phosphorus – Homeopati för djur

Hundar med epilepsi

Artikel från tidningen HFD, 2000/2 av equiatriker Monica Littorin

Epilepsi är en rubbning av hjärnans funktion med återkommande krampanfall. Epilepsi kan förekomma på många hundraser, och i regel uppträder de första anfallen mellan 1-3 års ålder. Mellan anfallen är hunden helt frisk. Vid några tillfällen har jag behandlat epilepsi på hund med homeopati. De två tillfällen jag tar upp här, har behandlats med Calcium carbonicum (Calc carb) respektive Phosphorus (Phos). Andra stora medel där man kan finna epilepsi är Bufo, Cuprum, Lachesis, Silicea, Sulphur m fl. Vad man alltid letar efter är vad som är speciellt och udda för just den individen, och då är repertoriet oumbärligt!

Basset/Griffon tik, 2,5 år

En Basset/Griffon tikhade haft flera anfall av epilepsi och skulle antagligen ha traditionell medicin resten av livet. Hunden var köpt som valp och var då mycket dominant i flocken, högg och bet ofta omkring sig, men lugnade sedan ned sig. Ägaren tyckte hon var lite omogen och definitivt ingen ”knähund”. Hon var nu lite grov för sin ras, orkade inte så mycket och låg ”alltid steget bakom”.

Leverproverna var förhöjda, vilket naturligtvis förklarar en del av tröttheten. Hon hade morrat åt folk och var arg på alla utom frun i huset. Dessutom var hon reserverad när hon mötte andra hundar. Aptiten och törsten var inte särskilt bra, däremot var hon en gourmand. Hon tyckte mycket om mjölk. Föregående sommar hade hon matvägrat. På morgonen var hon väldigt trött och höll sig länge; däremot kissade hon väldigt ofta på promenad.Smällare och hastiga ljud var hon harig för, vilket inte var så käckt då hon skulle användas som jakthund. Trots att hon morrat åt folk tyckte hon dock om dem, speciellt barn. Hon var också mycket smart.

Det fanns inte så många fysiska symptom: stel bak och svårt för att vända. Klåda i öronen och någon gång runt nacken. Löpningarna var normala. Vid anfallen, som kom regelbundet, sprang hon runt först, krampade, spydde men det kom ingen fradga. Efteråt ville hon äta mat med hysteriskt stor aptit. En gång fanns det med stress innan ett anfall, men det fanns ingen specifik gemensam nämnare.

Hon fick en dos Calcium carbonicum 10M. Inte pga sjukdomen i sig utan för att det stämmer bra med hennes konstitution: trött, lätt för att lägga på sig vikt och grov. Det är heller inte ovanligt att Calc carb är dominanta. Det är ett relativt vanligt medel på växande individer, om helheten stämmer.

Efter behandlingen försvann stelheten bak och aptiten kom tillbaka. Hon började dock spy upp maten ett kort tag efter dosen, men det gav sig snart. Blev mycket mer alert och pigg. Kunde även följa med på jakt, vilket inte fungerat tidigare. Efter 6 månader har hon ännu inte fått något nytt anfall.

Setter-tik, 4,5 år

En setter-tik hade under det sista året haft regelbundna epilepsi-anfall. Ägaren hade haft hunden sedan den var valp. Även brodern har epilepsi. Mamman till hunden dog när tiken var 2 år, vilket gjorde att hon blev lite osäker och rädd för andra hundar. Hon blev vaccinerad mot parvo-virus en månad före det första epilepsi-anfallet.

Denna hund är en typisk Phosphorus hund. Mycket pigg, smal, alert med bra aptit och stor törst. Mycket social och tycker om människor. Det fanns inga andra fysiska problem. Dock tyckte hon inte om räkor eller fisk. Tiken fick Phosphorus 10M 1 dos. Efter 9 månader har hon inte haft några besvär. Hon blev mer positiv och kelig. Lade dessutom på sig mer vikt.

När detta skrevs hade det inte gått så lång tid så det kanske var lite för tidigt att summera. Kanske behövde hundarna en ny understödjande dos längre fram? Båda hade dock blivit mentalt bättre, anfallen hade försvunnit och Settern hade lagt på sig vikt, vilket inte är ovanligt vid rätt medel.

Kort om olika konstitutioner

Ett konstitutionellt läkemedel är ett medel som har en bred symptombild, som är ordentligt utprovat med generella, mentala och fysiska symptom.
Det finns ett flertal andra konstitutionella medel.
Nedan beskrivs kort om fyra av de vanligaste konstitutionerna – grundtypen för varje medel, sedan är spännvidden inom varje medel väldigt stor.

T ex en Pulsatilla-individ, den är mjuk i sinnelaget, eftergiven, kvinnlig i personlighetstyp. Är maklig, mår bäst av att röra sej sakta. Tycker om frisk luft, är helst ute, mår bättre av att vara ute. Dricker ganska lite, är sällan törstig. Äter oftast bra, har lätt för att bli lite runda. Blir lätt ledsen och sårad. Tycker om att bli ompysslad, tycker om närhet, kan trycka sej mot dej, är svartsjuk och vill ha dej för sej själv. Man kan inte bli arg på en Pulsatilla. Kan vara rädd för karlar, mansröster. Blir lätt skendräktig, får gärna en ögoninflammation där utsöndringen är tjock och gulgrön. Kan ha svårt för att bli dräktiga, kan ha hormonerna i obalans.

En annan konstitution är Phosphorus-individen, de älskar allt och alla, kan följa med vem som helst, alla älskar dem, folk tycker att de är jättesnygga och vill köpa dem av dej, är ofta högbenta, resliga, slickar dej, är väldigt sympatiska, vill inte vara ensamma. Är ofta känsliga för ljud, höga ljud, är åskrädda, är lättstartade, lätta att få igång. Blöder lätt, blöder mycket. Tycker om salt, glass, dricker stora mängder, är törstiga. Måste äta ofta, äter vanligen mycket men lägger inte på sej. Kan vara översexuella. Ligger ofta på höger sida, därför att de blir sämre/kan inte ligga på vänster sida. Problemen kommer ofta på vänster sida.

Ytterligare en är Calc carb-individen, de är ofta lite lata, gör inte mer än nödvändigt, tjurskalliga och envisa. Är inte alls korkade, men fattar kanske lite långsamt. Älskar mat, äter gärna allt, inklusive sånt som man helst inte ska äta, har lätt för att lägga på sej, behöver alltid bantas ned. Tycker om sötsaker, rå potatis, blir sämre av mjölk, tål inte riktigt mjölk. Kraftig i kroppsbyggnad, stora tassar, stort huvud. Är ofta frusna, tycker inte om att vara ute i regn, kan vara rädd för kraftigt regn, mår inte bra av kraftig motion, kommer gärna sist på promenaden, kan var höjdrädd. Svettas lätt, ofta på huvudet. (gäller inte hundar, svettas på tassar och genom munnen) Kan lukta surt om dem.

Lycopodium-individerna har ofta problem med självförtroendet, det är antingen för stort eller för litet. En del bråkar alltid för att de vill klättra i rang, är tuffa, en del är precis tvärt emot dvs väldigt ranglåga med dåligt självförtroende – fega, kan kissa inne för att straffa ägaren om de blir lämnade ensamma, om det är bråkigt i familjen så blir de jätterädda, tror att de har gjort fel. Tycker inte om då det kommer främmande. Äter några tuggor sedan vill de inte ha mer, tycker om sötsaker. Är ofta magra, rynkar pannan, har rynkor i ansiktet, blir fort grå, ser gamla ut. Problemen kommer ofta på höger sida och de blir sämre vid 16-tiden, bättre efter 20. Har mycket gaser i magen, fiser mycket. Hostar om halsbandet dras åt, tycker inte om att ha något runt halsen.

Många av de enskilda symptom som beskrivs, finns även hos andra läkemedel. Därför är det viktigt att se hela individens symptombild, när man matchar med ett läkemedel – lika botar lika.

Ko med nervös acetonemi (Phos)

Ko med nervös acetonemi som stått och bitit sej blodig på båsmattan, hade fått både calcium och kortison.
Fick Phosphorus och efter 20 min var hon sej själv igen.
Kon var en Phosphorus konstitution

av Dipl djurhomeopat Lena Elofsson

Länk till läkemedelsinfo

Stjärna, misstänkt pares (Phos)

Stjärna kalvade en stor och fin tjurkalv. Eftersom hon var vid ”gott hull” och 3:e kalvare, fick hon en kalkstav vid kalvning. Hon var upp en sväng strax efter hon kalvat, men sedan låg hon stilla i två-tre timmar, även efterbörden satt kvar.

När jag kände på hennes öron och bakdel var hon iskall om öronen och kall om baken, tempen var 38.1 C. Hon idisslade inte, ville inte äta, men drack en halv hink vatten. Fredagkväll och pares…suck!

Jag bestämde mej för att börja med en dos Phos C200, eftersom jag tror det är hennes konstitution, men blandade även Rhus-t C200, för att ge sedan.

5 minuter efter hon fått Phos kliver hon upp…jag bara stirrade på henne, trodde inte det var sant. Hon slickar kalven och han suger lite och sedan lägger hon sej igen. En timme senare är hon om möjligt ännu kallare om öronen. Lägger på henne en filt, 10 minuter senare visar hon tydligt att hon inte vill ha någon filt så vi tar av den.Vågade inte ge henne mer kalkstav, det är för nära inpå den första kalkstaven, men ger henne en +dos Phos till och Rhus-t i vattenkoppen, ifall hon stiger upp. Hon varken äter eller dricker men efterbörden har släppt. Tänker för mej själv, att det nog bara är att ringa veterinären imorgon bitti.

Till min förvåning står hon på morgonen, inga tecken på pares alls, lite kall men äter bättre och idisslar. En dag senare är hon ute i lösdriften, på dagarna. Nätterna får hon vara med sin kalv i boxen.

BLinda, blind kalv (Phos)

En sommar för många år sedan hittade jag en kalv, gömd i diket ute på betet, som var max 8-10 timmar gammal. Hon var övergiven av mamman…dessutom hade jag problem att lista ut vem mamman var! Jag gick runt och kollade alla möjliga eventuella mammor, men det syntes ingen efterbörd, flytning eller juver på någon. Så kalven var ”föräldralös”.
Jag tog in henne och tinade råmjölk, som jag tack och lov hade i frysen.
Dagen efter upptäcker jag att kalven är blind, hon har en vitgrå lins på båda ögonen, och ser helt klart ingenting. Jag är till 99% säker på att hon såg dagen innan.
Kan det ha varit skräcken att vara ensam i diket som ställt till det?
I alla fall ger jag henne Aconitum och väntar några dagar, men inget händer. Pratar med veterinären som inte vet riktigt vad vi ska göra, inte heller vad problemet kan vara. Det kan ju vara medfött säjer hon, men jag är rätt säker på att hon inte var blind från början.
Ca en vecka efter hennes födelse ger jag henne Phosphorus, dels för att jag tycker hon passar bra till medlet men även för att Chris Jörgenfelt sa något om kalvar och grå hinna över ögat. Nu var det ingen hinna som låg över ögat på denhär kalven men, vad hade jag att förlora?
Någon vecka senare märker jag att hon ”följer mej med blicken” när jag går förbi. Hon är fortfarande ”vitgrå” i linsen, men baske mej om inte kalven håller på att se!!

Hon fick tillbaka synen mer och mer och hennes ögon blev normala i färg, hon såg bra så vitt jag kan bedöma… hon hade redan från början fått namnet BLinda, så det fick hon leva med!