Sigge 13 år, Vorsteh med svår bronkit (puls)

Ur tidningen HFD 2007/4 av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder

Några dagar efter att jag börjat behandla ponnyn Dixi (Länk till Dixi) med LM och fått mycket bra resultat, dök Sigge upp på min mottagning. Han hade diagnosen kronisk bronkit och förslappat gomsegel. Gomseglet hade opererats (kortats). Hans lungor var bra, men han hade ett litet blåsljud på hjärtat. Blåsljudet hade han haft sedan 4 års ålder. Han hade inga besvär av det.

Han bronkit började i höstas. Han var jakthund och hade då varit ute på ett pass och jobbat 8 timmar med att driva. Han appporterade en tung hare och matte hörde att han andades väldigt tungt. Så brukade han inte reagera.

När han anlände till mig var han stressad och andningen var mycket dålig. Han fick knappt luft. Det tog ett bra tag innan han lugnat sig och kunde börja andas någorlunda normalt.

Numera var han helt motionsintolerant. Även förväntningar på att gå på jakt försämrade tillståndet. All stress förvärrade också. Han hade svimmat två gånger. Det började med att han andades tungt och sedan fick han inte luft. Efter svimningsanfallet vaknade han och var pigg efter ett par minuter.

Han hade fått Pulmicort och Bricanyl för bronkiten, utan effekt. Fick även penicillin 10 dagar utan effekt.

Han hade haft prostatit och kissade blod. Veterinären gav honom 7-8 sprutor prostaglandin och han fick även homeopatmedel och blev bra.

För 4 år sedan fick han bråck och opererades för det. Kastrerades samtidigt. Han återhämtade sig fort och blev ånnu trevligare i humöret. Han ökade lite i vikt.

Mentalt är han reserverad och inte så intresserad av nya människor. Mycket tillitsfull mot ägaren och har fullt förtroende för allt hon ber om. Han är en trygg hund. Han är skarp på jakt och skulle glatt gå i clinch med en vildsvinsgalt. Han har järnvilja och ”går tills han dör”. Han är en bra eftersökshund och avlivar rådjuren direkt när han hittar dem. Sedan ligger han kvar och passar. Det fungerar förstås inte alls med jakt nu. Han måste röra sig sakta för att må bra.

Han har tre personer han bryr sig om, andra är fullständigt ointressanta. Matte är bäst. Han bevärdigade mig knappt med en blick under sitt besök. Han är en herre med stor integritet. Enda gången han tittade på mig var när jag frågade matte om han visat aggressivitet nån gång. Då fick jag en mycket förorättad blick.

Han går aldrig fram till andra hundar och gör heller aldrig utfall. Han är naturligt hög i rang. Han har aldrig lekt med andra hundar. Familjen hade en Grand Danois och det var Sigges bästa kompis. Den tog hand om Sigge som valp. När Grand Danoisen dog var Sigge deprimerad. Han slutade äta och var riktigt ledsen.

Han trivs bra med valpar, barn inga problem. Han går och lägger sig om han tröttnar på dem.
Bra aptit, äter det mesta och tål det mesta. Efter prostatiten var urinen ok. Tidigare kunde han droppa lite blod.
Han är inte frusen av sig, kan ligga omväxlande i sol och skugga. Gillar solbad och även att gräva i snö.
Han rättar sig efter tillsägelser och blir lite skamsen. Öronen åker ned.
Absolut inga rädslor, förutom att han blev skrämd en nyårsafton och nu är rädd för åska och smällare.
Han föredrar kvinnor.
Älskar att bli fönad efter bad. Gillar bad och dyker gärna.
Ögon och öron inga problem. Har lite vax men annars inget.
Har en artros på höger fram, efter en skada. Syns enbart i skritt. Lite inåt-tåad på det benet.
Bra tänder, har alla tänder kvar.
Pälsen är mjuk som sammet, vilket är ovanligt för en Vorsteh.
Han älskar choklad och får en schweizernötschoklad i julklapp varje år.

Den 21 september får han Pulsatilla LM2. Jag väljer medel p g a jag tycker han är mycket mildare än en Vorsteh brukar vara. Han är hårt knuten till en person och han hade varit deprimerad när kompisen dog. Urinvägsproblem är inte ovanligt för Pulsatilla. Han är kastrerad och hormonbehandlad. Även om Puls är ett typiskt kvinnomedel har jag fått bra resultat på kastrerade hanhundar. Att han är skarp som jakthund hör till rasen och kan inte räknas in i konstitutionsbilden. Jag brukar gå på de symptom som skiljer ut sig från det rastypiska. Han är bra med både barn och valpar, vilket man kanske inte skulle tänka om en Vorsteh. Detta stämmer däremot väl med Pulsatilla.

Jag hör av matte efter två dagar och hon berättar då att Sigge redan blivit bättre.De riktigt svåra andningsbesvären hade upphört och han återhämtade sig snabbare. Han hade fått upp ett spår på en promenad, men det hade gått ganska bra. Han fick en reaktion efter någon dag och blev jättetrött. Han sov mycket, men efter det blev han piggare. Han hade verkat lite bakfull.

Vi provade att dunka färre antal gånger, om det var så att han reagerade på styrkan i medicinen. Nu blev han piggare än på länge. Han klarade t o m av att gå en promenad i skogen. Tidigare hade det inte gått alls utan stora andningsproblem. Nu ville han leka och ”slåss” om ett ben med matte. Det var ett tag sedan han orkat sådant.

Den 4 oktober skriver matte att ”Nu är det ingen tvekan längre. Sigge mår ganska mycket bättre. Han har det betydligt lättare med andningen, återhämtar sig otroligt fort, allmänt piggare och busigare”. Han hade stått mitt i en dagisgrupp och låtit barnen kela med honom. Alla ville känna på hans mjuka päls. Han kunde skälla igen, vilket han inte gjort på ett halvt år.

Den 15 oktober hörs vi av igen och han var fortfarande bättre. Han föll tillbaka lite innan det var dags att gå upp i styrka på medlet.

Vi hade fortlöpande kontakt och Sigge var hela tiden pigg och glad. Matte gav inte medlet varje dag utan vi försökte känna av när Sigge behövde en dos. Vi varierade också antal dunkningar efter hur han mådde.

Tyvärr blev Sigge dålig i mitten av november och då började han kissa blod igen. Hans tillstånd försämrades och den 26 november fick han somna in. När vi började behandlingen var både matte och jag införstådda med att Sigge levde lite på lånad tid. Han hade svåra problem och var 13 år gammal. Men om det gick att göra livet lite drägligare så ville matte prova det. Annars skulle hon ha låtit honom somna in. Hon ville inte experimentera med honom. Nu blev han ju betydligt piggare den lilla tid han fick efter besöket hos mig. Han lämnade jordelivet med flaggan lite mer i topp och hans matte hade haft förmånen att ha en fantastisk hund i 13 år.