Behandlingar – Sida 2 – Homeopati för djur

Boxer 16 månader, ”soffridare” (Merc)

Ur tidningen HFD 2000/2 av alternativmedicinare Mona Olsson

Hunden valdes som åtta veckors valp för att han var kavat och dominant. Ägarna trodde att han skulle kunna klara sig bättre själv under de timmar på dagen då de jobbade. Han har alltid slickat på deras händer, älskar att gå och nosa på allt möjligt så att saliven droppar. Snäll och trevlig när man inte begär något av honom, men när de ska leka med honom blir han stegvis så exhalterad att de inte har kontroll över honom. När de ska fostra honom svarar han emot med tänderna i ägarnas händer. Han vill ogärna bli dominerad. Stressar i konflikter, blir allt tuffare, ögonen svartnar, han tjuter och attackerar. Han rider, på olika möbler och människor som är omkring honom. Har blivit dålig på att äta, under en tid på 14 dagar.

Hunden fick en dos Mercurius solubilis D200.

Vid återkontakten var ägarna mycket nöjda då han helt hade slutat dominera dem. De var inte längre rädda för honom och inlärningarna var konfliktfria.

Hundar med epilepsi

Artikel från tidningen HFD, 2000/2 av equiatriker Monica Littorin

Epilepsi är en rubbning av hjärnans funktion med återkommande krampanfall. Epilepsi kan förekomma på många hundraser, och i regel uppträder de första anfallen mellan 1-3 års ålder. Mellan anfallen är hunden helt frisk. Vid några tillfällen har jag behandlat epilepsi på hund med homeopati. De två tillfällen jag tar upp här, har behandlats med Calcium carbonicum (Calc carb) respektive Phosphorus (Phos). Andra stora medel där man kan finna epilepsi är Bufo, Cuprum, Lachesis, Silicea, Sulphur m fl. Vad man alltid letar efter är vad som är speciellt och udda för just den individen, och då är repertoriet oumbärligt!

Basset/Griffon tik, 2,5 år

En Basset/Griffon tikhade haft flera anfall av epilepsi och skulle antagligen ha traditionell medicin resten av livet. Hunden var köpt som valp och var då mycket dominant i flocken, högg och bet ofta omkring sig, men lugnade sedan ned sig. Ägaren tyckte hon var lite omogen och definitivt ingen ”knähund”. Hon var nu lite grov för sin ras, orkade inte så mycket och låg ”alltid steget bakom”.

Leverproverna var förhöjda, vilket naturligtvis förklarar en del av tröttheten. Hon hade morrat åt folk och var arg på alla utom frun i huset. Dessutom var hon reserverad när hon mötte andra hundar. Aptiten och törsten var inte särskilt bra, däremot var hon en gourmand. Hon tyckte mycket om mjölk. Föregående sommar hade hon matvägrat. På morgonen var hon väldigt trött och höll sig länge; däremot kissade hon väldigt ofta på promenad.Smällare och hastiga ljud var hon harig för, vilket inte var så käckt då hon skulle användas som jakthund. Trots att hon morrat åt folk tyckte hon dock om dem, speciellt barn. Hon var också mycket smart.

Det fanns inte så många fysiska symptom: stel bak och svårt för att vända. Klåda i öronen och någon gång runt nacken. Löpningarna var normala. Vid anfallen, som kom regelbundet, sprang hon runt först, krampade, spydde men det kom ingen fradga. Efteråt ville hon äta mat med hysteriskt stor aptit. En gång fanns det med stress innan ett anfall, men det fanns ingen specifik gemensam nämnare.

Hon fick en dos Calcium carbonicum 10M. Inte pga sjukdomen i sig utan för att det stämmer bra med hennes konstitution: trött, lätt för att lägga på sig vikt och grov. Det är heller inte ovanligt att Calc carb är dominanta. Det är ett relativt vanligt medel på växande individer, om helheten stämmer.

Efter behandlingen försvann stelheten bak och aptiten kom tillbaka. Hon började dock spy upp maten ett kort tag efter dosen, men det gav sig snart. Blev mycket mer alert och pigg. Kunde även följa med på jakt, vilket inte fungerat tidigare. Efter 6 månader har hon ännu inte fått något nytt anfall.

Setter-tik, 4,5 år

En setter-tik hade under det sista året haft regelbundna epilepsi-anfall. Ägaren hade haft hunden sedan den var valp. Även brodern har epilepsi. Mamman till hunden dog när tiken var 2 år, vilket gjorde att hon blev lite osäker och rädd för andra hundar. Hon blev vaccinerad mot parvo-virus en månad före det första epilepsi-anfallet.

Denna hund är en typisk Phosphorus hund. Mycket pigg, smal, alert med bra aptit och stor törst. Mycket social och tycker om människor. Det fanns inga andra fysiska problem. Dock tyckte hon inte om räkor eller fisk. Tiken fick Phosphorus 10M 1 dos. Efter 9 månader har hon inte haft några besvär. Hon blev mer positiv och kelig. Lade dessutom på sig mer vikt.

När detta skrevs hade det inte gått så lång tid så det kanske var lite för tidigt att summera. Kanske behövde hundarna en ny understödjande dos längre fram? Båda hade dock blivit mentalt bättre, anfallen hade försvunnit och Settern hade lagt på sig vikt, vilket inte är ovanligt vid rätt medel.

Rabiesvaccinerad St Bernhardstik, 4 år

Detta fall är ur tidningen HFD 2006/1 och är skrivet av djurhomeopat Ulla Adamsson. Hon gjorde ett projektarbete under utbildningen om homeopati och aggressiva hundar, där även denna hund medverkade. Vill du ta del av hela hennes arbete kan hon kontaktas via ullabos59@gmail.com En artikel om hennes projektarbete hittar du här: Kan homeopati bota aggressiva hundar?

050924

Tiken går inte upp i vikt, trots att hon äter tills hon blir mätt, äter inte upp all mat hon får. Vräker inte i sig och matvägrar helt en dag i veckan.

Hon är stressad, tar inte kontakt med andra människor eller djur, men det är ok om någon kommer fram till henne och tar kontakt. Hon är snäll, kelig och väldigt beroende av matte – sitter nästan i knäet på henne. i sommar har hon fått bölder under hakan och på läppen på höger sida, av mygg och knottbett. De är bättre nu sedan knott och mygg har lugnat ned sig.

Gillar inte varma rum och sol, vill helst ligga i skuggan och vara ute, vilket väder det än är. Hon säger aldrig ifrån till någon, utom den andra St Bernhardstiken där hemma, som hon fått stryk av. Den 5-årige pojken i familjen, kan göra vad som helst med henne, hon går med på allt.

Rubriker

MIND: Affectionate, Mildness, Ailments from – excitement – emotional

GENERALS: Emaciation, Vaccination – ailments after, Warm – air, agg

Bestämde mig för att ge Lyssinum till att börja med, för att neutralisera skadeverkan från rabiessprutorna. Jag tror att i det här läget så är hennes konstitution Pulsatilla, men vi får vänta och se vad Lyssinum gör. Ordination: Lyssin C200, 3 piller 1 plusdos i 5 max dagar, telefonkontakt efter 3 dagar.

Vid telefonkontakt 050929 berättade matte att tiken börjat äta efter tredje dosen. Hon äter allt som hon får. Matte ska ge tiken mat tre gånger om dagen för att se om hon går upp i vikt. Matte ska väga hunden och sedan ska vi höras på telefon om en vecka.

Telefonkontakt 051006: Tiken fortfarande bättre, hon äter bra och går upp i vikt. Har blivit mycket gladare och keligare.

Telefonkontakt 051105: Tiken äter fortfarande bättre men har stannat på en vikt nu. Matte skulle vilja se att hon gick upp lite till i vikt. Hunden verkar vara en Pulsatilla. Vill inte vara inne när värmen är på i huset. Kelig så att hon nästan kryper under mattes skinn. Snäll så det går till överdrift. Matte börjar att ge hunden Pulsatilla D200 i morgon, plusdos morgon och kväll i max 5 dagar.

Telefonkontakt 051115: Tiken äter bättre igen och har dessutom börjat vilja vara inne mer. Ligger lugnt och tycker att det är skönt inne i värmen, verkar också mer tillfreds generellt. Vi avvaktar och ser.

Telefonkontakt 051220: Hunden helt ok. Samma hund nu som innan rabiesvaccinationen, enligt matte. Fallet avslutat.

Två fall från Amerika

Dessa två fall är ur tidningen HFD 2006/1 och är skrivna av djurhomeopat Ulla Adamsson. Hon gjorde ett projektarbete under utbildningen till djurhomeopat om homeopati och aggressiva hundar. Vill du ta del av hela hennes arbete kan hon kontaktas via ullabos59@gmail.com En artikel om hennes projektarbete hittar du här: Kan homeopati bota aggressiva hundar?

Första fallet

Jack, en Border collie var 21 mån när jag undersökte honom för första gången, 19 september 2002. Han hade ett aggressivt beteende mot andra hundar och människor sedan han vaccinerats mot rabies, då han var 4 månader gammal. Han kunde skälla okontrollerat och göra utfall mot hundar och människor. Han verkade frisk på alla andra sätt, förutom tecken på dermatit, vilket jag trodde berodde på vaccineringen. Han fick hälsosamt foder.

Det första medel jag gav honom var Lyssinum CM, den 19 september 2002. Efter några veckor var han ca 50 % bättre. Men så blev han något sämre månaden senare, så jag gav honom Phosphorus CM, den 25 oktober 2006. Återigen blev han avsevärt bättre. Månaderna gick och hudproblemen var nu det största bekymret. Hans beteende hade blivit bättre till 90 %. Han låg kvar på den nivån och var mycket bättre mot djur och människor. När hudproblemet inte ville försvinna gav jag honom Sulphur C200, den 6 december 2002.

Två månader gick och han fortsatte att förbättras mentalt och huden blev bättre. Men så blev huden sämre och jag gav honom Sulphur 10M, i februari 2003. Efter 5 månader kom han tillbaka. Hans hud var bättre, men han hade gått tillbaka lite på det mentala planet. Han fick Phosphorus CM i juli 2003 och sedan dess har han varit bra.

Andra fallet

Wolfgang var en ettårig dobermann hanne som jag träffade första gången den 23 juli 2002. Han hade börjat kräkas galla och blivit aggressiv mot andra hundar och människor sedan han vaccinerades mot rabies den 9 mars 2001. Han fick Phosphorus C200.

Den 4 september 2003 kom han tillbaka efter att ha bitit en rädd kvinna. han hade cirkulerat runt och följt efter henne och bitit sedan han känt hennes rädsla. Ägaren hade inte kunnat kontrollera hunden. Hunden hade också haft ett krampanfall i juni och augusti 2003 och börjat dregla efter det. Han fick Phosphorus 10M och blev bättre under oktober månad. Behandlades vidare med Phosphorus CM.

Nu hade han inga mag/tarm-problem, anfallen och hans beteende hade blivit bättre med 80 %. Det enda symtom han har är klåda, men han mår mycket bättre.

Utvärtes behandling: Aconitum- och Arnicalösning

ur HFD 2003/04, av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Jag läste om medlet Aconitum (Acon) i George Vithoulkas ”Materia Medica Viva”. Det står lite historia om medlet, och då nämns att Acon förr användes som smärtstillande medel, som även kunde strykas på huden. Jag tyckte det lät väldigt intressant och bestämde mig för att prova.

Blandade till en flaska med destillerat vatten och en tablett Aconitum 1M. Jag fick tillfälle att prova lösningen redan nästa eftermiddag då jag halkade på ett vått golv och slog stortån i kanten på dörren och i tröskeln, det smärtade ända upp i låret.

Jag haltade till kylskåpet och tog fram flaskan, skakade den, dränkte in en bomullstuss med lösningen och lade den på tån. Det tog ett par minuter, sedan var det som att smärtan formligen rann bort. Kände inte av någonting efteråt, kunde sätta på mig skor och gick obehindrat.

Jag har provat denna lösning vid några fler tillfällen, både på mig själv och på djur som krävt snabb smärtlindring. Det har fungerat mycket bra! Det är dock en ren akutbehandling, vid mer ytlig smärta.

Har även använt det till en ko med klövspaltseksem. Kon hade ont och ville helst inte stå upp (hade även fått veterinärbehandling men det hade inte hänt så mycket). Hon fick även Hepar invärtes och så baddade husse utvärtes med Aconitum-lösning. Efter ett par timmar började hon stå upp långa stunder och sedan blev det bara bättre och bättre.

Arnica-lösning

Jag har även använt en liknande lösning av Arnica (Arn) bl a på min grannes hund, som fick ett otäckt fukteksem en sommar; kladdigt, varigt och mycket kliande. Jag klippte rent området, torkade rent med Arnica-lösningen under två dagar. Jag gav hundens konstitutionsmedel invärtes. Det tog fem dagar, sedan hade huden torkat och läkt. Efter ytterligare någon vecka, började pälsen växa ut igen.

Efter den snabba förbättringen jag fick på min grannes hund beslöt jag att använda den utvärtes lösningen av Arnica fler gånger, som en utvärtes, relativt snabb lindring av hudproblem, medan djuret behandlades konstitutionellt, med ett helt annat konstitutionsmedel invärtes.

Jag har i dagsläget använt denna kombination till några sk. eksemhundar. Deras kliande har lindrats snabbt och huden har börjat läka fint, samtidigt som deras konstitutionsmedel arbetar invärtes.

Simson, svart perser 17 år, med urinvägsproblem (Puls)

ur tidningen HFD 2002/1 av djurhomeopat Stina Granhammar

Kastrerad, kom till ägaren när han var 5 år. Lugn och stillsam gjorde inget väsen av sej. Åt, sov, gick på lådan, är nästan intetsägande.

2 år senare kom ny katt i huset. Simson blev jättesur, svartsjuk, ville ej låta sej vidröras eller klappas under en månad, men det gick succesivt över.

Han älskar att skrämma och sätta skräck i nya katten. Alltid trevlig mot matte, lättsam och medgörlig. Snäll och vänlig mot gäster, älskar att bli kelad med och buren. Vill ligga på mattes bröst och bli klappad och kliad, blir ledsen om han blir bortföst, anser sej orättvist behandlad.

Tycker om att vara ute, ligger i skuggan. På vintern sitter han vid balkongdörren och sniffar i sig frisk luft. Går ej gärna ut i snön.

Tjuvaktig, (tjuvar mat) äter och dricker normalt. När han mår riktigt bra sover han på rygg.

Under åren har han haft återkommande urinvägsinfektioner, svamp i ett öra, som blev öroninflammation, det behandlades men sedan dess har det aldrig varit riktigt bra i örat. Kattsnuva, blev mycket sjuk. Finnar på hakan, stora som bölder och varfyllda, som gjorde ont.

På utställningar är han supercool, sitter som en kung på domarbordet och ser ut över publiken.

Då han var 16 år började han dricka mer än normalt, blev tunn över rygg och höfter. Kissade ofta och mycket, genomskinlig urin. Verkade yr och medtagen. Fick njurfoder på rekommendation av veterinären.

En storstädning med korsdrag hela dagen var mer än han tålde, han blev förkyld, började tok-nysa och kissade överallt. Vingligare än förut och mycket orolig.

Hade tänkt ge Cantharis men läkemedlet fanns inte hemma, så han fick Pulsatilla D30, en dos på kvällen och en dos på morgonen. Vid lunch ringdes veterinären, tid för avlivning bokades. Matte ville inte han skulle lida.

På kvällen tycktes den förmodade urinvägsinfektionen ha gett med sig. Han började äta dagen därpå, var mindre vinglig. Avlivningen avbokades och veterinären som tittade på honom, tyckte han såg medtagen men inte hade kroppshållningen som en sjuk katt. Efter några dagar slutade han nysa, öronen var då också helt rena och fina. Han blev starkare och starkare.

Allt eftersom tiden gick blev Simson allt piggare. Gör sina race ibland, far omkring och leker med en av de yngre katterna. Han har dock inte lagt på hullet – men det kan man nog inte räkna med då han är en gammal katt och tidigare sjukdomar. I övrigt i strålande kondition!

Efter 6 veckor fick han Pulsatilla 30 igen. Har fått någon dos emellanåt, när det syns han håller på att falla tillbaka.

Troy, afghanhanne, med problem i ringen (Puls)

ur tidningen HFD 2001/4, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Troy är 2,5 år, hans problem är att han ”knyter sig” och inte vill visa upp sIg vid utställning. Problemen börjar när han kommer in i ringen och allas blickar riktas mot honom. Man skulle nästan kunna säga att han har torgskräck.

Han kastar med huvudet då domaren ska titta på tänderna, han gillar inte heller halsbandet som stramar kring halsen, han blir orolig av vissa främmande ljud, vid dessa tillfällen. Han är mycket vacker men gör sig inte rättvisa genom sin låsning. Utanför ringen är han ganska oberörd, men vid promenad i stan är han mycket spänd. Han trivs bäst hemma i sin invanda, trygga miljö så där fungerar han mycket bra.

Han är uppvuxen på en kennel och har för det mesta gått i hundgård tillsammans med andra hundar innan han kom till familjen vid knappt två års ålder. Han är jättesnäll, på gränsen till velig, han är en något känslig hund, som blir förnärmad och ledsen vid tillsägelse. Är ibland butter tjurighet, men skulle aldrig svara emot vid en reprimand. Han är snäll mot andra hundar och startar aldrig ett bråk själv.

Familjen har ytterligare en vuxen hanhund, och när Troy flyttade hem till dem, vid ca två års ålder, så gick det smärtfritt. Han är ranglåg. Bekväm av sig, nästan lat säjer matte. Något reserverad mot en del män, lite skygg, speciellt om personerna är bullriga och högröstade. Han kommer dock över det sedan han förvissat sig om att det inte var så farligt. Man kan säga att han är försiktig av sig. Rädd för traktorer och stora lastbilar.

Han är förtjust i barn och gillar närkontakt, älskar när man pysslar med honom, borstar och kammar. En mycket kelig hund, tillgiven, sympatisk och behaglig. Han har haft återkommande öroninflammationer. ingen speciell lukt. Öronlappen har varit röd och ett visst utflöde har förekommit. Ögonen rinner ibland, men inga stora problem. Han är en matglad hund som tigger och älskar allt. Lagom i hull. Dricker lite till normalt. Magen är bra.

Troy får Pulsatilla, 3 piller morgon och kväll. Han ställdes ut 14 dagar efter behandling och uppförde sig nu helt annorlunda. Tillgänglig att visa, som förbytt. Sex veckor senare har han ett mindre återfall, knyter sig igen, blir inåtvänd, tom i blicken som i en annan värld. Nästa stund fjäskar han, vet inte hur han ska bete sig för att vara tillags. Han är så godtrogen och tror alla om gott. Troy får då Pulsatilla M, en dos.

Reaktionen kommer snabbt. När jag möter honom nu reser han sig upp i hela sin längd, lägger sina stora tassar på mina axlar och huvudet mot min kind. Han bara står där länge, länge och verkar njuta i fulla drag. Är nu helt oberörd vid besök i stan, traktorer, bilar etc. är inga problem. Han visar en inre styrka och säkerhet vid alla vardagliga händelser. Har ställts ut igen och är nu som en dröm att visa upp. Mycket följsam och matte är överlycklig över resultatet.

Molle 2,5 år, labbe med elefanthud (Calc)

ur tidningen HFD 2002/3, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Ägarna söker hjälp för att Molle sedan ca 4 månader har något som ser ut som elefanthud på insidan av låret, mot snoppen och en bit fram under buken. Hudförändringen ser inte trevlig ut, blekgrå, grov och veckig. Han slickar på det ibland, men är i övrigt en till synes frisk hund. Eftersom hunden gått med det så pass länge lovar ägarna att söka veterinärhjälp, om inte den homeopatiska behandlingen snabbt skulle ge resultat.

Vid konsultationen berättar ägarna att de köpt Molle som 8 veckors valp. Han var stor och kraftig som valp, framåt, öppen och tillgänglig. En otroligt enkel hund att ha, bet aldrig sönder något, går alltid lös hemma på gården och vid promenader i naturen, inga rymmartendenser, inte ens om det finns löptikar i närheten. Kolugn och okomplicerad.

När djurhomeopatens hundar i hundgården skäller på honom, reser han ragg och tittar nyfiket på dem, men visar ingen tendens till att vilja gå dit och bråka med dem. inne på mottagningen nosar han runt, går sedan och lägger sig och sover lugnt och avslappnat.

Han slår nästan knut på sig själv vid besöket på mottagningen, är jätteglad och viftar på labradorers vis på hela kroppen. Han är kraftfull och stabil i kroppen och har lagt på sig några kilo för mycket. Han är glad åt alla, gillar barn och är tålmodig med dem. Ingen vakthund utan släpper in precis vem som helst. Har bra självförtroende, kan vara ensam. Husse har provat provocera honom för att få honom att visa humör, men han bryr sig inte. Han kan dock vara lite skvättig och hoppa till om något faller i golvet, annars visar han ingen rädsla för något.

På kvällen ligger han nedanför husses säng, på mattan. Gillar att bli ompysslad men går sin väg då han tycker att det räcker. Vill vara med så att han ser vad övriga familjen har för sig. Har en enorm aptit, (han är ju trots allt labbe!), äter allt utom ägg som han får kväljningar av.

Men, något som skiljer honom från de flesta av hans ras är att han absolut inte gillar att bada ute. Labrador är en apporterande fågelhund, som normalt är mycket badglad. Molle har dålig kondition vid rörelse uppför och som helhet är han lite trög och sävlig.

Molle fick Calc carb D30 5 p 2 ggr/dag i 7 dagar samt ringblomsalva att smörja med. Denna salva stör inte den homeopatiska behandlingen. Ägarna fick också råd om att banta ned hunden.

En klar förbättring av hudproblemet kunde ses efter 14 dagar, ytterligare fem veckor senare fanns inget spår efter elefanthuden. Ägarna hade dessutom lyckats få ned honom till lämpligt hull.

Albin, Shaded Silverperser 4 år (Lyc)

ur tidningen HFD 2001/3 av djurhomeopat Stina Granhammar

Albin är en genomtrevlig herre men en enmanskatt, är mattes katt. Är i vissa situationer en fegis. t ex om det kommer gäster han inte känner, då morrar han och springer och gömmer sej, kommer inte fram förrän det verkar lugnt igen.

Har riktiga översittarfasoner mot katten Mille, som är mycket skygg. Är dock livrädd för katten Simson. Albin är en riktig fegis! Det är ofta bråk runt Albin.

Tycker inte om att kammas, vill inte stå stilla, gapar och skriker. Ställer till så det tar dubbelt så lång tid att bli färdig. En kamp vid kamning och kloklippning.

Albin har ofta problem vid avföringen. Så fort vi provar ett nytt foder äter han med förtjusning (för han tycker om det mesta) men han blir alltid dålig i magen efteråt. Det går oftast snabbt över men han har känsligare mage än de andra katterna. Äter och dricker bra, ganska ofta och lite åt gången. Översexuell – är kastrerad men vill ändå para. Ställer alltid upp för löphonor.

Gillar inte att bli instängd ensam i något rum. En gång när en hona skulle föda, blev han inlåst i sovrummet, efter som han var ganska störande. Då både kissade och bajsade han i matte säng som protest mot behandlingen. När matte blev allergisk och dörren till sovrummet stängdes, låg det varje morgon bajs på mattan utanför sovrumsdörren. Och vem hade gjort detta? Albin förstås!

Albin är enormt svartsjuk när matte pysslar med de andra katterna. Speciellt med Simson. Då går han nästan sönder av svartsjuka

Han har fått Lyc D200 en dos sedan Lyc M en dos, främst för att han urinmarkerar överallt och för att han har så känslig mage. Efter M-dosen fick han en kraftig förstförsämring på magkänsligheten, men sedan har magen definitivt blivit bättre. Han är dessutom inte lika rädd som förut och har inte riktigt så markanta översittarfasoner. Men han urinmarkerar fortfarande.

Några typiska särdrag för Lycopodium, som stämmer in på Albin:

känslig mage, som vid minsta foderförändring blir dålig, lös avföring eller diarré
översittarfasoner mot en svagare individ
feghet mot nya personer
bråk vid hantering
översexuell
svartsjuk och misstänksamhet
önskan om sällskap
tycker om makt

Analys av aggression hos tre suggor

Fritt översatt artikel från www.hpathy.com, skriven av Dr Szecsődi Ferenc

Dr Ferenc Szecsõdi har behandlat tre suggor som attackerade kultingarna. Han analyserar med Sankaran´s metod och repertoriserar med Radar och Synthesis, där läkemedlet bekräftas.

Alla tre suggorna uppvisar samma symptom och de fick samma läkemedel, som hade effekt hos dem alla inom 30 minuter. .

De tre suggorna var alla förstföderskor och grisade för första gången. De var rastlösa under förlossningen, när en kulting kom nära. Tack vare denna rastlöshet beslöt bonden att ta kultingarna från mammorna under grisningen, och satte tillbaka kultingarna hos mammorna när grisningen var klar. Dock så attackerade alla tre suggorna sina kultingarna, istället för att låta dem dia.

Observation hos två av suggorna: de var i separata hagar. De låg på sida, men när bonden satte in en kulting till dem, ställde de sig omedelbart och började skaka och backa från sin kulting. När de inte kunde backa längre attackerade de sin kulting med mordisk blick.

Observation hos den tredje suggan:

Den tredje suggan var i stian. När bonden satte in en kulting fixerade suggan blicken på kultingen, attackerade den plötsligt och bet ihjäl den.

Suggornas reaktion: Hoppar upp och skakar (panik), flyr, fixerar med blicken, biter eller attackerar.

Denna observation analyseras med hjälp av Sankaran´s metod och analysen leder till Solanaceae plant famil. Situationen var akut så Belladonna verkade passa bäst till dem. Eftersom suggornas energinivå var hög användes läkemedlet i 10M potens.

Följande rubriker används för att hitta läkemedel:

MIND-ANGER-violent

MIND-BITING-delirium, during

MIND-ESCAPE, attempts to

MIND-INSANITY-puerperal

MIND-KILL; desire to

Källa: Radar 10, Synthesis 9.2.1 (by Schroyens)

Behandling: två av suggorna fick det upplösta läkemedlet i slemhinnan i slidan. Den tredje suggan fick läkemedlet med hjälp av en spruta, från 1,5 meters avstånd.

Resultat: alla tre suggorna lugnade ned sig inom 20 minuter och lät kultingarna dia.