Artikel från tidningen HFD, 2000/2 av equiatriker Monica Littorin
Epilepsi är en rubbning av hjärnans funktion med återkommande krampanfall. Epilepsi kan förekomma på många hundraser, och i regel uppträder de första anfallen mellan 1-3 års ålder. Mellan anfallen är hunden helt frisk. Vid några tillfällen har jag behandlat epilepsi på hund med homeopati. De två tillfällen jag tar upp här, har behandlats med Calcium carbonicum (Calc carb) respektive Phosphorus (Phos). Andra stora medel där man kan finna epilepsi är Bufo, Cuprum, Lachesis, Silicea, Sulphur m fl. Vad man alltid letar efter är vad som är speciellt och udda för just den individen, och då är repertoriet oumbärligt!
Basset/Griffon tik, 2,5 år
En Basset/Griffon tikhade haft flera anfall av epilepsi och skulle antagligen ha traditionell medicin resten av livet. Hunden var köpt som valp och var då mycket dominant i flocken, högg och bet ofta omkring sig, men lugnade sedan ned sig. Ägaren tyckte hon var lite omogen och definitivt ingen ”knähund”. Hon var nu lite grov för sin ras, orkade inte så mycket och låg ”alltid steget bakom”.
Leverproverna var förhöjda, vilket naturligtvis förklarar en del av tröttheten. Hon hade morrat åt folk och var arg på alla utom frun i huset. Dessutom var hon reserverad när hon mötte andra hundar. Aptiten och törsten var inte särskilt bra, däremot var hon en gourmand. Hon tyckte mycket om mjölk. Föregående sommar hade hon matvägrat. På morgonen var hon väldigt trött och höll sig länge; däremot kissade hon väldigt ofta på promenad.Smällare och hastiga ljud var hon harig för, vilket inte var så käckt då hon skulle användas som jakthund. Trots att hon morrat åt folk tyckte hon dock om dem, speciellt barn. Hon var också mycket smart.
Det fanns inte så många fysiska symptom: stel bak och svårt för att vända. Klåda i öronen och någon gång runt nacken. Löpningarna var normala. Vid anfallen, som kom regelbundet, sprang hon runt först, krampade, spydde men det kom ingen fradga. Efteråt ville hon äta mat med hysteriskt stor aptit. En gång fanns det med stress innan ett anfall, men det fanns ingen specifik gemensam nämnare.
Hon fick en dos Calcium carbonicum 10M. Inte pga sjukdomen i sig utan för att det stämmer bra med hennes konstitution: trött, lätt för att lägga på sig vikt och grov. Det är heller inte ovanligt att Calc carb är dominanta. Det är ett relativt vanligt medel på växande individer, om helheten stämmer.
Efter behandlingen försvann stelheten bak och aptiten kom tillbaka. Hon började dock spy upp maten ett kort tag efter dosen, men det gav sig snart. Blev mycket mer alert och pigg. Kunde även följa med på jakt, vilket inte fungerat tidigare. Efter 6 månader har hon ännu inte fått något nytt anfall.
Setter-tik, 4,5 år
En setter-tik hade under det sista året haft regelbundna epilepsi-anfall. Ägaren hade haft hunden sedan den var valp. Även brodern har epilepsi. Mamman till hunden dog när tiken var 2 år, vilket gjorde att hon blev lite osäker och rädd för andra hundar. Hon blev vaccinerad mot parvo-virus en månad före det första epilepsi-anfallet.
Denna hund är en typisk Phosphorus hund. Mycket pigg, smal, alert med bra aptit och stor törst. Mycket social och tycker om människor. Det fanns inga andra fysiska problem. Dock tyckte hon inte om räkor eller fisk. Tiken fick Phosphorus 10M 1 dos. Efter 9 månader har hon inte haft några besvär. Hon blev mer positiv och kelig. Lade dessutom på sig mer vikt.
När detta skrevs hade det inte gått så lång tid så det kanske var lite för tidigt att summera. Kanske behövde hundarna en ny understödjande dos längre fram? Båda hade dock blivit mentalt bättre, anfallen hade försvunnit och Settern hade lagt på sig vikt, vilket inte är ovanligt vid rätt medel.
Copyright © Homeopati för djur 2019–