Hästen Kenny

Artikeln är skriven av Gunilla Andersson, certifierad homeopat

Får samtal från min dotter på lördag eftermiddag 14.30 om att en av hästarna ligger helt utslagen när hon kommer ut i hagen. Tydligt tecken på kolik. Under samtalet är hästen till och från helt borta och min dotter säger: – ”Mamma nu är han död. Nej, nu tittar han upp. Nej, nu dör han”. Paniken hos henne är påtaglig!

Det medlet hon hade tillgängligt var Belladonna D30. Hon gav honom ett par doser utifrån tidigare erfarenhet av kolik-häst. Hästen reser sig upp men vill lägga sig igen. Hon får honom att stå upp till slut.

Under tiden har jag satt mig i bilen och åker ut till hästen. Jag tar kontakt med några homeopat-kollegor som ger mig vägledning på vilka medel jag ska titta på. (ovärderlig hjälp när man är under tidspress). Jag har ju tidigare hjälp kolik-hästar, men när det är så akut som nu och man är känslomässigt berörd av händelsen, är det lätt att tänka fel.

När jag kommer ut så tar jag beslut om att ge honom Nux vomica D30. Det tar jag utifrån att han inte bajsat, är orolig och vill lägga sig ner. Det ger effekt relativt snabbt. Han bajsar några gånger under eftermiddag/kväll. Men det kommer inte ut så mycket.

Vi ser till att han rör på sig för att magen ska komma i gång. Han är fortfarande medtagen, vill lägga sig ner, sträcker på sig en hel del och visar tydligt att han har ont i magen.

När klockan är runt 22 så ser vi en tydlig förändring i hans beteende. Han markerar med huvudet mer frekvent var på magen han har ont. Han böjer sig bakåt åt båda sidorna för att visa.

Då beslutar jag att byta medel till Colocynthis D30, vilket resulterar i att det kommer ut hårda små kluttar 4ggr under kväll/natt. (Troligen stoppet.)

Vi fortsätter att ge honom Colocynthis under natten med några timmars mellanrum. På morgonen märker vi att det börjar vända. Han börjar röra sig mer och har avföring flera gånger. Han lägger sig ner några gånger men är snabbt uppe igen.

Det vi bekymrat oss för nu är att han inte dricker självmant utan han har blivit ”matad” med flaska för att få i sig vatten.

Vi blir borta några timmar under dagen, men han har då tillsyn av barnbarnet.

Under den tiden har han börjat få normal avföring och han har även börjat dricka självmant. När han tar promenader puttar han på matte för att hon ska gå fortare. Energin börjar komma tillbaka.

Efter det har han börjat få små givor av hö och han visar inga spår av koliken. Han fick fortsättningsvis Colocynthis 2ggr/dag i 2 dagar till.

Det är tufft att gå igenom en sådan här händelse och det känns som en evighet när man vill se förbättringar. Men så här efteråt så inser man att det bara var ett dygn han var sjuk.

Gunilla Andersson, Certifierad homeopat Du kan nå mig på: tillvaroibalans@gmail.com

Chero – en humörhäst med huvudskakningar (Lyc)

Ur tidningen HFD 2003/1, av djurhomeopat Margaretha Andersson Härnlund

Chero är en ridhäst, född 1977, som är mycket pigg för sin ålder. Hans problem är att han slår med huvudet, upp och ned, på sommaren och speciellt när de rider dressyr. Han hostar i paddocken, när det är torrt.

Chero går tillsammans med tre andra hästar, och det är han som bestämmer. När de får hö bestämmer han vilken hög de andra ska äta ur. Ibland vallar han de andra. När han är inne blir han sur om han inte får mat först. I så fall äter han inte. Han slänger ut maten ur krubban och mineralerna vill han inte ha.

Chero är en humörhäst. När de har klippt honom blir han sur, och han bits ibland. När de sadlar honom gillar han inte när de drar åt sadelgjorden. Han gillar dock ryktning. Han vill gärna skrämmas, och många är rädda för honom; det var även de nuvarande ägarna i början.

Chero måste få tid på sig. Man kan inte gå in direkt till honom. När jag var där, pratade vi med hästen intill först, sedan gick det bra att gå in till honom. Chero kommer inte fram till ägarna när han är i hagen. Han älskar att tävla. Han tävlar mot allt och blir sur om han inte vinner. Hoppa är det bästa han vet, men dressyr är inte lika kul.

Hans rädslor är; gubbar i keps, elstängsel, spöet, åska och smällare. Vid åska blir han stressad och springer runt. När de ska iväg på tävling blir han uppspelt och lös i magen. Han står bredbent i transporten och kissar alltid, när han är ute och åker. Han fiser mycket, det var det första jag hörde när jag kom. Han skitar ned ordentligt i boxen. Ägarna tycker att han sover mest på höger sida.

Chero är frusen och vill gå in när det är kallt. Det syns att han fryser. Han vill inte ha regn på huvudet, då ruskar han på sig. På vintern är han svår att hålla i hull och blir stel i bakbenen. Han har haft varböld i ganaschen (kinden) och han svullnar i benen om de ridit mycket.

Efter repertorisering gav jag denna häst Lycopodium (Lyc). Jag tycker hela hästen utstrålar Lyc. Han fiser mycket, vill vara först när de är ute och rider. Han vill bestämma över både hästar och människor.

Det som till sist var avgörande för mitt val av medel var symptomen; att slå med huvudet samt diarré vid känslomässig upphetsning. Dessa symptom har han alltid och inte bara ibland. På dessa rubliker i repertoriet (HEAD -motions of head -backward and forward); (RECTUM; Diarrhea -excitement, emotional) är Lyc ett av medlen.

Andra medel som kom upp vid repertorisering och som jag tänkte speciellt på var Sulphur (Sulph) och Lachesis (Lach). Lach kunde komma i fråga eftersom han vallar de andra hästarna och för att han är ranghög. Emellertid måste man ju se till helheten och inte bara till enstaka symptom. Dessutom hade han inget obehag av att ha något mot halsen, som Lach ofta har. Sulph var också indikerat vid repertorisering, men dessa individer brukar vara varma av sig, men denna hästa var väldigt frusen.

020626 Lyc D30, 10 piller, 1 gång/dag i 3 dagar

020717 Har slutat skaka med huvudet. Var på läger en vecka efter han fått dosen och det gick jättebra. Blev inte lös i magen när de skulle iväg och skakade inte på huvudet när de red dressyr. Hostan också borta. Ägarna lyckliga.

030114 Har har varit bra hela tiden och har aldrig varit så pigg som han är nu.

Ruta-häst med många problem

Ur tidningen HFD 2003/1, av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder

Jag blev uppringd av Mona, ägaren till Mr X, den 19 juni 2001. Hästen hade då problem med en hälta, efter en vrickning i maj.

Mr X var en häst, född 1991, med många skador i bagaget. Han hade fått en hörnstödsfraktur 1997, på höger bak. Efter operationen vrickade han sig under konvalescensen. Han hade haft navelbråck, fått en pinne i båda frambenen med antibiotikabehandling som följ. En infektion efter kastreration, också med antibiotika som följd. Blivit sparkad på höger bogspets med öden, och diverse andra vrickningar och skärsår. Sommaren 2000 fick han en allergisk reaktion. Han såg ut som en Michelin-gubbe och blev cortizonbehandlad. Han lyckades få en luftvägsinfektion på djursjukhuset och fick antibiotika.

Han fick problem med senan på höger bak när han var 1 år. År 2000 svullnar senan igen och han fick antibiotika. Det är en knuta på senan och det känns som det sitter något i knutan.

Mr X är en dubbelnatur. Snäll mot människor och rå mot andra hästar. Den enda han accepterar någorlunda är ägarens unghäst, som han nu går med och är väldigt bunden till. Mr X bestämmer helt över unghästen. Han är otroligt ranghög och hingstig. Ger sig inte för någon ens vid strid. Han gick med sin mamma fram till hon dog, när han var 7 år. Efter detta skrämmer han livet ur ston; tidigare var han OK med ston. Ägaren säger att allt liv försvann ur honom när mamman dog. Han blev ett tag väldigt deprimerad, trots att mamman inte stod i samma stall som Mr X, när hon togs bort.

Mr X vägrar att hoppa och det verkar som att han inte kan koordinera sig vid hoppning. Han har överhuvudtaget svårt att slappna av och spänner sig lätt. Han visar direkt när något inte passar, han ger sig aldrig när han bestämt sig för något. Mona lämnade iväg honom för inridning och då skrek han från söndag till torsdag. Han ville hem och han slet i Monas kläder när hon kom för att hälsa på honom. Han går inte in om inte unghästen går in först. Han blir helt vettlös om han blir ensam. Far runt och skriker. Han blev alldeles tokig när unghästen rymde ur hagen en gång.

Mr X älskar mat. Ger Mona mat i hagen så kissar han på ena högen hö, för att få ha båda högarna för sig själv. Han vill inte ha någon annan häst i närheten när han äter, men är aldrig aggressiv mot den som utfodrar honom. Han vill vara i centrum. Han blir aldrig trött, hur mycket han än rids. Vid bestraffning går han undan. Han skulle aldrig gå till anfall, trots sitt humör. Han är aldrig rädd för något, när Mona är med. Blir osäker om en osäker person leder honom.

Äter normalt med salt. Transport ok men han vill ur så fort de kommer fram. Jättenyfiken och blir upphetsad när de är på nya platser och vill se allt. Nya människor är spännande och han kommer gärna och hälsar. Pratar med Mona när hon kommer. Han är mycket svartsjuk och jagar bort andra hästar som kommer i närheten, dock inte unghästen. Han vill inte bli borstad på magen men annars älskar han rykt. Grinar lite illa när sadelgjorden dras. Han har roliga hovar. Den ena ser ut som en strut och den andra flyter ut. Han har haft ögonproblem på sommaren.

010625 Jag funderade över vad hans konstitution kunde vara, men kände mig inte helt säker på något medel. Jag kom ihåg att framlidna djurhomeopaten Monika Littorin, på en föreläsning om Ruta, pratar om hältor och knutor på senan och då nämnt Ruta som ett bra medel. Eftersom det var ett akut problem och han hade en knuta på senan bestämde jag mig för att prova Ruta. Jag kontrollerade om medlet kunde stämma med hans bild i övrigt och gav sedan Ruta D200, 2 doser under 1 dag.

010709 Efter några dagar kommer det en tjock gul gegga ur ögonen. Vid kastrationsärret blev det en knuta inne i huden och den började lossna som en sårskorpa. Mona drog loss den och det blödde kraftigt. Det var hårda gula knutor under. Det läkte sedan fint. Bullen på senan mjuknade; den hade funnits där och varit hård i flera år. Gallorna ökade kraftigt, men gick sedan snabbt tillbaka. Nu använder han benet mer. Han haltar, men har mer svikt i steget och har också längt steget. Nu belastar han även höger, när han ska börja gå. Tidigare började han alltid med vänster.

010720 Idag kunde Mona knappt se hältan.

010802 Mr X har tidigare haft en tendens till patellaupphakning, men denna har blivit mycket bättre nu. Han är inte så orolig när han är ensam och har också stått och kelat med unghästen. Hältan är bättre. Skrittar på med fart nu mot tidigare då han drog benen efter sig. Hugger ej efter unghästen längre när Mona tar ut den före Mr X.

010830 Unghästen hade rymt ur hagen, men Mr X stod lugnt kvar. Hältan är i princip borta. Ingen patellaupphakning. Snällare mot unghästen. Mycket glad och verkar helt förändrad. Helt annan skritt. Kastrationsärret ok igen. Knutan på senan är kvar. Ögonen helt ok, trots flugor.

011030 De har nu flyttat till ett annat ställe och Mr X är helt lugn. Skriker inte efter unghästen längre. Ögonen är bra. Ingen patellaupphakning alls. Snubblar inte längre. Tidigare var han väldigt snubblig. Glad. Ärret bra. Knutan på senan kvar.

Ett år senare Jag gav aldrig något annat medel, eftersom hästen svarade så bra på Ruta. Men visst undrar jag om han verkligen var en Ruta-konstitution. Jag ringde upp ägaren den 26 november 2002, alltså ett drygt år efter vårt senaste samtal. Mr X hade varit hel sedan oktober 2001, vilket bara det är en bedrift, med tanke på alla tidigare skador. Han vaktar inte maten och kan vara ensam inne. Han balanserar sig annorlunda i skogen. Tidigare snubblade han hela tiden. Han är mindre spänd och vågar nu gå på grus, vilket han var rädd för innan.

De rubriker ur repertoriet som användes:

MIND: Irritability (2), Discontended (1), Anger (1), Quarrelsome (1), Contradiction -disposition to contradict (1), Anxeity (2),

STOMACH: Appetite -increased (1), -ravenous (1)

EMERGENCY (Murphy): Tendons -injuries (3), -lumps and nodes after

Dixi, welshponny med svår bronkit (lyc)

Ur tidningen HFD 2007/4, av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder

Jag fick ett samtal från Kerstin, som av en händelse hittat mig på nätet. Hennes ponny, Dixi, hade mycket svår bronkit och de hade fått en vecka på sig att vända förloppet, annars rådde veterinären till avlivning. ”Kan du hjälpa mig”, sa Kerstin. ”Jag kommer, så får vi resonera lite och jag får bilda mig en uppfattning om Dixi” sa jag. När jag kom stod Dixi i stallgången och det såg ut som att hon hickade. Hennes andning var mycket ytlig och hon hoppade till för varje andetag. Näsborrarna var uppspärrade och ögonen stora och svarta. Både Dixi och vi människor kände ångest. Men, jag såg något i hennes ögon som gjorde att jag ändå ville ge homeopatin en chans. Hon verkade ha livsgnista och vilja, den lilla ponnyn. Dixi är en welsh, 122 cm hög, skimmel och 12 år gammal.

Hennes besvär började i december 2006. Hon hade hosta, tung andning och en övre varig luftvägsinfektion. Hon hade blivit spolad två gånger i luftvägarna. Nu hade problemen satt sig i lungorna. Röntgen visade att lungorna hade blivit förstorade. Hon fick inte upp slemmet när hon hostade. Hennes näsborrar utvidgades när hon hade andningssvårigheter.

Hon har spatt på båda bak, höger utläkt och vänster så gott som utläkt. Började troligen i höger bak. Hon har lite ögonproblem, mest på morgonen, med lite gult var.

Hon mår bättre av att andas frisk luft och sämre av regn. I regn andas hon tyngre och hostar mer. Hon har fått Ventipulmin och cortison. Hon har fått Bricanyl sedan december 2006, i princip utan uppehåll. I april var hon så gott som frisk. Men sedan började hon andas tungt igen och hade gjort så i ca två månader.

Mentalt kan hon vara lite ”bitchig” och svår att fånga. Hon kunde bita och sparka när andan föll på. Reserverad för nya människor. (Matte beskrev henne t o m som elak).

Hon är en mycket klok ponny. Hon är tänkt som körhäst nu och det har varit lätt att köra in henne. Tävlades i både hoppning och dressyr tidigare och hon kunde vara het och rusa. Vill alltid göra sitt bästa. Älskar hoppning och hoppade lätt 120 cm höga hinder. Snäll vid ridning men snabb. Slängde aldrig av någon. Lite stel i höger sida och gick gärna med huvudet åt vänster när de fick henne.

Inga problem med att vara ensam. Inte nervös. Hon hade varit med på julskyltningens ponnyridning förra året, och tyckte det var kul.Hon är inte lättstressad. Lätt att lasta och står lugnt kvar i transporten.

Tuff, man måste säga till på skarpen vid tillsägelser. Hon vill vara högst i rang. Hon kör med den andra ponnyn och har jagat hästar ur hagen (genom staketet). Hon vill gå först vid uteritt, även om det är stora halvblod med.

Känslig mage och blir lätt lös i magen. Hon äter allt utan problem. Medicin har inte varit några problem. Inga fångkänningar, men har munkorg ute för att hålla sig lagom i vikt.

Hon är nyfiken och vill ha koll på allt. Iga rädslor. Älskar vatten. Gillar att plaska i vattenhinder t ex, och simmar gärna i havet. Älskar att bli pysslad med. Hon har mjuk fin päls. Inga andra sjukdomar, inga hovproblem. Mycket renlig i boxen. Lite tjurig vid brunst. Har ännu inte haft föl.

Jag tittade på hur hon uppförde sig i hagen, med den andra ponnyn, funderade lite på hennes personlighet och bestämde mig för Lycopodium.

Den 30 augusti fick hon Lyc D30 och Kerstin skulle ge detta i 3-5 dagar. Den 31 augusti fick jag följande mail: ”Detta känns nästan lite kusligt, att saker kan hända efter bara en dos. Tyckte redan i morse att Dixi såg piggare ut, men min man dämpade mig lite och sade att det är kanske för att jag vill tro. Men, ikväll kom hon travande när jag kallade på dem i hagen. Det har hon inte gjort på i alla fall en månad… Andningen lugnare, fortfarande mycket tung och lite väsande, men näsborrarna inte fullt så stora”.

Nästa dag kom detta mail: ”I morse krafsade Dixi med hovarna i boxgolvet och väntade otåligt på att få komma ut. Väl ute drog hon en repa och for iväg i galopp. Vad händer?? Kommer vi att råka ut för ett rejält bakslag?”

Dixi är en dröm-matte som troget mailar mig nästan varje dag med rapporter om Dixis hälsoläge. Den 6 september fick Dixi Lyc D200. Det var ju lite panikläge, eftersom vi hade veterinärens dödsdom hängande över oss och jag pushade lite mer än vad jag annars hade gjort. Dixi hade gått tillbaka lite och jag ville få en reaktion. Den 7 september var hon redan piggare och galopperade Kerstin till mötes.

Vi provade med plusdos någon gång, men effekten blev inte så stor. Nu tyckte jag att läget hade blivit så pass hoppfullt, och Dixi skulle inte avlivas, att jag valde att gå över på LM. Den 13 september fick hon LM2. Hon blev pigg till tusen, skrev matte. Hon hostade lite till och från, men var jättepigg. Vissa dagar var hon helt hostfri. Hade jag vågat tro på LM-potensens kraft, så hade jag förstås satt in det från början.

Vi går över på LM3 den 4 oktober. Tack vare att Kerstin mailade mig nästan varje dag kunde jag sedan sätta ihop alla rapporter, datera dem och följa exakt vad som hände när vi gav 1 tsk, 2 tsk osv. Dixi fick, i början med LM2, en dos varje dag och blev lite sämre i slutet av varje LM-vecka, innan det var dags att gå upp en tsk. När det gått ytterligare lite tid och vi kom in på LM3 verkade det som att hon föll tillbaka lite. Jag rådfrågade kollegor och vi (Kerstin och jag) laborerade med olika antal dunkningar av dosen. Ibland behövde hon fler dunk och ibland färre och senare i behandlingen fick hon inte medel varje dag heller. Kerstin har blivit ”en fena” på att ge LM. Jag tyckte vi fick bäst resultat på LM2 och vi gick tillbaka till den styrkan den 15 november, istället för att gå upp till LM4. Det kändes som hon behövde den mildaste behandlingen jag kunde hitta.

Den 13 oktober skrev Kerstin: ”För det första trodde jag att vi hållit på längre än de faktiska 5 veckorna, men det är väl för att jag levt med detta i 10 månader. Men under de här veckorna har detta hänt: Dixi mår som hon mår, oavsett väder; även om hon ibland blivit våt (en klar förbättring), hon är riktigt pigg och glad, och när hon hostar tar hon inte i nedifrån hovarna längre. Det är ju i och för sig fantastiska framsteg, så det är mest andningen som oroar mig...”

Den 14 oktober kommer detta mail: ”Det är inte alltid lätt att beskriva dagsläget, som igår. Jag skrev att Dixi inte mådde så bra på kvällen, men tre timmar senare när hon fick sitt natthö mådde hon mycket bättre och nu på morgonen var hon som vilken frisk häst som helst, och det var nog (tror jag) fjorton dagar sedan hon andades så bra som hon gjorde nu på morgonen. Intressant, men jobbigt”.

Jag rådde Kerstin att börja jobba Dixi lite försiktigt. Hon är en ponny som älskar att jobba och hon har nog saknat det. Så nu blir hon tömkörd lite försiktigt, mest i skritt (korta pass) och har härom dagen även fått trava lite. Det var första traven sedan april och hon var hel-lycklig.

Nu väntar vi på att Kerstins veterinär ska komma och titta på henne och ge oss en lägesbedömning. Vädret har varit förfärligt de sista veckorna med mycket regn och det är rått och kallt. Dixi har behövt en dos var tredje dag nu. Ibland kunde det gå lite fler dagar emellan.

En annan positiv effekt av behandlingen är att Dixi har blivit riktigt snäll och kelig. Nu går det alldeles utmärkt att stå och klappa och ”pussa på” henne i hagen. Ingen sur, sparkande rumpa vänds längre emot någon och hon verkar njuta av uppmärksamhet.

Kerstin väntar hem en ny ponny om någon vecka och då får vi se vad som händer. Förhoppningsvis behöver de inte laga staketet…

Den 5 december kollades Dixi av veterinär och fick tämligen godkänt. Hon har en luftvägskatarr, som vi ska försöka få bukt med, men i övrigt var det inte ens tal om triangelmärkning nu.

Min förhoppning är att Dixi kan få det föl, som Kerstin drömmer om, och att jag kan få se dem leka i hagen om något år.

Aspar, islänning med hovproblem (sil)

Ur tidningen HFD 2003/2 av djurhomeopat Mia Skoglund

Aspar är en danskfödd islänning, som är 11 år. Monica, som är ägarinna till Aspar, köpte honom för 6 år sedan. Enligt veterinären hade han en Borreliainfektion. Aspar stod i Skara på djursjukhuset och behandlades för denna infektion. De men, som infektionen gav honom enligt flera veterinärer, var just extremt sköra hovar.

I princip så föll hovväggen sönder. Hovslagaren fick kitta ihop delar av hovarna och delar föll ibland av. Något fel i foderstaten fanns inte, och då beslöt Monica att ge tillskott av Biotin. Detta gjorde hon i många år, men utan förbättringa av hovkvalitet. Problemen kvarstod.

Här kom jag in i bilden, då Monica frågade om jag visste något som kunde hjälpa. Att Aspar skulle vara en Silicea-häst var något som jag inte fick att stämma men Silicea var det medel som allra först dök upp i alla fall. Som ett rent symptom medel.

Aspar fick Silicea D30 i tre dagar, i skrivande stund för 6 månader sedan. Silicea är ett långsamt verkande läkemedel så att det skulle ta tid, det visste jag. Idag har Aspar en hovkvalitet, som Monica aldrig har sett maken till! Ett rent under, som hon säger. Speciellt när alla har sagt att hans hovkvalitet skulle förbli skör.

Antibiotikaresistens

Försök med homeopatisk behandling: Operationssår hos häst

Fakta

Nyopererad häst svarade ej på behandlingen med antibiotika
Oxacillin-resistent Staphylococcus haemolyticus och Actinobacillus equuli hittades vid provtagning.
Efter homeopatisk behandling med Silicea terra, försvann de kliniska symptomen.
Homeopatisk Silicea kan vara fördelaktigt vid antimikrob-resistenta bakterier.
Med tanke på det globala problemen med antibiotika resistens, borde fler studier av homeopatisk behandling göras.

Sammandrag:

En 4-årig travhäst behandlades med homeopatiska läkemedel när operationssåret inte läkte. Efter diverse tester fann man en antimikrobiskt resistent bakterie i såret – oxacillin-resistent Staphylococcus haemolyticus samt Actinobacillus equuli

Hästen svarade ej på den antibiotiska behandlingen med intravenös gentamycin och penicillin följt av oral sulfadiazine natrium och trimethoprim.

Vid presentationen inför den homeopatiska behandlingen, uppvisade hästen varig inflammation, ödem samt serom (sårvätska).

Efter behandling med det homeopatiska läkemedlet Silicea terra läkte de kliniska symptomen.

Homeopatiska Silicea terra är ett av många homeopatiska läkemedel som kan vara fördelaktiga vid behandling av variga sår, i synnerhet när det gäller variga sår som inte läker, där det är risk för resistenta bakterier. Med tanke på den överhängande globala risken för resistenta bakterier borde studier utföras i samarbete med homeopater och veterinärer och läkare.

Länk till fullständig rapport: Wound Healing Disorder in a Horse, Associated With Antimicrobial-Resistant Bacteria, Resolved With a Homeopathic Medicine – A Case Report

Blåtiran, varmblodssto, 5 år (Lac-equi)

av diplomerade djurhomeopaterna Eivor Iversen & Lotta Hägglund

Under vår utbildning till djurhomeopater, åkte vi ut på besök till Blåtiran, ett 5-årigt varmblodssto. Hon hade varit hos denna ägare sedan i somras, har leasat henne, hon passar inte i ett proffsstall för att hon spänner sej jämt, kan inte slappna av.

Har ont i ryggen och fram på bogen, mest ont på länden, vid körning och ridning. Svullen på båda armbågarna. Fått massage och stretching men det hjälper inte.

Skuttar, hoppar och tokar sej i hagen. Jagar runt de andra, vill leka? Ganska stora ögon, tunn över bringan, sett framifrån. Lite högbent bak. Har varit väldigt mager, trots att hon har gått på grönbete, får lusern sedan en månad och har börjat lägga på sej nu. Har gått undan i hagen tidigare, men sista veckan har hon börjat ta kommandot i hagen.

Är elak mot sin lillasyster, (de fryser ut henne) men är väldigt lekfull, sprallig annars. Hon är pillrig i boxen, då hon är uppbunden, står och skakar huvudet och slänger med tungan, gnager på metallen osv. Matte tycker att hon ser ut som att hon skrattar då hon pillar och leker, va´ kul detta är! Är mer vild än tam i boxen på morgonen, vill ut? Är stressad och äter inte på morgonen innan hon ska ut, vill väldigt gärna vara ute. När matte ställer in henne i boxen, får hon ett lite oroligt uttryck i ögonen, alla står en bit ifrån henne. Då vi kommer och står kring boxen får hon samma uttryck som innan, men ser ändå ganska harmonisk ut.

Har inga direkta rädslor, är mer allmänt studsig för allt, reagerar då bilar kör förbi på vägen, lyssnar. Vid hastiga rörelser rycker hon till, hoppar bakåt ibland.

Pratar mycket, svara och ropar till de andra, om man hälsar till dem i hagen svarar hon. Är mycket snäll med barn, försiktig, snäll och trevlig överhuvudtaget. Kramade katten med halsen häromdagen. Klok och vänlig. Blir väldigt rädd vid tillsägelse så man måste säja åt henne försiktigt, behöver sällan tillsägelse, gör sällan något dumt. Matten är ute med henne på promenader eftersom hon inte kan köras eller ridas, kan kännas rastlös då, vill inte stå stilla utan vill framåt.

Hatar bettet, slänger med huvudet, tuggar och pillar, är klart irriterad över bettet. Vid ridning så har det hänt att hon blivit jättearg, hon skulle göra skänkelvikning men förstod inte vad ryttaren menade, började hoppa och skutta, blev till slut arg och bara stod stilla och ville inte gå alls.

I övrigt jättesnäll vid all hantering, sympatisk. Vill att allas blickar skall vara på henne, alla ska vara hos henne, men kan stå och låta andra bli kelade med bara hon också är med. Älskar uppmärksamhet(3), vill ha mattes uppmärksamhet hela tiden, plockar i handsken, lägger huvudet mot matte, tuggar(3). Matte tycker att hon beter sej som en kattunge som blivit tagen för tidigt från mamman. Är lättstartad(3). Reagerar över saker men är ändå nyfiken.

Gillar att åka transport, går in utan problem och står stilla under färden. Inte rädd för mörker, ej skillnad på män/kvinnor tror matte, åska (vet ej), inga direkta rädslor utan mer reagerar på allt. Inte direkt rädsla, utan mer en känslighet över allt. Älskar att bli borstad men kan rycka undan huvudet då man ska borsta där.

Har ingen direkt uppfattning om hon är varm/kall, är nog hellre utan täcke tror matte. Det syns att hon inte vill ha täcket, (ser ut som ”måste jag?”), men hon gör inget för att förhindra eller ta av det.

Äter ej mycket salt, får aldrig sötsaker. Dricker knappt en hink över natten, matte tycker att det är lite. På dagen är svårt att veta, då ingen kollat. Har ej mycket gaser, hade avföring 3 ggr på ca 15 min då hon ställdes in i boxen. Skiter alltid på samma ställe. Avföring UA, urin UA, hovar UA. Är ganska renlig av sej men kan rulla sej ute, oftast då hon har täcke på sej. Blir jättelycklig då det är helt rent i boxen med en stor hög halm, kör runt som en elvisp då.

Har lätt för att svettas, börjar svettas direkt, på bogen och halsen. Kommer fram till dej i hagen, lätt att fånga in. Matte tycker att hon är lättlärd bara hon väl förstår vad man menar. Det är kul att vara ute i skogen, tråkigt att vara på travbanan, pga prestationsångest?

Har lite dålig balans då bakbenen ska verkas, ont? Högg efter skötare då hon borstade mellan frambenen, hittade inget sår, hänt en gång. Matte masserade mellan frambenen och då reagerade hon inte. Sparkade efter en skötare i boxen, hänt en gång. Går som en banan, med huvudet böjt åt vänster, är inte stel i någon sida.

(En kommunikatör som pratat med henne berättade att hästen sagt att hon har ont i ryggen därför att hon går och spänner sej därför att hon har prestationsångest, hon har även dåligt självförtroende och hon förstår inte vad folk menar. Hon känner sej dessutom försummad. Hon vill vara någons enda häst, men inte vara ensam häst. Detta samtal, skedde för en vecka sedan, har sedan dess börjat ta kommandot i hagen och äta på morgonen sedan tjejen försökt överföra goda vibbar.)

Jag tyckte att det var så märkligt att hon tuggade så mycket mot matte, mer och mer ju längre vi stod där. Är det ett sugbehov eller tecken på underkastelse? Vi pratade med Liesbeth Ellinger om fallet, vi var på föreläsning med henne i samma veva, och hon tyckte vi skulle prova med Lac equinum. Läkemedlet beställdes och hästen fick medlet vid påsk -03

Behandlades med Lac-equi C200

Förbättring skedde omedelbart. Inte ont i ryggen längre, fungerar bra, snäll. Så vitt jag vet har hon inte behövt någon mer dos.

Oliver, utdömd häst med kvickdrag (Calc)

Det ringde en förtvivlad hästägare 010630 och berättade att hennes halvblodsvalack Oliver, 14 år, blivit utdömd för kvickdrag. Ägaren hade fått tipset om homeopatisk behandling av en kompis, vars häst blivit bra. Jag träffade aldrig vare sig hästen eller ägaren.
Problemen började i maj-01 och efter ca två månader med veterinärmedicinsk behandling, utan gott resultat, fick hon rådet att slakta hästen, för något hopp fanns inte.

Oliver var en lång häst med lång smal hals, stort huvud och små hovar. Han var en snäll, lat, lugn och trafiksäker häst med bra självförtroende. Han hade inga rädslor att tala om. Han ville gärna ha sällskap, men kunde även vara ensam.
Före problemen med hostan var han pigg och glad, men nu hade han blivit mindre glad och verkade sakna livsglädje. Han hade blivit slöare och mer hängig.
Han verkade slöare på hösten och piggare på våren.
Man, svans och päls var blanka och fina. Han var lätt att hålla i hull, hade fina hovar och
det var inga problem att sko honom.
Oliver var varm av sig och gick bara med täcke om det blev mer än –20 grader.
Inga gaser i magen, normal avföring och urin.
Han brukade svettas lätt vid ansträngning.
Han tyckte om både sött och salt och brukade slicka på träinredningen i stallet.
Oliver var ofta och mycket snubblig – särskilt i skogen och han reagerade lite på att sadelgjorden skulle spännas och när tränset skulle sättas på.

Jag valde Calc D30 x 1 dos i 3 dagar, som Oliver fick i en äppelbit. Han slutade hosta efter 1:a dosen och blev pigg och glad och hela hästen blev en ”helt annan”.
Efter ca 8 veckor ringde ägaren upp och berättade att Oliver hade hostat till några gånger och jag skickade två doser Calc D 200. Två dagar efter dosen hostade han upp en slemklump.
Sedan var han bra från hostan, men efter ca 6 veckor blev han lite halt på vänster framben. Jag skickade då Calc M x 1 dos, hältan försvann och hostan förblev borta.
Efter 2 år hörde jag av ägaren igen. Hon berättade att Oliver hade hostat till ett par gånger och jag skickade en dos Calc 10 M. Sedan var allt bra och Oliver levde flera goda år utan hosta innan han slaktades pga ålderdom.

av dipl djurhomeopat Helen Anebo

Halvblod med inflammation i senskidan (Ruta)

Artikel införd i tidningen Homeopati för djur, 1999/4 av Monica Littorin

Ett 6-årigt halvblod hade mjuka gallor bak, (kotleden blir som fylld av vatten), vilka kom mycket plötsligt under maj månad -98.
Hästen gick på bete under sommaren och började därefter ridas under 3 veckor.
Gallorna gick ned men inte bort. Veterinären var ute flera gånger och hästen blev skickad till djursjukhus.
Röntgen var utan anmärkning men hästen reagerade på böjprov. Inflammation på tarsalsenskidan (senskida i hasen) konstaterades.
Hästen var sämre på höger sida. Hästen hade vilat sedan september månad -98.
Ägaren kunde inte berätta så mycket specifikt om hästens konstitution så i detta fall fick behandlingen baseras på symptomen.

I mars -99 fick hästen Ruta graveolens D30 i 10 dagar.
Vid återbesök hos veterinär under april, konstaterades att hästen var frisk.
I maj månad reds hästen som vanligt och fungerade därefter.

Ruta är ett användbart medel vid skador, speciellt på ligament, senor, ledband och brosk.
Symptomen är värst efter vila och blir bättre efter en stunds rörelse.
Symptombilden liknar mycket på Rhus-t, som också används vid skador och stelhet.
Båda medlen blir sämre av kyla och fukt.
Ev fungerar Ruta bäst på ligament och speciellt på vristerna,
medan Rhus-t är det bästa medlet på senor.

Valack med hosta (Puls)

När homeopaten såg den 10-åriga hästen första gången, hade han en torr hosta, som kom långt nerifrån lungorna, sk flankandning.
Han reagerade på höger gaffelband med smärta. Pälsen var glanslös. Hästen stod och hängde och hade mycket besvärligt att andas. Svettades mycket över hela kroppen.

Hostan hade börjat efter sommaren, 4 månader tidigare, och det gick inte att rida honom.
Vid palpation av magen reagerade han våldsamt. Vände in i boxen och avskärmade sej från oss. (En Lycopodium eller Natrium mur häst hade antagligen sparkat)

Han ville inte vara ensam, var lägst i rang, drack väldigt lite men åt ofta och lite samt saknade framåtanda.
Han hostade både inne och ute och det blev värre när han rörde på sej. Han var avundsjuk på sin stallkompis.
Enligt en veterinär hade hästen eksem. Senare framkom det, av tidigare ägare, som haft hästen i många år, att han hostat varje vinter, så länge de kunde minnas.

Hästen fick Pulsatilla LM1. Efter 3 veckor hostade hästen fortfarande, åt och drack dock mycket bättre. Mentalt var han också piggare. Han fick då Puls LM2

Vid nästa uppföljning ca 3 veckor senare, hade han blivit högst i rang, blankare och piggare. Flankandningen var borta men han hostade till och från. De började att rida honom. Hästen fick Puls 10M.

4 månader senare rids hästen för fullt. Hästen har enligt ägaren blivit mycket social och pratar hela tiden. Pigg och glad. Hostar någon enstaka gång. Har fått en avslutande dos Puls 10M.

Artikel införd i tidningen Homeopati för djur 1999/2 av Monica Littorin