han ragg och tittar nyfiket på dem, men visar ingen tendens till att vilja gå dit och bråka med dem. inne på mottagningen nosar han runt, går sedan och lägger sig och sover lugnt och avslappnat.

Han slår nästan knut på sig själv vid besöket på mottagningen, är jätteglad och viftar på labradorers vis på hela kroppen. Han är kraftfull och stabil i kroppen och har lagt på sig några kilo för mycket. Han är glad åt alla, gillar barn och är tålmodig med dem. Ingen vakthund utan släpper in precis vem som helst. Har bra självförtroende, kan vara ensam. Husse har provat provocera honom för att få honom att visa humör, men han bryr sig inte. Han kan dock vara lite skvättig och hoppa till om något faller i golvet, annars visar han ingen rädsla för något.

På kvällen ligger han nedanför husses säng, på mattan. Gillar att bli ompysslad men går sin väg då han tycker att det räcker. Vill vara med så att han ser vad övriga familjen har för sig. Har en enorm aptit, (han är ju trots allt labbe!), äter allt utom ägg som han får kväljningar av.

Men, något som skiljer honom från de flesta av hans ras är att han absolut inte gillar att bada ute. Labrador är en apporterande fågelhund, som normalt är mycket badglad. Molle har dålig kondition vid rörelse uppför och som helhet är han lite trög och sävlig.

Molle fick Calc carb D30 5 p 2 ggr/dag i 7 dagar samt ringblomsalva att smörja med. Denna salva stör inte den homeopatiska behandlingen. Ägarna fick också råd om att banta ned hunden.

En klar förbättring av hudproblemet kunde ses efter 14 dagar, ytterligare fem veckor senare fanns inget spår efter elefanthuden. Ägarna hade dessutom lyckats få ned honom till lämpligt hull.

Albin, Shaded Silverperser 4 år (Lyc)

ur tidningen HFD 2001/3 av djurhomeopat Stina Granhammar

Albin är en genomtrevlig herre men en enmanskatt, är mattes katt. Är i vissa situationer en fegis. t ex om det kommer gäster han inte känner, då morrar han och springer och gömmer sej, kommer inte fram förrän det verkar lugnt igen.

Har riktiga översittarfasoner mot katten Mille, som är mycket skygg. Är dock livrädd för katten Simson. Albin är en riktig fegis! Det är ofta bråk runt Albin.

Tycker inte om att kammas, vill inte stå stilla, gapar och skriker. Ställer till så det tar dubbelt så lång tid att bli färdig. En kamp vid kamning och kloklippning.

Albin har ofta problem vid avföringen. Så fort vi provar ett nytt foder äter han med förtjusning (för han tycker om det mesta) men han blir alltid dålig i magen efteråt. Det går oftast snabbt över men han har känsligare mage än de andra katterna. Äter och dricker bra, ganska ofta och lite åt gången. Översexuell – är kastrerad men vill ändå para. Ställer alltid upp för löphonor.

Gillar inte att bli instängd ensam i något rum. En gång när en hona skulle föda, blev han inlåst i sovrummet, efter som han var ganska störande. Då både kissade och bajsade han i matte säng som protest mot behandlingen. När matte blev allergisk och dörren till sovrummet stängdes, låg det varje morgon bajs på mattan utanför sovrumsdörren. Och vem hade gjort detta? Albin förstås!

Albin är enormt svartsjuk när matte pysslar med de andra katterna. Speciellt med Simson. Då går han nästan sönder av svartsjuka

Han har fått Lyc D200 en dos sedan Lyc M en dos, främst för att han urinmarkerar överallt och för att han har så känslig mage. Efter M-dosen fick han en kraftig förstförsämring på magkänsligheten, men sedan har magen definitivt blivit bättre. Han är dessutom inte lika rädd som förut och har inte riktigt så markanta översittarfasoner. Men han urinmarkerar fortfarande.

Några typiska särdrag för Lycopodium, som stämmer in på Albin:

känslig mage, som vid minsta foderförändring blir dålig, lös avföring eller diarré
översittarfasoner mot en svagare individ
feghet mot nya personer
bråk vid hantering
översexuell
svartsjuk och misstänksamhet
önskan om sällskap
tycker om makt

Cilla, 5-årig tik med hudproblem (Sulph och Natr-m)

ur tidningen HFD 2004/3 av djurhomeopat Eivor Iversen

Cilla är en 5 årig tik, blandras (schäfer-flatcoated retriever). En mycket intelligent och livlig hund. Hon har tidigare fått Sulph 200 som hon svarade jättebra på när hon gick till överdrift med sina mobbingtendenser. Hon har aldrig haft klåda eller några fysiska problem tidigare.

I mitten av juli kontaktade hennes ägare mej och berättade att hon hade kliat och slickat upp sår på båda låren inom bara något dygn. All päls var borta på ett område på ca 1-1.5 kvadratdecimeter på vardera lår. Huden var tunn och svampig, det både vätskade och kom enstaka bloddroppar från området. Cilla kliade sej även på övriga kroppen och fällde stora mängder päls. Hon hade också sårskorpor runt munnen och neråt halsen.

Min första tanke var förstås att ge Sulph, så hon fick Sulph 30 i plusdos i 3 dagar. Efter att hon fått Sulph-doserna gjorde jag, på inrådan av en kollega, en flaska Arnika-lösning att spraya på såren ett par gånger om dagen.

1 vecka efter första Sulph-dosen hade såret på vänster sida slutat att vätska, medan det andra fortfarande vätskade något. Cilla hade blivit väldigt slö och ville inte ens gå ut för att rastas.

Jag hade då funderat lite och när jag frågade om Cilla varit ledsen så berättade ägaren att under loppet av några månader så hade de två yngsta döttrarna flyttat hemifrån. Den yngsta flickan, Ida, var Cillas speciella favorit och hon hade flyttat i juni månad. Man påminde sej även om att Cilla inte varit så glad och lekfull den sista tiden och att hon varje kväll gick upp och la sej ensam i Idas gamla flickrum.

Saken var då klar för mej och Cilla fick Natrium muriaticum i M-dos en gång. Redan på eftermiddagen hade hon kommit med sin älsklingsleksak i munnen! Dagen efter Nat-m-dosen ringde ägaren och ville komma och visa upp ”något förunderligt”. När han och Cilla dök upp så visade det sej att på vänster sida hade ny hud bildats och att det hade slutat vätska på höger sida.

4 dagar senare ringde ägaren och berättade att riktig hud hade bildats på båda sidorna och att Cilla börjat få tillbaka pälsen, på vänster lår var pälsen halvcentimeterlång!!

Är det fysiskt möjligt? Ägaren vidhöll att vare sej det var möjligt eller ej så var det ett faktum. Även på höger lår började ett tunt lager ny päls skönjas. Hon kliade sej inte och hon fällde nästan ingen päls längre.

Ägaren är övertygad om att det snabba tillfrisknandet naturligtvis berodde på homeopatmedlet men också på det faktum att Cilla visste att familjen nu var medveten om att hon saknade flickorna och att flickorna kom hem och hälsade på henne.

Ibland får man så snabba och fantastiska resultat av homeopatbehandlingar att man har svårt att själv tro att det är möjligt. Fantastiskt är också att denna snabba läkning skedde under rötmånaden.

277 Stjärna, SRB (Thuja)

av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Ko 277 Stjärna, SRB, är 4 år och andrakalvare

Hon har mjölk som vaniljsås, inga flocker, som en hård läderartad kaka i juvret och hon är svår att få tom.

Hon är nykalvad. Spenarna är korta och hon är väldigt öm i spenarna. Är mjölkpräglad, läcker mjölk. Hon är lite krokig i rygg och ben, finlemmad i kroppsbyggnad. Är lite skitig. Har mycket inkar och stora ärr efter tidigare inkar. Hon är lite blyg och försiktig, kommer aldrig fram och hälsar frivilligt, har dåligt självförtroende. Hon är inköpt till besättningen

Hon får Thuja C30 1 x 3 dagar.

Efter en vecka är det en klar förbättring på mjölken och hon mår klart bättre.

8 veckor sedan sin dos av Thuja är hon lite hängig, men äter. Mjölkmängden har minskat från 50 l till 37 liter. Mjölkar snabbt färdigt. Den hårda kakan i juvret är helt borta, är jättebra i celltal. Lite matt i pälsen men de flesta inkarna är borta.

Får Thuja C200 2 x 1 dag

En knapp vecka senare har hon blivit piggare och socialare, söker kontakt. Mjölkar bättre men läcker också mycket mjölk.