Ur tidningen HFD 2007/4, av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder
Jag fick ett samtal från Kerstin, som av en händelse hittat mig på nätet. Hennes ponny, Dixi, hade mycket svår bronkit och de hade fått en vecka på sig att vända förloppet, annars rådde veterinären till avlivning. ”Kan du hjälpa mig”, sa Kerstin. ”Jag kommer, så får vi resonera lite och jag får bilda mig en uppfattning om Dixi” sa jag. När jag kom stod Dixi i stallgången och det såg ut som att hon hickade. Hennes andning var mycket ytlig och hon hoppade till för varje andetag. Näsborrarna var uppspärrade och ögonen stora och svarta. Både Dixi och vi människor kände ångest. Men, jag såg något i hennes ögon som gjorde att jag ändå ville ge homeopatin en chans. Hon verkade ha livsgnista och vilja, den lilla ponnyn. Dixi är en welsh, 122 cm hög, skimmel och 12 år gammal.
Hennes besvär började i december 2006. Hon hade hosta, tung andning och en övre varig luftvägsinfektion. Hon hade blivit spolad två gånger i luftvägarna. Nu hade problemen satt sig i lungorna. Röntgen visade att lungorna hade blivit förstorade. Hon fick inte upp slemmet när hon hostade. Hennes näsborrar utvidgades när hon hade andningssvårigheter.
Hon har spatt på båda bak, höger utläkt och vänster så gott som utläkt. Började troligen i höger bak. Hon har lite ögonproblem, mest på morgonen, med lite gult var.
Hon mår bättre av att andas frisk luft och sämre av regn. I regn andas hon tyngre och hostar mer. Hon har fått Ventipulmin och cortison. Hon har fått Bricanyl sedan december 2006, i princip utan uppehåll. I april var hon så gott som frisk. Men sedan började hon andas tungt igen och hade gjort så i ca två månader.
Mentalt kan hon vara lite ”bitchig” och svår att fånga. Hon kunde bita och sparka när andan föll på. Reserverad för nya människor. (Matte beskrev henne t o m som elak).
Hon är en mycket klok ponny. Hon är tänkt som körhäst nu och det har varit lätt att köra in henne. Tävlades i både hoppning och dressyr tidigare och hon kunde vara het och rusa. Vill alltid göra sitt bästa. Älskar hoppning och hoppade lätt 120 cm höga hinder. Snäll vid ridning men snabb. Slängde aldrig av någon. Lite stel i höger sida och gick gärna med huvudet åt vänster när de fick henne.
Inga problem med att vara ensam. Inte nervös. Hon hade varit med på julskyltningens ponnyridning förra året, och tyckte det var kul.Hon är inte lättstressad. Lätt att lasta och står lugnt kvar i transporten.
Tuff, man måste säga till på skarpen vid tillsägelser. Hon vill vara högst i rang. Hon kör med den andra ponnyn och har jagat hästar ur hagen (genom staketet). Hon vill gå först vid uteritt, även om det är stora halvblod med.
Känslig mage och blir lätt lös i magen. Hon äter allt utan problem. Medicin har inte varit några problem. Inga fångkänningar, men har munkorg ute för att hålla sig lagom i vikt.
Hon är nyfiken och vill ha koll på allt. Iga rädslor. Älskar vatten. Gillar att plaska i vattenhinder t ex, och simmar gärna i havet. Älskar att bli pysslad med. Hon har mjuk fin päls. Inga andra sjukdomar, inga hovproblem. Mycket renlig i boxen. Lite tjurig vid brunst. Har ännu inte haft föl.
Jag tittade på hur hon uppförde sig i hagen, med den andra ponnyn, funderade lite på hennes personlighet och bestämde mig för Lycopodium.
Den 30 augusti fick hon Lyc D30 och Kerstin skulle ge detta i 3-5 dagar. Den 31 augusti fick jag följande mail: ”Detta känns nästan lite kusligt, att saker kan hända efter bara en dos. Tyckte redan i morse att Dixi såg piggare ut, men min man dämpade mig lite och sade att det är kanske för att jag vill tro. Men, ikväll kom hon travande när jag kallade på dem i hagen. Det har hon inte gjort på i alla fall en månad… Andningen lugnare, fortfarande mycket tung och lite väsande, men näsborrarna inte fullt så stora”.
Nästa dag kom detta mail: ”I morse krafsade Dixi med hovarna i boxgolvet och väntade otåligt på att få komma ut. Väl ute drog hon en repa och for iväg i galopp. Vad händer?? Kommer vi att råka ut för ett rejält bakslag?”
Dixi är en dröm-matte som troget mailar mig nästan varje dag med rapporter om Dixis hälsoläge. Den 6 september fick Dixi Lyc D200. Det var ju lite panikläge, eftersom vi hade veterinärens dödsdom hängande över oss och jag pushade lite mer än vad jag annars hade gjort. Dixi hade gått tillbaka lite och jag ville få en reaktion. Den 7 september var hon redan piggare och galopperade Kerstin till mötes.
Vi provade med plusdos någon gång, men effekten blev inte så stor. Nu tyckte jag att läget hade blivit så pass hoppfullt, och Dixi skulle inte avlivas, att jag valde att gå över på LM. Den 13 september fick hon LM2. Hon blev pigg till tusen, skrev matte. Hon hostade lite till och från, men var jättepigg. Vissa dagar var hon helt hostfri. Hade jag vågat tro på LM-potensens kraft, så hade jag förstås satt in det från början.
Vi går över på LM3 den 4 oktober. Tack vare att Kerstin mailade mig nästan varje dag kunde jag sedan sätta ihop alla rapporter, datera dem och följa exakt vad som hände när vi gav 1 tsk, 2 tsk osv. Dixi fick, i början med LM2, en dos varje dag och blev lite sämre i slutet av varje LM-vecka, innan det var dags att gå upp en tsk. När det gått ytterligare lite tid och vi kom in på LM3 verkade det som att hon föll tillbaka lite. Jag rådfrågade kollegor och vi (Kerstin och jag) laborerade med olika antal dunkningar av dosen. Ibland behövde hon fler dunk och ibland färre och senare i behandlingen fick hon inte medel varje dag heller. Kerstin har blivit ”en fena” på att ge LM. Jag tyckte vi fick bäst resultat på LM2 och vi gick tillbaka till den styrkan den 15 november, istället för att gå upp till LM4. Det kändes som hon behövde den mildaste behandlingen jag kunde hitta.
Den 13 oktober skrev Kerstin: ”För det första trodde jag att vi hållit på längre än de faktiska 5 veckorna, men det är väl för att jag levt med detta i 10 månader. Men under de här veckorna har detta hänt: Dixi mår som hon mår, oavsett väder; även om hon ibland blivit våt (en klar förbättring), hon är riktigt pigg och glad, och när hon hostar tar hon inte i nedifrån hovarna längre. Det är ju i och för sig fantastiska framsteg, så det är mest andningen som oroar mig...”
Den 14 oktober kommer detta mail: ”Det är inte alltid lätt att beskriva dagsläget, som igår. Jag skrev att Dixi inte mådde så bra på kvällen, men tre timmar senare när hon fick sitt natthö mådde hon mycket bättre och nu på morgonen var hon som vilken frisk häst som helst, och det var nog (tror jag) fjorton dagar sedan hon andades så bra som hon gjorde nu på morgonen. Intressant, men jobbigt”.
Jag rådde Kerstin att börja jobba Dixi lite försiktigt. Hon är en ponny som älskar att jobba och hon har nog saknat det. Så nu blir hon tömkörd lite försiktigt, mest i skritt (korta pass) och har härom dagen även fått trava lite. Det var första traven sedan april och hon var hel-lycklig.
Nu väntar vi på att Kerstins veterinär ska komma och titta på henne och ge oss en lägesbedömning. Vädret har varit förfärligt de sista veckorna med mycket regn och det är rått och kallt. Dixi har behövt en dos var tredje dag nu. Ibland kunde det gå lite fler dagar emellan.
En annan positiv effekt av behandlingen är att Dixi har blivit riktigt snäll och kelig. Nu går det alldeles utmärkt att stå och klappa och ”pussa på” henne i hagen. Ingen sur, sparkande rumpa vänds längre emot någon och hon verkar njuta av uppmärksamhet.
Kerstin väntar hem en ny ponny om någon vecka och då får vi se vad som händer. Förhoppningsvis behöver de inte laga staketet…
Den 5 december kollades Dixi av veterinär och fick tämligen godkänt. Hon har en luftvägskatarr, som vi ska försöka få bukt med, men i övrigt var det inte ens tal om triangelmärkning nu.
Min förhoppning är att Dixi kan få det föl, som Kerstin drömmer om, och att jag kan få se dem leka i hagen om något år.
Copyright © Homeopati för djur 2019