För många år sedan fick jag förmånen att lära känna en av världens främsta djurhomeopater, Irene de Villiers. Hon administrerade bl a en grupp där det diskuterades homeopati för djur. Det var många och långa utlägg om djurs konstitutioner och olika djurbehandlingar, tålmodigt beskrev hon olika konstitutioner för oss. Hon hjälpte oss frikostigt med rubriker för olika symptom. Irene var även outstanding då det gällde katters utfodring. Tyvärr avled hon 2015 – djurhomeopati-världen miste en människa som besatt enormt mycket kunskap om homeopati för djur. Hon hann tyvärr aldrig skriva den bok om katters konstitutioner som jag flertalet gånger bad om.
Vid ett tillfälle förklarade hon grundligt hur man bör särskilja konstitutionell behandling och konstitution. Jag ska här försöka förklara lite närmare hur hon menade, som jag förstod det.
Ordet konstitution har olika betydelse, beroende i vilken sammanhang man använder det.
En individs konstitution är en samlad symptombild av hur individen är vid just det tillfället, och vid behandling söker homeopaten efter det läkemedel som matchar helheten – ett simillimum. Det har ej samma betydelse som ett konstitutionellt läkemedel.
Ett konstitutionellt läkemedel är det som matchar den konstitutionella bild som individen är född med – utan de symptom som finns vid sjukdom, som kan matchas av något annat läkemedel. När man försöker hitta simillimum ser man på helheten hos individen, som de är vid sjukdom, men utesluter de symptom som tillhör den friska individen, för att de symptomen kan visa på det konstitutionellt läkemedlet och inte simillimum.
För att hitta konstitutionella läkemedel, söker man efter vad som är normalt för dem hela sitt liv, inklusive fysiska egenskaper som inte förändras och de hälsostörningar – sjukdomstendenser individen kan ha, som visar på individuell känslighet, inom den konstitutionella typen.
Exempelvis tenderar Phosphorus-konstitutions TYPEN att lättare få bronkit – även om de kan behöva ett annat simillimum för att bota dem, om de faktiskt får bronkit.
Och till exempel Lachesis konstitutions-TYPEN tenderar att lättare få mastit (förmodligen för att de producerar mjölk i mängder, även om det är få ungar i kullen).
Så man inkluderar livslånga hälsostörningar (sjukdomstendenser) man kanske kan upptäcka, när man väljer ett konstitutionellt läkemedel.
För konstitutionellt läkemedel utesluter man allt som är eller kan vara en del av ett överliggande aktuellt sjukdomstillstånd utanför den konstitutionella typen.
(Är man osäker, kan man helt utesluta sjukdomssymptom när man bestämmer den konstitutionella typen.)
Man måste alltså anpassa repertoriseringen efter vad man försöker få fram, som att hitta ett läkemedel som passar den konstitutionella typen.
Att förvirring uppstår, är oftast pga att vissa homeopater kallar simillimum läkemedlet för konstitutionellt läkemedel – för att de ser på simillimum, som att det ska passa hela ”individens konstitution vid tidpunkten”.
Det är synd att vi har denna pågående förvirring och jag skulle vilja se en trend för att komma ifrån att man blandar ihop termerna, att man istället kallar ”alla symptom som för närvarande ses”-medlet för simillimum och inte för konstitutionellt, för det konstitutionella läkemedlet är livslångt och permanent, det ändras ej under livet.
Konstitution är som en ”make-up” – ett läkemedel för den nuvarande ”make-upen” inklusive sjukdomen, är ett simillimum – och för individens ”livstidsmake-up”, undantaget de sjukdomar som ligger utanför sjukdomstendenser i denna ”livstidsmake-up”, är ett konstitutionellt läkemedel.
Vi behöver veta vad vi pratar om, så inte begreppen blandas ihop.
Vissa homeopater ser (ännu) inte den ”livstidskonstitutionella typen” och klamrar sig fast vid den gamla användning av ordet ”konstitutionella” för att bara betyda de nuvarande, allomfattande symptomen.
För att inte blanda ihop begreppen, använder jag ”konstitutionella” endast med avseende på livslånga egenskaper för ”konstitutionell typ” och jag använder totaliteten av nuvarande symtom för att beskriva vad jag använder för ”simillimum”-val.
Den simillimum-uppsättningen egenskaper utesluter alltid permanenta egenskaper i den konstitutionella TYPEN (viktigt att använda just TYPEN som ord, då det hänvisar till en kategori som individen tillhör – associerad med ett specifikt botemedel – snarare än en aktuell totalbild av dem.)
Man förskriver ett läkemedel på grund av vilka symtom som är presenterade just nu, det betyder inte bara på lokala, ytliga symptom, utan på helheten.
Vid sjukdom gäller det att hitta sjukdomens simillimum. Det innefattar: Mind, Generals och Specifika symptom – alltid alla aktuella symptom som ”relaterar till sjukdomen”. Man hoppar över aspekter som är normala och vanliga för individen.
Ett konstitutionellt läkemedel väljs inte för sjukdomen och inte för den aktuella bilden utan för de livslånga egenskaperna, inklusive mentala, allmänna och fysiska egenskaper, inklusive normala, hälsosamma egenskaper som rör individen såväl som sjukdomstendenser de tenderar att ha. Det har inget att göra med ”nuvarande” presenterande helhetsbild, där man väljer simillimum.
Det är alltså två olika typer av läkemedelsbilder – och de väljs utifrån helt olika kriterier – simillimum-läkemedlet som matchar en ”nuvarande bild” och konstitutionella TYPEN-läkemedlet som matchar den livslånga, oföränderliga bilden.
Case exempel av Irene:
”Min katt Frigga är en konstitutionell Phosphorus typ. Hon föddes som en, lever som en och kommer att dö som en. Det kan inte förändras. Hon har hittills haft få sjukdomar i hennes liv, men hon fick Bordetella bronchiseptica för några år sedan. Det här är en tyst lunginflammation som involverar alkali som produceras av bakterier i lungorna, med en sällsynt hosta i slutstadiet. Alla mina katter fick det – jag fick hem smittan från veterinärkliniken där jag arbetade utan att veta att jag hade det. Frigga blev mycket sämre än de andra. Varför?
Svaret är att Phos har en känslighet för lungproblem. Det är en tendens i Phos-typ konstitutionen. När hon hade sjukdomen gav jag henne ett läkemedel som matchade hennes symtom vid tillfället – vilket var Antimon tartaricum. Ant-t var hennes simillimum för de symtom som sågs vid det tillfället. Hennes konstitutionella typ av läkemedel var och förblir Phos. Hade jag givit henne en kur av Phosphorus innan sjukdomen slog till i mitt hem, kunde hon ha blivit bra tillsammans med de andra katterna, snabbt. Om jag hade givit henne Phos som ett kompletterande läkemedel under sjukdomen – växlande med Ant-t som hon behövde – kanske hon också tillfrisknat tidigare.
Jag gjorde inget av detta och Frigga var sjuk mycket längre än de andra och hon var också den enda som senare fick ett återfall – vilket krävde ytterligare behandling för att bygga upp korrekt motståndskraft.
Vid den tiden fick jag än mer insikt i konstitutionella typer av läkemedel och gav henne en kur på Phos 200C efter att ha behandlat sjukdomen. Hon har varit frisk sedan dess”.
Sammanfattningsvis; det finns två typer av repertorisering för att hitta rätt läkemedel för en konstitution – beroende på om det är den nuvarande konstitutionen eller den livslånga konstitutionella typen. Repertorisering för ”nuvarande bild” – kallas bäst för simillimum och inte för konstitutionellt läkemedel – och passar nuvarande sjukdomsbild. En ”konstitutionell typ”- repertorisering, är den där man finner det konstitutionella läkemedel som passar individens livslånga egenskaper.
Irene de Villiers botade många katter (och andra djurslag) under sitt liv. Hon behandlade framgångsrikt katter med den fruktade sjukdomen FIP. Vill du läsa om en FIP-behandling finns den att läsa i sin helhet på: https://hpathy.com/veterinary-homeopathy/feline-infectious-peritonitis-fip/
© Lotta Hägglund