LM potens – Homeopati för djur

Ur tidningen HFD 2007/4 av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder

Några dagar efter att jag börjat behandla ponnyn Dixi (Länk till Dixi) med LM och fått mycket bra resultat, dök Sigge upp på min mottagning. Han hade diagnosen kronisk bronkit och förslappat gomsegel. Gomseglet hade opererats (kortats). Hans lungor var bra, men han hade ett litet blåsljud på hjärtat. Blåsljudet hade han haft sedan 4 års ålder. Han hade inga besvär av det.

Han bronkit började i höstas. Han var jakthund och hade då varit ute på ett pass och jobbat 8 timmar med att driva. Han appporterade en tung hare och matte hörde att han andades väldigt tungt. Så brukade han inte reagera.

När han anlände till mig var han stressad och andningen var mycket dålig. Han fick knappt luft. Det tog ett bra tag innan han lugnat sig och kunde börja andas någorlunda normalt.

Numera var han helt motionsintolerant. Även förväntningar på att gå på jakt försämrade tillståndet. All stress förvärrade också. Han hade svimmat två gånger. Det började med att han andades tungt och sedan fick han inte luft. Efter svimningsanfallet vaknade han och var pigg efter ett par minuter.

Han hade fått Pulmicort och Bricanyl för bronkiten, utan effekt. Fick även penicillin 10 dagar utan effekt.

Han hade haft prostatit och kissade blod. Veterinären gav honom 7-8 sprutor prostaglandin och han fick även homeopatmedel och blev bra.

För 4 år sedan fick han bråck och opererades för det. Kastrerades samtidigt. Han återhämtade sig fort och blev ånnu trevligare i humöret. Han ökade lite i vikt.

Mentalt är han reserverad och inte så intresserad av nya människor. Mycket tillitsfull mot ägaren och har fullt förtroende för allt hon ber om. Han är en trygg hund. Han är skarp på jakt och skulle glatt gå i clinch med en vildsvinsgalt. Han har järnvilja och ”går tills han dör”. Han är en bra eftersökshund och avlivar rådjuren direkt när han hittar dem. Sedan ligger han kvar och passar. Det fungerar förstås inte alls med jakt nu. Han måste röra sig sakta för att må bra.

Han har tre personer han bryr sig om, andra är fullständigt ointressanta. Matte är bäst. Han bevärdigade mig knappt med en blick under sitt besök. Han är en herre med stor integritet. Enda gången han tittade på mig var när jag frågade matte om han visat aggressivitet nån gång. Då fick jag en mycket förorättad blick.

Han går aldrig fram till andra hundar och gör heller aldrig utfall. Han är naturligt hög i rang. Han har aldrig lekt med andra hundar. Familjen hade en Grand Danois och det var Sigges bästa kompis. Den tog hand om Sigge som valp. När Grand Danoisen dog var Sigge deprimerad. Han slutade äta och var riktigt ledsen.

Han trivs bra med valpar, barn inga problem. Han går och lägger sig om han tröttnar på dem.
Bra aptit, äter det mesta och tål det mesta. Efter prostatiten var urinen ok. Tidigare kunde han droppa lite blod.
Han är inte frusen av sig, kan ligga omväxlande i sol och skugga. Gillar solbad och även att gräva i snö.
Han rättar sig efter tillsägelser och blir lite skamsen. Öronen åker ned.
Absolut inga rädslor, förutom att han blev skrämd en nyårsafton och nu är rädd för åska och smällare.
Han föredrar kvinnor.
Älskar att bli fönad efter bad. Gillar bad och dyker gärna.
Ögon och öron inga problem. Har lite vax men annars inget.
Har en artros på höger fram, efter en skada. Syns enbart i skritt. Lite inåt-tåad på det benet.
Bra tänder, har alla tänder kvar.
Pälsen är mjuk som sammet, vilket är ovanligt för en Vorsteh.
Han älskar choklad och får en schweizernötschoklad i julklapp varje år.

Den 21 september får han Pulsatilla LM2. Jag väljer medel p g a jag tycker han är mycket mildare än en Vorsteh brukar vara. Han är hårt knuten till en person och han hade varit deprimerad när kompisen dog. Urinvägsproblem är inte ovanligt för Pulsatilla. Han är kastrerad och hormonbehandlad. Även om Puls är ett typiskt kvinnomedel har jag fått bra resultat på kastrerade hanhundar. Att han är skarp som jakthund hör till rasen och kan inte räknas in i konstitutionsbilden. Jag brukar gå på de symptom som skiljer ut sig från det rastypiska. Han är bra med både barn och valpar, vilket man kanske inte skulle tänka om en Vorsteh. Detta stämmer däremot väl med Pulsatilla.

Jag hör av matte efter två dagar och hon berättar då att Sigge redan blivit bättre.De riktigt svåra andningsbesvären hade upphört och han återhämtade sig snabbare. Han hade fått upp ett spår på en promenad, men det hade gått ganska bra. Han fick en reaktion efter någon dag och blev jättetrött. Han sov mycket, men efter det blev han piggare. Han hade verkat lite bakfull.

Vi provade att dunka färre antal gånger, om det var så att han reagerade på styrkan i medicinen. Nu blev han piggare än på länge. Han klarade t o m av att gå en promenad i skogen. Tidigare hade det inte gått alls utan stora andningsproblem. Nu ville han leka och ”slåss” om ett ben med matte. Det var ett tag sedan han orkat sådant.

Den 4 oktober skriver matte att ”Nu är det ingen tvekan längre. Sigge mår ganska mycket bättre. Han har det betydligt lättare med andningen, återhämtar sig otroligt fort, allmänt piggare och busigare”. Han hade stått mitt i en dagisgrupp och låtit barnen kela med honom. Alla ville känna på hans mjuka päls. Han kunde skälla igen, vilket han inte gjort på ett halvt år.

Den 15 oktober hörs vi av igen och han var fortfarande bättre. Han föll tillbaka lite innan det var dags att gå upp i styrka på medlet.

Vi hade fortlöpande kontakt och Sigge var hela tiden pigg och glad. Matte gav inte medlet varje dag utan vi försökte känna av när Sigge behövde en dos. Vi varierade också antal dunkningar efter hur han mådde.

Tyvärr blev Sigge dålig i mitten av november och då började han kissa blod igen. Hans tillstånd försämrades och den 26 november fick han somna in. När vi började behandlingen var både matte och jag införstådda med att Sigge levde lite på lånad tid. Han hade svåra problem och var 13 år gammal. Men om det gick att göra livet lite drägligare så ville matte prova det. Annars skulle hon ha låtit honom somna in. Hon ville inte experimentera med honom. Nu blev han ju betydligt piggare den lilla tid han fick efter besöket hos mig. Han lämnade jordelivet med flaggan lite mer i topp och hans matte hade haft förmånen att ha en fantastisk hund i 13 år.

Ur tidningen HFD 2007/4, av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder

Jag fick ett samtal från Kerstin, som av en händelse hittat mig på nätet. Hennes ponny, Dixi, hade mycket svår bronkit och de hade fått en vecka på sig att vända förloppet, annars rådde veterinären till avlivning. ”Kan du hjälpa mig”, sa Kerstin. ”Jag kommer, så får vi resonera lite och jag får bilda mig en uppfattning om Dixi” sa jag. När jag kom stod Dixi i stallgången och det såg ut som att hon hickade. Hennes andning var mycket ytlig och hon hoppade till för varje andetag. Näsborrarna var uppspärrade och ögonen stora och svarta. Både Dixi och vi människor kände ångest. Men, jag såg något i hennes ögon som gjorde att jag ändå ville ge homeopatin en chans. Hon verkade ha livsgnista och vilja, den lilla ponnyn. Dixi är en welsh, 122 cm hög, skimmel och 12 år gammal.

Hennes besvär började i december 2006. Hon hade hosta, tung andning och en övre varig luftvägsinfektion. Hon hade blivit spolad två gånger i luftvägarna. Nu hade problemen satt sig i lungorna. Röntgen visade att lungorna hade blivit förstorade. Hon fick inte upp slemmet när hon hostade. Hennes näsborrar utvidgades när hon hade andningssvårigheter.

Hon har spatt på båda bak, höger utläkt och vänster så gott som utläkt. Började troligen i höger bak. Hon har lite ögonproblem, mest på morgonen, med lite gult var.

Hon mår bättre av att andas frisk luft och sämre av regn. I regn andas hon tyngre och hostar mer. Hon har fått Ventipulmin och cortison. Hon har fått Bricanyl sedan december 2006, i princip utan uppehåll. I april var hon så gott som frisk. Men sedan började hon andas tungt igen och hade gjort så i ca två månader.

Mentalt kan hon vara lite ”bitchig” och svår att fånga. Hon kunde bita och sparka när andan föll på. Reserverad för nya människor. (Matte beskrev henne t o m som elak).

Hon är en mycket klok ponny. Hon är tänkt som körhäst nu och det har varit lätt att köra in henne. Tävlades i både hoppning och dressyr tidigare och hon kunde vara het och rusa. Vill alltid göra sitt bästa. Älskar hoppning och hoppade lätt 120 cm höga hinder. Snäll vid ridning men snabb. Slängde aldrig av någon. Lite stel i höger sida och gick gärna med huvudet åt vänster när de fick henne.

Inga problem med att vara ensam. Inte nervös. Hon hade varit med på julskyltningens ponnyridning förra året, och tyckte det var kul.Hon är inte lättstressad. Lätt att lasta och står lugnt kvar i transporten.

Tuff, man måste säga till på skarpen vid tillsägelser. Hon vill vara högst i rang. Hon kör med den andra ponnyn och har jagat hästar ur hagen (genom staketet). Hon vill gå först vid uteritt, även om det är stora halvblod med.

Känslig mage och blir lätt lös i magen. Hon äter allt utan problem. Medicin har inte varit några problem. Inga fångkänningar, men har munkorg ute för att hålla sig lagom i vikt.

Hon är nyfiken och vill ha koll på allt. Iga rädslor. Älskar vatten. Gillar att plaska i vattenhinder t ex, och simmar gärna i havet. Älskar att bli pysslad med. Hon har mjuk fin päls. Inga andra sjukdomar, inga hovproblem. Mycket renlig i boxen. Lite tjurig vid brunst. Har ännu inte haft föl.

Jag tittade på hur hon uppförde sig i hagen, med den andra ponnyn, funderade lite på hennes personlighet och bestämde mig för Lycopodium.

Den 30 augusti fick hon Lyc D30 och Kerstin skulle ge detta i 3-5 dagar. Den 31 augusti fick jag följande mail: ”Detta känns nästan lite kusligt, att saker kan hända efter bara en dos. Tyckte redan i morse att Dixi såg piggare ut, men min man dämpade mig lite och sade att det är kanske för att jag vill tro. Men, ikväll kom hon travande när jag kallade på dem i hagen. Det har hon inte gjort på i alla fall en månad… Andningen lugnare, fortfarande mycket tung och lite väsande, men näsborrarna inte fullt så stora”.

Nästa dag kom detta mail: ”I morse krafsade Dixi med hovarna i boxgolvet och väntade otåligt på att få komma ut. Väl ute drog hon en repa och for iväg i galopp. Vad händer?? Kommer vi att råka ut för ett rejält bakslag?”

Dixi är en dröm-matte som troget mailar mig nästan varje dag med rapporter om Dixis hälsoläge. Den 6 september fick Dixi Lyc D200. Det var ju lite panikläge, eftersom vi hade veterinärens dödsdom hängande över oss och jag pushade lite mer än vad jag annars hade gjort. Dixi hade gått tillbaka lite och jag ville få en reaktion. Den 7 september var hon redan piggare och galopperade Kerstin till mötes.

Vi provade med plusdos någon gång, men effekten blev inte så stor. Nu tyckte jag att läget hade blivit så pass hoppfullt, och Dixi skulle inte avlivas, att jag valde att gå över på LM. Den 13 september fick hon LM2. Hon blev pigg till tusen, skrev matte. Hon hostade lite till och från, men var jättepigg. Vissa dagar var hon helt hostfri. Hade jag vågat tro på LM-potensens kraft, så hade jag förstås satt in det från början.

Vi går över på LM3 den 4 oktober. Tack vare att Kerstin mailade mig nästan varje dag kunde jag sedan sätta ihop alla rapporter, datera dem och följa exakt vad som hände när vi gav 1 tsk, 2 tsk osv. Dixi fick, i början med LM2, en dos varje dag och blev lite sämre i slutet av varje LM-vecka, innan det var dags att gå upp en tsk. När det gått ytterligare lite tid och vi kom in på LM3 verkade det som att hon föll tillbaka lite. Jag rådfrågade kollegor och vi (Kerstin och jag) laborerade med olika antal dunkningar av dosen. Ibland behövde hon fler dunk och ibland färre och senare i behandlingen fick hon inte medel varje dag heller. Kerstin har blivit ”en fena” på att ge LM. Jag tyckte vi fick bäst resultat på LM2 och vi gick tillbaka till den styrkan den 15 november, istället för att gå upp till LM4. Det kändes som hon behövde den mildaste behandlingen jag kunde hitta.

Den 13 oktober skrev Kerstin: ”För det första trodde jag att vi hållit på längre än de faktiska 5 veckorna, men det är väl för att jag levt med detta i 10 månader. Men under de här veckorna har detta hänt: Dixi mår som hon mår, oavsett väder; även om hon ibland blivit våt (en klar förbättring), hon är riktigt pigg och glad, och när hon hostar tar hon inte i nedifrån hovarna längre. Det är ju i och för sig fantastiska framsteg, så det är mest andningen som oroar mig...”

Den 14 oktober kommer detta mail: ”Det är inte alltid lätt att beskriva dagsläget, som igår. Jag skrev att Dixi inte mådde så bra på kvällen, men tre timmar senare när hon fick sitt natthö mådde hon mycket bättre och nu på morgonen var hon som vilken frisk häst som helst, och det var nog (tror jag) fjorton dagar sedan hon andades så bra som hon gjorde nu på morgonen. Intressant, men jobbigt”.

Jag rådde Kerstin att börja jobba Dixi lite försiktigt. Hon är en ponny som älskar att jobba och hon har nog saknat det. Så nu blir hon tömkörd lite försiktigt, mest i skritt (korta pass) och har härom dagen även fått trava lite. Det var första traven sedan april och hon var hel-lycklig.

Nu väntar vi på att Kerstins veterinär ska komma och titta på henne och ge oss en lägesbedömning. Vädret har varit förfärligt de sista veckorna med mycket regn och det är rått och kallt. Dixi har behövt en dos var tredje dag nu. Ibland kunde det gå lite fler dagar emellan.

En annan positiv effekt av behandlingen är att Dixi har blivit riktigt snäll och kelig. Nu går det alldeles utmärkt att stå och klappa och ”pussa på” henne i hagen. Ingen sur, sparkande rumpa vänds längre emot någon och hon verkar njuta av uppmärksamhet.

Kerstin väntar hem en ny ponny om någon vecka och då får vi se vad som händer. Förhoppningsvis behöver de inte laga staketet…

Den 5 december kollades Dixi av veterinär och fick tämligen godkänt. Hon har en luftvägskatarr, som vi ska försöka få bukt med, men i övrigt var det inte ens tal om triangelmärkning nu.

Min förhoppning är att Dixi kan få det föl, som Kerstin drömmer om, och att jag kan få se dem leka i hagen om något år.

Etikett: LM potens

Sigge 13 år, Vorsteh med svår bronkit (puls)

Dixi, welshponny med svår bronkit (lyc)