hund – Homeopati för djur

Sigge 13 år, Vorsteh med svår bronkit (puls)

Ur tidningen HFD 2007/4 av djurhomeopat Ann-Britt Bolinder

Några dagar efter att jag börjat behandla ponnyn Dixi (Länk till Dixi) med LM och fått mycket bra resultat, dök Sigge upp på min mottagning. Han hade diagnosen kronisk bronkit och förslappat gomsegel. Gomseglet hade opererats (kortats). Hans lungor var bra, men han hade ett litet blåsljud på hjärtat. Blåsljudet hade han haft sedan 4 års ålder. Han hade inga besvär av det.

Han bronkit började i höstas. Han var jakthund och hade då varit ute på ett pass och jobbat 8 timmar med att driva. Han appporterade en tung hare och matte hörde att han andades väldigt tungt. Så brukade han inte reagera.

När han anlände till mig var han stressad och andningen var mycket dålig. Han fick knappt luft. Det tog ett bra tag innan han lugnat sig och kunde börja andas någorlunda normalt.

Numera var han helt motionsintolerant. Även förväntningar på att gå på jakt försämrade tillståndet. All stress förvärrade också. Han hade svimmat två gånger. Det började med att han andades tungt och sedan fick han inte luft. Efter svimningsanfallet vaknade han och var pigg efter ett par minuter.

Han hade fått Pulmicort och Bricanyl för bronkiten, utan effekt. Fick även penicillin 10 dagar utan effekt.

Han hade haft prostatit och kissade blod. Veterinären gav honom 7-8 sprutor prostaglandin och han fick även homeopatmedel och blev bra.

För 4 år sedan fick han bråck och opererades för det. Kastrerades samtidigt. Han återhämtade sig fort och blev ånnu trevligare i humöret. Han ökade lite i vikt.

Mentalt är han reserverad och inte så intresserad av nya människor. Mycket tillitsfull mot ägaren och har fullt förtroende för allt hon ber om. Han är en trygg hund. Han är skarp på jakt och skulle glatt gå i clinch med en vildsvinsgalt. Han har järnvilja och ”går tills han dör”. Han är en bra eftersökshund och avlivar rådjuren direkt när han hittar dem. Sedan ligger han kvar och passar. Det fungerar förstås inte alls med jakt nu. Han måste röra sig sakta för att må bra.

Han har tre personer han bryr sig om, andra är fullständigt ointressanta. Matte är bäst. Han bevärdigade mig knappt med en blick under sitt besök. Han är en herre med stor integritet. Enda gången han tittade på mig var när jag frågade matte om han visat aggressivitet nån gång. Då fick jag en mycket förorättad blick.

Han går aldrig fram till andra hundar och gör heller aldrig utfall. Han är naturligt hög i rang. Han har aldrig lekt med andra hundar. Familjen hade en Grand Danois och det var Sigges bästa kompis. Den tog hand om Sigge som valp. När Grand Danoisen dog var Sigge deprimerad. Han slutade äta och var riktigt ledsen.

Han trivs bra med valpar, barn inga problem. Han går och lägger sig om han tröttnar på dem.
Bra aptit, äter det mesta och tål det mesta. Efter prostatiten var urinen ok. Tidigare kunde han droppa lite blod.
Han är inte frusen av sig, kan ligga omväxlande i sol och skugga. Gillar solbad och även att gräva i snö.
Han rättar sig efter tillsägelser och blir lite skamsen. Öronen åker ned.
Absolut inga rädslor, förutom att han blev skrämd en nyårsafton och nu är rädd för åska och smällare.
Han föredrar kvinnor.
Älskar att bli fönad efter bad. Gillar bad och dyker gärna.
Ögon och öron inga problem. Har lite vax men annars inget.
Har en artros på höger fram, efter en skada. Syns enbart i skritt. Lite inåt-tåad på det benet.
Bra tänder, har alla tänder kvar.
Pälsen är mjuk som sammet, vilket är ovanligt för en Vorsteh.
Han älskar choklad och får en schweizernötschoklad i julklapp varje år.

Den 21 september får han Pulsatilla LM2. Jag väljer medel p g a jag tycker han är mycket mildare än en Vorsteh brukar vara. Han är hårt knuten till en person och han hade varit deprimerad när kompisen dog. Urinvägsproblem är inte ovanligt för Pulsatilla. Han är kastrerad och hormonbehandlad. Även om Puls är ett typiskt kvinnomedel har jag fått bra resultat på kastrerade hanhundar. Att han är skarp som jakthund hör till rasen och kan inte räknas in i konstitutionsbilden. Jag brukar gå på de symptom som skiljer ut sig från det rastypiska. Han är bra med både barn och valpar, vilket man kanske inte skulle tänka om en Vorsteh. Detta stämmer däremot väl med Pulsatilla.

Jag hör av matte efter två dagar och hon berättar då att Sigge redan blivit bättre.De riktigt svåra andningsbesvären hade upphört och han återhämtade sig snabbare. Han hade fått upp ett spår på en promenad, men det hade gått ganska bra. Han fick en reaktion efter någon dag och blev jättetrött. Han sov mycket, men efter det blev han piggare. Han hade verkat lite bakfull.

Vi provade att dunka färre antal gånger, om det var så att han reagerade på styrkan i medicinen. Nu blev han piggare än på länge. Han klarade t o m av att gå en promenad i skogen. Tidigare hade det inte gått alls utan stora andningsproblem. Nu ville han leka och ”slåss” om ett ben med matte. Det var ett tag sedan han orkat sådant.

Den 4 oktober skriver matte att ”Nu är det ingen tvekan längre. Sigge mår ganska mycket bättre. Han har det betydligt lättare med andningen, återhämtar sig otroligt fort, allmänt piggare och busigare”. Han hade stått mitt i en dagisgrupp och låtit barnen kela med honom. Alla ville känna på hans mjuka päls. Han kunde skälla igen, vilket han inte gjort på ett halvt år.

Den 15 oktober hörs vi av igen och han var fortfarande bättre. Han föll tillbaka lite innan det var dags att gå upp i styrka på medlet.

Vi hade fortlöpande kontakt och Sigge var hela tiden pigg och glad. Matte gav inte medlet varje dag utan vi försökte känna av när Sigge behövde en dos. Vi varierade också antal dunkningar efter hur han mådde.

Tyvärr blev Sigge dålig i mitten av november och då började han kissa blod igen. Hans tillstånd försämrades och den 26 november fick han somna in. När vi började behandlingen var både matte och jag införstådda med att Sigge levde lite på lånad tid. Han hade svåra problem och var 13 år gammal. Men om det gick att göra livet lite drägligare så ville matte prova det. Annars skulle hon ha låtit honom somna in. Hon ville inte experimentera med honom. Nu blev han ju betydligt piggare den lilla tid han fick efter besöket hos mig. Han lämnade jordelivet med flaggan lite mer i topp och hans matte hade haft förmånen att ha en fantastisk hund i 13 år.

Hundar med epilepsi

Artikel från tidningen HFD, 2000/2 av equiatriker Monica Littorin

Epilepsi är en rubbning av hjärnans funktion med återkommande krampanfall. Epilepsi kan förekomma på många hundraser, och i regel uppträder de första anfallen mellan 1-3 års ålder. Mellan anfallen är hunden helt frisk. Vid några tillfällen har jag behandlat epilepsi på hund med homeopati. De två tillfällen jag tar upp här, har behandlats med Calcium carbonicum (Calc carb) respektive Phosphorus (Phos). Andra stora medel där man kan finna epilepsi är Bufo, Cuprum, Lachesis, Silicea, Sulphur m fl. Vad man alltid letar efter är vad som är speciellt och udda för just den individen, och då är repertoriet oumbärligt!

Basset/Griffon tik, 2,5 år

En Basset/Griffon tikhade haft flera anfall av epilepsi och skulle antagligen ha traditionell medicin resten av livet. Hunden var köpt som valp och var då mycket dominant i flocken, högg och bet ofta omkring sig, men lugnade sedan ned sig. Ägaren tyckte hon var lite omogen och definitivt ingen ”knähund”. Hon var nu lite grov för sin ras, orkade inte så mycket och låg ”alltid steget bakom”.

Leverproverna var förhöjda, vilket naturligtvis förklarar en del av tröttheten. Hon hade morrat åt folk och var arg på alla utom frun i huset. Dessutom var hon reserverad när hon mötte andra hundar. Aptiten och törsten var inte särskilt bra, däremot var hon en gourmand. Hon tyckte mycket om mjölk. Föregående sommar hade hon matvägrat. På morgonen var hon väldigt trött och höll sig länge; däremot kissade hon väldigt ofta på promenad.Smällare och hastiga ljud var hon harig för, vilket inte var så käckt då hon skulle användas som jakthund. Trots att hon morrat åt folk tyckte hon dock om dem, speciellt barn. Hon var också mycket smart.

Det fanns inte så många fysiska symptom: stel bak och svårt för att vända. Klåda i öronen och någon gång runt nacken. Löpningarna var normala. Vid anfallen, som kom regelbundet, sprang hon runt först, krampade, spydde men det kom ingen fradga. Efteråt ville hon äta mat med hysteriskt stor aptit. En gång fanns det med stress innan ett anfall, men det fanns ingen specifik gemensam nämnare.

Hon fick en dos Calcium carbonicum 10M. Inte pga sjukdomen i sig utan för att det stämmer bra med hennes konstitution: trött, lätt för att lägga på sig vikt och grov. Det är heller inte ovanligt att Calc carb är dominanta. Det är ett relativt vanligt medel på växande individer, om helheten stämmer.

Efter behandlingen försvann stelheten bak och aptiten kom tillbaka. Hon började dock spy upp maten ett kort tag efter dosen, men det gav sig snart. Blev mycket mer alert och pigg. Kunde även följa med på jakt, vilket inte fungerat tidigare. Efter 6 månader har hon ännu inte fått något nytt anfall.

Setter-tik, 4,5 år

En setter-tik hade under det sista året haft regelbundna epilepsi-anfall. Ägaren hade haft hunden sedan den var valp. Även brodern har epilepsi. Mamman till hunden dog när tiken var 2 år, vilket gjorde att hon blev lite osäker och rädd för andra hundar. Hon blev vaccinerad mot parvo-virus en månad före det första epilepsi-anfallet.

Denna hund är en typisk Phosphorus hund. Mycket pigg, smal, alert med bra aptit och stor törst. Mycket social och tycker om människor. Det fanns inga andra fysiska problem. Dock tyckte hon inte om räkor eller fisk. Tiken fick Phosphorus 10M 1 dos. Efter 9 månader har hon inte haft några besvär. Hon blev mer positiv och kelig. Lade dessutom på sig mer vikt.

När detta skrevs hade det inte gått så lång tid så det kanske var lite för tidigt att summera. Kanske behövde hundarna en ny understödjande dos längre fram? Båda hade dock blivit mentalt bättre, anfallen hade försvunnit och Settern hade lagt på sig vikt, vilket inte är ovanligt vid rätt medel.

Molle 2,5 år, labbe med elefanthud (Calc)

ur tidningen HFD 2002/3, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Ägarna söker hjälp för att Molle sedan ca 4 månader har något som ser ut som elefanthud på insidan av låret, mot snoppen och en bit fram under buken. Hudförändringen ser inte trevlig ut, blekgrå, grov och veckig. Han slickar på det ibland, men är i övrigt en till synes frisk hund. Eftersom hunden gått med det så pass länge lovar ägarna att söka veterinärhjälp, om inte den homeopatiska behandlingen snabbt skulle ge resultat.

Vid konsultationen berättar ägarna att de köpt Molle som 8 veckors valp. Han var stor och kraftig som valp, framåt, öppen och tillgänglig. En otroligt enkel hund att ha, bet aldrig sönder något, går alltid lös hemma på gården och vid promenader i naturen, inga rymmartendenser, inte ens om det finns löptikar i närheten. Kolugn och okomplicerad.

När djurhomeopatens hundar i hundgården skäller på honom, reser han ragg och tittar nyfiket på dem, men visar ingen tendens till att vilja gå dit och bråka med dem. inne på mottagningen nosar han runt, går sedan och lägger sig och sover lugnt och avslappnat.

Han slår nästan knut på sig själv vid besöket på mottagningen, är jätteglad och viftar på labradorers vis på hela kroppen. Han är kraftfull och stabil i kroppen och har lagt på sig några kilo för mycket. Han är glad åt alla, gillar barn och är tålmodig med dem. Ingen vakthund utan släpper in precis vem som helst. Har bra självförtroende, kan vara ensam. Husse har provat provocera honom för att få honom att visa humör, men han bryr sig inte. Han kan dock vara lite skvättig och hoppa till om något faller i golvet, annars visar han ingen rädsla för något.

På kvällen ligger han nedanför husses säng, på mattan. Gillar att bli ompysslad men går sin väg då han tycker att det räcker. Vill vara med så att han ser vad övriga familjen har för sig. Har en enorm aptit, (han är ju trots allt labbe!), äter allt utom ägg som han får kväljningar av.

Men, något som skiljer honom från de flesta av hans ras är att han absolut inte gillar att bada ute. Labrador är en apporterande fågelhund, som normalt är mycket badglad. Molle har dålig kondition vid rörelse uppför och som helhet är han lite trög och sävlig.

Molle fick Calc carb D30 5 p 2 ggr/dag i 7 dagar samt ringblomsalva att smörja med. Denna salva stör inte den homeopatiska behandlingen. Ägarna fick också råd om att banta ned hunden.

En klar förbättring av hudproblemet kunde ses efter 14 dagar, ytterligare fem veckor senare fanns inget spår efter elefanthuden. Ägarna hade dessutom lyckats få ned honom till lämpligt hull.

Cilla, 5-årig tik med hudproblem (Sulph och Natr-m)

ur tidningen HFD 2004/3 av djurhomeopat Eivor Iversen

Cilla är en 5 årig tik, blandras (schäfer-flatcoated retriever). En mycket intelligent och livlig hund. Hon har tidigare fått Sulph 200 som hon svarade jättebra på när hon gick till överdrift med sina mobbingtendenser. Hon har aldrig haft klåda eller några fysiska problem tidigare.

I mitten av juli kontaktade hennes ägare mej och berättade att hon hade kliat och slickat upp sår på båda låren inom bara något dygn. All päls var borta på ett område på ca 1-1.5 kvadratdecimeter på vardera lår. Huden var tunn och svampig, det både vätskade och kom enstaka bloddroppar från området. Cilla kliade sej även på övriga kroppen och fällde stora mängder päls. Hon hade också sårskorpor runt munnen och neråt halsen.

Min första tanke var förstås att ge Sulph, så hon fick Sulph 30 i plusdos i 3 dagar. Efter att hon fått Sulph-doserna gjorde jag, på inrådan av en kollega, en flaska Arnika-lösning att spraya på såren ett par gånger om dagen.

1 vecka efter första Sulph-dosen hade såret på vänster sida slutat att vätska, medan det andra fortfarande vätskade något. Cilla hade blivit väldigt slö och ville inte ens gå ut för att rastas.

Jag hade då funderat lite och när jag frågade om Cilla varit ledsen så berättade ägaren att under loppet av några månader så hade de två yngsta döttrarna flyttat hemifrån. Den yngsta flickan, Ida, var Cillas speciella favorit och hon hade flyttat i juni månad. Man påminde sej även om att Cilla inte varit så glad och lekfull den sista tiden och att hon varje kväll gick upp och la sej ensam i Idas gamla flickrum.

Saken var då klar för mej och Cilla fick Natrium muriaticum i M-dos en gång. Redan på eftermiddagen hade hon kommit med sin älsklingsleksak i munnen! Dagen efter Nat-m-dosen ringde ägaren och ville komma och visa upp ”något förunderligt”. När han och Cilla dök upp så visade det sej att på vänster sida hade ny hud bildats och att det hade slutat vätska på höger sida.

4 dagar senare ringde ägaren och berättade att riktig hud hade bildats på båda sidorna och att Cilla börjat få tillbaka pälsen, på vänster lår var pälsen halvcentimeterlång!!

Är det fysiskt möjligt? Ägaren vidhöll att vare sej det var möjligt eller ej så var det ett faktum. Även på höger lår började ett tunt lager ny päls skönjas. Hon kliade sej inte och hon fällde nästan ingen päls längre.

Ägaren är övertygad om att det snabba tillfrisknandet naturligtvis berodde på homeopatmedlet men också på det faktum att Cilla visste att familjen nu var medveten om att hon saknade flickorna och att flickorna kom hem och hälsade på henne.

Ibland får man så snabba och fantastiska resultat av homeopatbehandlingar att man har svårt att själv tro att det är möjligt. Fantastiskt är också att denna snabba läkning skedde under rötmånaden.

Ia, Chihuahua på 3,5 år (Sulph)

ur tidningen HFD 2003/1 av djurhomeopat Margaretha Andersson Härnlund

Ia är en Chihuahua-tik vars problem är tonsilit, svullna halsmandlar, ljumskbråck och dåliga ledband på vänster bakben.

Hon är en tuffing, backar inte för något, sätter sej upp mot andra och större hundar. Inte rädd för nya platser, tycker bara att det är kul med nya lukter och att få markera på nya ställen! Kan även markera inomhus t ex på mattor, bara några droppar. Om matte då blir arg på henne, tittar Ia på henne som om hon ville säga: jag var ju tvungen.

Mattes Rottweiler fick valpar. När valparna blev lite större och sprang över Ia, fick hon flytta till mattes mamma. Men det var okej för Ia. Hon trivs med livet, bara hon får mat och har ett knä att ligga i. Hon är väldigt förtjust i valpar men har inte fått några egna. Hon körde bort tiken och lade sig själv hos valparna tidigare. Hon gillar besök, alla människor är välkomna, tycker om att bli klappad och ”åmar” sej. Ia är inte rädd, gillar värme (vilken Chihuahua gör inte det), och sover gärna i sängen.

Ia är väldigt förtjust i mat, vilket är ovanligt för en Chihuahua, äter allt och är glupsk, sätter nästan i halsen. Familjen tycker att hon är smart. Om hon t ex får ett ben, som hon inte vill äta just då, gömmer hon det och ser noga till att ingen vet var hon gömt det. När matte sedan letar efter benet och inte hittar det, står Ia mitt på golvet och ser lurig ut. På kvällen kommer hon sedan bara plötsligt fram med benet igen.

Sammanfattningsvis är hon orädd, tuff, kelig, smart och kaxig mot andra hundar och älskar mat.

Efter att ha repertoriserat henne gav jag denna hund Sulphur, vilket var ett av de medel som kunde vara tänkbara. Jag valde Sulph på helhetsbilden, därför att Ia är så orädd och tuff, men samtidigt väldigt kelig. På grund av hennes oräddhet stämmer inte bilden av Lycopodium, som också var ett medel som kom upp vid repertoriseringen. Lyc brukar vara mer rädda och en del är fega. Lyc brukar också bråka, men det gör inte Ia, hon är bara tuff och smart.

När jag först hörde beskrivningen tänkte jag Sulph och Lachesis. Jag uteslöt dock Lach, eftersom Ia varken är svartsjuk eller misstänksam. Hon visar heller inga obehag av halsbandet eller att bli klappad, som Lach ofta gör. Det är bara mot andra hundar, som hon är så kaxig. Mot familjen är hon snäll.

Hon fick Sulphur D30 0,5 tablett i 5 dagar. En vecka senare luktar hon inte så illa ur munnen, halsmandlarna är inte svullna. Morrhåren har börjat växa.

Tre veckor senare får hon en dos Sulph D30 0,5 tabletter i 3 dagar, då hon verkar ha ont i halsen igen, hade börjat lukta ur munnen igen och slickade mer på ägarnas händer.

Två månader senare får hon Sulph D200, 2 piller morgon och kväll då hon har ont i halsen igen.

Tre veckor senare: Mår bra, luktar inte illa ur munnen längre, mandlarna ej svullna, fått mer hårväxt på magen, morrhår växer och äter ännu bättre.

Två månader senare får Ia en dos till av Sulph D200, 2 piller morgon och kväll. Vid koll 4 mån senare berättar matte att Ia snabbt blev bättre efter sista dosen, hårväxten fortsätter att frodas och Ia mår bra.

Sorken, 9-årig golden hanne med furunkulos (Nat-m)

ur tidningen HFD 2002/1 av djurhomeopat Annica Uddenäs

Han söker för sin tassfurunkulos. (sjukdom med bölder som kommer på tassarna, mellan tårna, ofta hos boxer). Han kom till sitt nuvarande hem då han var 9-10 mån gammal pga att han var misskött hos uppfödaren.

När han kom var han jätterädd och man fick inte röra honom, speciellt på bakdelen. Då skrek han och kissade. Förmodligen hade han fått stryk.

Numera är Sorken en glad, lugn och positiv hund, som alla tycker om, människor och djur. Han är jättekelig, som ett ”kardborreband”, han blir sällan arg men om han blir det är han som ett åskmoln. Sorken är åskrädd och rädd för smällare. Han kommer då upp i sängen och sover hos husse och matte. Han har varit högst i rang men orkar inte riktigt hålla den positionen längre. Det är dock han som tar kommandot då det verkligen gäller.

Sorken pratar mycket, han är varm av sej och ligger gärna ute i regn och rusk. Han kan halta lite när han börjar att röra på sej om han ligger stilla för länge och det är kallt. Då går han in och vill ligga mjukt. Hältan blir bättre efter en stunds rörelse. Han är väldigt lättlärd men han har svårt att hålla intresset uppe om man tar samma övning 2-3 gånger. Då pratar han hellre med andra människor. Sorken är mycket rädd om sina saker, han har aldrig bitit sönder något. Han snarkar när han sover, är mycket matglad och har normal törst.

När Sorken var 4 år gammal dog hans bästa hundkompis och han blev väldigt ledsen. Matte och husse fick tvinga honom ut på promenad, han ville inte äta eller göra något utan låg bara stilla. Det vände efter några månader och han blev bättre när familjen skaffade en ny hund. Sorken är idag sitt gamla jag, ibland söker han sällskap, ibland vill han vara för sej själv, det är inga problem att lämna honom ensam. Han är inte speciellt intresserad av andra hundar, varken att leka eller bråka med, han går undan. Han är en stor hund, men inte tjock, han kan gå upp i vikt men inte så att det besvärar honom. Choklad och kakor äter han men annars inte något människogodis, salt äter han inte. Han äter mycket gräs, men inte jord, sand, kalk eller dylikt. Av ben får han diarré. Han sover nog mest på vänster sida, aldrig på rygg. Inga problem att klippa klorna, Sorken går med på allt vad husse och matte vill.

För 4-5 år sedan, i samma veva som kompisen blev sjuk och dog, tappade Sorken päls på ryggen och fick utslag, röda prickar, på insidan låren och på magen. Pälsen kan vara lite fet men i övrigt UA. Han gillar att bada i hav, åar och att leka med vattnet från vattenslangen.

Furunkulosen har han haft i 5-6 år, kommer mellan klorna, mest på framtassarna och mer på höger sida. Svulsterna brukar komma vid förändringar i vädret, speciellt i övergången mellan vår och sommar samt vid rötmånaden. Hans svulster på tassarna blir inte sämre av att han blir blöt om tassarna. Precis innan bölderna spricker har han lite svårt att gå, då de spruckit verkar det som att smärtan lättar, då blir han bättre i humöret. Sorken har blivit behandlad av veterinär många gånger, ofta länge och väl, men problemet kommer ändå tillbaka med jämna mellanrum. I övrigt har han bara haft lite problem med tandsten samt öroninflammationer då och då.

Det första man som homeopat kommer att tänka på i det här fallet är att problemen började efter att kompisen dött. Både det att han tappade pälsen och att han fick problem med tassarna. Problem pga sorg och håravfall är starka tecken på medlet Natrium mur, att han är varm av sej och att han blev mer eller mindre apatisk när han blev ledsen pekar också mot Nat-m. Så han fick det.

Ca 1 mån efter sina första doser av medlet berättar matte att Sorken mår bra, han har haft lite problem med öronen (vilket han haft tidigare), han slutade att slicka på tassarna efter han fått medlet, bölderna på tassarna har läkt ut. Han får läkemedlet igen, pga öroninflammationen. 11 dagar senare rapporterar matte att örat blivit bra, han mår jättebra, är väldigt glad, är som om han vore valp igen. En månad senare ny rapport: nu har han återtagit sin ställning som kung i huset, är kaxig igen. Två månader senare mår han fortfarande bra, både fysiskt och mentalt.

Hund med Erlichios (Puls)

ur tidningen HFD 2001/3 av djurhomeopat Gudrun Nordin, Kovland

Jag har genom en gemensam bekant, kommit i kontakt med en matte till en sjuårig Flatcoated retriever, Boss, med återkommande besvär förorsakade av fästingbett. Veterinär hade genom provtagning konstaterat Erlichios, en mycket besvärlig infektion. Den kan ge feber, småblödningar i slemhinnor, förstorade lymfkörtlar och nedsatt antal blodplättar – trombocytopeni. Även inflammation i främre ögonkammaren, förändringar i näthinnan i ögats bakre del, förstorad lever och mjälte, rörelsestörningar pga ledinflammation mm kan förekomma.

Boss hade fått upprepade antibiotikakurer, blivit bättre ett kort tag och så hade det börjat om igen. Matte var förtvivlad och såg ingen ände på eländet. Ägarna till hunden är aktiva inom hundsporten och har tävlat med Boss med lysande resultat. Men att tävla med honom efter insjuknandet var ju helt uteslutet. Han orkade och ville ingenting.

Han tycktes drabbas av allt möjligt, bl a rävskabb. Visserligen fick också deras andra hundar det, men dessa klarade av bekämpningen av skabb bra, men Boss fick en fruktansvärt dålig päls. Den blev som tagel. Strax efter gav sig Erlichiosen tillkänna igen. Han fick röda papler som började på bakhasorna. Detta spred sig över hela kroppen och det blev även öppna sår, som kliade fruktansvärt. Hunden blev tydligt allmänpåverkad och verkade ledsen och loj.

Boss har normal benstomme och väger 34 kg. Äter i vanliga fall med god aptit och har lätt att lägga på sig, men matte har kontroll så han är i lämpligt hull. Han dricker ganska lite. Boss är varm av sig och tycker mycket om att vara ute i friska luften. En mycket snäll och godmodig hund. Bråkar aldrig med någon, men försvarar sig om han blir angripen av en annan hund.

Ägarna till Boss är uppfödare och har behållit en hanvalp efter Boss som nu är 1,5 år. Boss är otroligt tålmodig mot honom och finner sig i allt! Han gillar mest att vara med familjen, kan vara ensam hemma, men vill absolut inte bli bortlämnad! Det syns genast att han inte trivs med det. Annars är han inte rädd av sig. Gillar när matte jobbar med honom. Han är mycket förarkänslig och vill alltid vara till lags. Boss är trygg i sig själv och älskar när man kelar och pysslar med honom; en riktig mjukis. Aldrig besvärlig säger matte, han bara finns.

Han är inte särskilt förtjust i att bada, trots att han är en flat (!), men han utför det han ska vid kommando. Han är höjdrädd, men inte rädd för skott eller åska. Boss har haft öroninflammation en gång och ögonen kan rinna lite ibland. Vid rejäl motion i skogen kan han markera, det gjorde han även som valp. Boss är röntgad både bak och fram och är utan anmärkning. Avföringen är aldrig riktigt fast och är mycket lösare efter motion. Han gillar absolut inte frukt.

Att försöka hjälpa Boss var naturligtvis en utmaning. Jag funderade på Ledum och Arnica eftersom hans problem förmodligen utlösts av ett bett från fästing. Jag beslutade mig för att behandla honom konstitutionellt och för mig var två medel tänkbara, Pulsatilla och Sulphur. När jag sökte i repertoriet fanns både Puls och Sulph med i de flesta rubriker. Att jag länge hade funderingar på Sulph var att medlet är starkt på hudproblem. Jag valde till slut Puls, eftersom Boss för mig framstod som en klart lysande bild av Pulsatilla, inte minst pga hans milda väsen. Vid kontroll i repertoriet saknades Sulph i både ”Yielding desposition” (mild och undfallande) och i ”Wounds; -bites poisonous, animal, of” (Skador; av bett, av giftiga djur)

Jag började med att ge honom Pulsatilla LM1, 1 dos om dagen i tre veckor. (för att få en snabb reaktion och mindre risk för förvärring av hudproblemen). Vid kontakt med matte efter dessa tre veckor kunde hon berätta om en klar förbättring. Jag skickade då Puls LM6 eftersom jag hade det hemma. Hon fick ge detta en dos om dagen i fyra veckor.

Efter denna kur ringde matte glädjestrålande. Hunden mådde jättebra, glad och positiv, såren hade läkt och klådan var borta. Dessutom hade pälsen börjat växa ut mycket blankare, mjukare och silkigare än förut. Förutom detta var han fast och fin i magen. Vid kontakt med ägaren några månader senare, mådde hunden fortfarande alldeles utmärkt. I bättre kondition än på mycket länge. Hon var jätteglad och skulle nu börja att arbeta och tävla med honom igen.

Nu får jag hoppas att detta står sig. Om ett återfall skulle komma, kommer han förmodligen att må bra av ytterligare någon dos av samma medel. Även om detta skulle behöva upprepas någon gång, får vi se det positiva i det hela; att slippa antibiotikan, för då har vi kommit en bra bit på väg.

Prinsessan Filippa, irländsk setter med magkatarr (Puls)

av diplomerad djurhomeopat Anna-Lena Nyström, ur; HFD 2002/4

Har nästan hela sitt liv haft problem med gastrit, dvs magkatarr. Har fått både cortison och annan magsårsmedicin, men bara blivit tillfälligt bättre.

Är väldigt frusen på vintern, går med jacka. Har dålig päls. Blir väldigt trött efter ansträngning och måste vila flera timmar efter språngmarscher. Hon har aldrig varit en glad hund och har alltid haft dålig ork. Äter jättedåligt och dricker ännu sämre. Hon är en mycket vänlig tik, kommer överens med alla, tycker om valpar och katten, inte svartsjuk men vill gärna vara med och vara i centrum.

Älskar att få följa matte på NK och fika där alla beundrar henne och tycker hon är söt. Hon är väldigt söt och mjuk, går stolt på stan med matte, en liten stadspingla, feminin. Sitter bredvid och tittar en djupt i ögonen, pussar försiktigt på handen. Hon blir mammig när hon blir dålig, men är snäll och busig när hon orkar. Är envis, snäll, gosig och kelig. Det har varit lite tester om vem som bestämmer men Filippa ger sej. Lite avvaktande mot smällar, men inte rädd. Älskar att åka båt och bil till utlandet.

Kan verka lite ledsen och fundersam, verkar tänka mycket. Äter hon inte på morgonen kräks hon lätt. Badar och går ut och svalkar sej när det är varmt, lägger sej i skuggan om det är riktigt varmt. Pratar mycket. Lite rädd för okända hanhundar, blir generad då de luktar på henne. Tycker om kokt kalkon, lite glass, rårivna morötter.

Har lite rinn i ögat, mest i höger och det är vitt/gult. Blir något skendräktig, är lite håröm och reagerar när man borstar med för hård borste. Avföring ua kissar dåligt, men dricker ju dåligt. Lite mörk öronvax och kliar sej lite ibland. Lite dålig koordination och snubblade när hon var yngre. Hade lite svårt för att lära sej saker på valpkursen då hon var yngre.

Filippa fick Pulsatilla C30 3piller, 1 gång/dag i 3-6 dagar. Matte gav henne i 6 dagar. Ungefär på sjätte dagen började Filippa att dricka. Verkade piggare och gladare. Hon var inte frusen, pälsen hade växt ut jättefint, hade mer ork och var inte längre trött efter sina galoppsvängar.

Efter tre månader var hon lite hängig i samband med löp så hon fick Puls C200, 3piller, 1 gång/dag i tre dagar.

Efter ytterligare 6 månader har Filippa en svacka igen så matte fick repetera dosen.

Filippa bor nu på landet, vilket hon tycker kan bli lite trist. När Filippa sätter sej och längtansfullt tittar ut över sjön är det bara för matte att sätta sej i bilen och köra in på NK och fika.

Jojo, Jack Russel-tik med diskbråck

av djurhomeopat Ann Bonde, ur; (HFD 2003/3)

Hade haft problem med diskbråck tidigare, förlamad i bakdelen. Låg 10 dagar på djursjukhus men blev inte bättre. Avlivning tycktes vara enda utvägen.

Fick då Hypericum och på fyra dagar blev hon helt återställd.

Återfall tre år senare, var väldigt dålig, avlivning var ett alternativ som diskuterades, uppförde sej som om hon hade en hjärnskada. Veterinär sa att det troligen var diskbråck. Fick till en början sitt konstitutionsmedel Lycopodium men svarade inte på medlet. Sedan Hypericum, men svarade inte speciellt bra. Fick då Bryonia eftersom hon vägrade röra sej, såg ut att trycka sej ned mot golvet/filten, men ingen större effekt där heller. Återgick då till Hypericum och efter 5 min försökte hon sitta upp. Efter flertalet doser blev hon bättre och bättre för varje dag, fick medlet i ca en vecka. Därefter sitt medel Lyc. Är nu pigg och glad, springer som en valp. Även olydigare än nånsin!

Hunden Virus (Lyc)

Virus är en Affenpincher kille, som förmodligen snedtände kraftig på en hormonspruta han fick, för att dämpa sin ridlust på människors armar och ben.
När matte kontaktade mej var han aggressiv mot de andra hundarna och vägrade äta. Var mycket frusen, kall om benen och skakade. Han hade matvägrat i ungefär en månad, vilket gjorde att det inte fanns speciellt mycket hull på honom och det inverkade säker även att han var så frusen. Hormonsprutan togs i slutet av juni, slutade äta, 3 veckor senare blev han inlagd på djursjukhus för att han var uttorkad. Veckan därpå opererades halsmandlarna bort (hade varit röda en månad tidigare, fick då AB). Efter operationen hade han haft svårt att svälja.
Matte och Virus fanns nere i södra Sverige och jag i norr, så det blev många mail och samtal för att ta anamnes på honom.

Virus är livlig och stressig, har svårt att slappna av, kan egentligen bara sova om matte sitter och håller i honom. Har alltid varit tuff men det har blivit mycket värre efter hormonsprutan.
Han blir väldigt sur om han blir störd när han vill vara ifred, kan nafsa/bita till då. Om han ligger eller sitter någonstans blir han sur om någon kommer och vill ta honom, gäller mot både människor och djur. Biter mot barnen och husse men inte mot matte. Tar man i honom vid tillsägelse så kan han svara med att nafsa tillbaka. I övrigt struntar han i tillsägelser.
Är tillgiven, spec mot matte, följer henne överallt dit hon går. När man sitter kommer han och vill gärna ligga i knät. Han är rädd för nya miljöer och folk som kommer, då skäller han och springer iväg. Skäller så fort någon går i dörren. Försiktig när folk kommer fram och vill hälsa. Reagerar mer negativt när det gäller män. Tycker om barn, vill fram och hälsa
Är ofta hög i rang när det gäller andra hundar, går fram utan att skygga, men kan ibland även vara feg mot dem. Lyssnar dåligt på inkallning/hör inte, går åt andra hållet. Går ofta åt sitt håll, när man är ute och går. Ylar om han blir lämnad ensam. Matte tycker han är nyfiken, även om han ser något som ser farligt ut så drar han framåt och vill kolla. Är renlig och noga med sin hygien. Är aktiv och vill busa med pipleksak och den äldre hunden. Brukar bråka med den ena hannen som är 3 år. Blev väldigt rädd på nyårsaftonen 04 för smällarna och ljusskenet. Sprang och gömde sej bakom soffan och darrade.
Är ev lite avig mot höjder, matte tycker att han visar viss rädsla, spec om ingen annan är bredvid honom. Älskar att åka bil, när man kommer ut drar han mot bilen.
Kommer direkt matte pysslar med de andra hundarna, kan attackera om matte och han sitter i soffan och nån annan hund kommer. Tycker inte om att bli borstad, men gillar att bli gosad med och smekt. Slickar ofta på mattes hud, slickar även andra samt andra hundar
Gräver i sin tygbädd när han ska lägga sej, lägger sej under dynan. Tycker inte om att klippa klorna, men har bra kvalité
Ligger och sover på sida, mest på sin vänstra sida, det började han med för ca 4-5 mån sedan (i mars/april). Vill helst ligga på golvet där det är varmt och ligger gärna i solen som lyser inpå golvet. Skakar trots att han ligger i solen, börjar med det på eftermiddagarna vid 4-5 tiden, blir sedan bättre vid 8 på kvällen.
Tycker inte om att ta sprutor, skriker. När han tog hormonsprutan skrek han fruktansvärt, så illa brukar det inte vara, kanske kände han att det var helt fel med hormonerna
Är kryptochid, en kula nere.
Matte tror att han dricker lite, han vill helst ha ljummet vatten. Gillar lite glass.
När han äter tar han försiktigt en kula från matskålen och springer till korgen och äter upp den. Han verkar hungrig för han hugger efter en köttbulle, men äter inte ändå.
Dock betar han gräs som en ko, både nyslaget gräs och gammalt gult torrt gräs.
Hostar när han äter och dricker, detta kom vid 5-6 mån ålder.
När man är ute och går eller han leker håller han upp sitt högra bakben (alltid hö bak) och hoppar på tre ben ett tag. Började med detta då han var ca 4 mån gammal
Har varit översexuell, pinkade överallt och red på folk. Efter hormonsprutan har han lugnat sej med det.
Mjällar vid stress. Har tappat hår så det blivit tunnare, fram på bringan, i nacken, har blivit det nu då han varit dålig. Hostar när han har på sej halsband, har inte alltid gjort det utan det kom med alla det andra problemen.
Är ganska högbent för rasen. Har ofta kalla fötter. Har alltid varit tunn i hullet.

Virus indikerar det homeopatiskt läkemedlet Lycopodium väldigt starkt, men jag bestämmer mej ändå för att börja med ett annat medel, Nux vomica.

Dagen efter han fått sin första dos börjar Virus att äta. Matte är lite förundrad över att det händer så snabbt. Under dagarna som följer har det börjat komma ut gegga ur båda ögonen, nyser även mindre. Han lägger sig ofta efter maten och tar igen sej han verkar inte lika frusen längre. Humöret är det samma än så länge, han ettrig och häftig, tror att allt är hans. Äter bättre för varje dag, ½ burk blötmat/dag (vilket är mkt för en så liten hund) + 15 kulor torrfoder. Är gladare och piggare, leker med den andra hunden, vilket inte har gått tidigare. Ätandet han börjat med avtog efter en knapp vecka, sedan kom kylan i benen och skakningarna tillbaka.

En månad efter Nux vomica får Virus Lycopodium.
Samma sak händer igen, han börjar äta dagen efter första dosen. Under veckan som följer äter han bra, äter mindre gräs (vilket han tidigare betat som en ko), är mindre aggressiv mot den andra hunden, inte lika frusen och skakig, lyfter inte benet lika mycket.
Efter 2 veckor börjar han äta lite sämre, lite mer frusen men mentalt är det på bättringsvägen.
Plötsligt får jag ett mail från matte att Virus är på djursjukhuset med dropp, hade börjat kräkas och hade lös avföring med lite blod, han hade även blivit matt. Jaha, vad i hela friden hände nu då? Allt gick väldigt snabbt. Var det möjligen ett återfall av hans ”gamla” symptom? (ROS kallas det inom homeopatin och kan vara ett gott tecken). Han hade ju faktiskt varit uttorkad tidigare, men då hade han ätit dåligt så han hade ”inget” att kräkas och få diarré av… Diagnosen var magkatarr, fick med sej specialfoder hem.

När Virus efter några dagar kom hem från djursjukhuset hade han lite svårt att svälja (vilket han tidigare haft, både efter operationen av halsmandlarna men även före hormonsprutan), men sedan började han äta bra, matte har köpt färskfoder som han älskar (ville inte ha torrfodret längre), skäller och säjer till att han är hungrig. Han har börjat leka med den andra hunden, han är glad och pigg. Humöret blir bättre och bättre för varje vecka, tål tillsägelser nu. Hältan är lite till och från, men klart bättre än tidigare. Äter nästan inte alls gräs längre. Sexdriften har kommit tillbaka. Har inte reagerat på skott när de varit på Brukshundsklubben och testat. Har börjat slicka mattes hud igen (har varit borta men kommit tillbaka). Därefter får han några doser till av Lycopodium, lugnar sej sexuellt, söker kontakt med de andra hundarna. Patella är kollad hos veterinär och det finns inget fysiskt problem. Men varför haltar han till och från?

041124 ringer matte och berättar att han slutat äta igen, är kall om benen, nyser och det rinner ur nosen, blivit sämre mentalt, blir alldeles svart i ögonen mot den andra hunden.
Matte ger honom Lycopodium C200 2 piller vid 14-tiden samt ytterligare en dos samma tid nästa dag. Två veckor senare rapporterar matte att Virus fick en förstförsämring mentalt som sedan gav med sej, går på alla fyra benen, äter maten bra, inte ruggig eller kall om benen. Det har runnit lite ur ögonen, men även blåst ganska mycket ute. Hade en släng av magsjuka (alla hundarna i familjen hade det) och luktade skit i 4-5 dagar. Har även fått en hårlös fläck, ca 10 cm i diam. på skuldran där hormonsprutan togs, som de senaste dagarna blivit lite rött och hettande

Virus kala fläck, som minskade i storlek efter ena dosen Lycopodium

050114 Bra i hull, äter som en häst, haltar nån gång ibland men inte alls ofta, hårlösa fläcken har minskat till en tumme i storlek, mentalt är han kanonfin!

Virus blev kastrerad 050301, han fick hela magen uppsprättad (!!) när veterinären letade i buken efter hans andra testikel!!
När matte hämtade honom var han helt apatisk. Bara stod helt stilla och stirrade, det var som att han inte kände igen matte. Matte säjer att han såg ut att vara i chocktillstånd efter operationen.
När han lyftes upp pep han och gnällde, när man satte ned honom låg han och gnällde. Fick ingen smärtlindring eller AB av veterinären.
Hade svårt för att pinka efter operationen, troligen spänner det i såren när han lyfter på benet.
Fick efter påtryckningar från matte Rimadyl IV (intravenöst) mellan tors-fre, därefter ¼ tablett lörd, sön, mån, ej tis, men fick igen på onsdagen för att han bara låg, halvt apatisk.
Matte beskriver honom nu: är väldigt frusen igen, kall om benen, vill ligga under tröja etc, ombonat. Har harklat till och från men ej kräkts. Ligger på sin högra sida, ligger inte avslappnat, ser ut som att han sover men ligger på spänn. Stora ögon, lite uppspärrade, med ett kallt uttryck, ser ut som att han inte är sej själv. Är väldigt lynnig, hugger och gör utfall. Har bitit matte, hugger flera gånger och morrar. Äter ingenting, dricker lite. Vill inte pinka, man får gå väldigt långt innan han pinkar.

Verkar som att han har fallit tillbaka rejält efter op, både fysiskt och mentalt, så matte fick ge honom Lyc M 2p x 1 x 1 dag

050320 Mail från matte: Han haltar inte just nu och matlusten är mycket bättre.
Hans humör är också bättre, han bjuder upp till lek nu.

050422 Virus är jättepigg och glad, humöret är kanonbra, han leker och busar. Han äter jättebra! Växlar emellanåt med att halta med höger bakben och vänster, kan gå flera dagar mellan hans ”haltanfall” när han plötsligt drar upp benet och tar sej fram på tre ben. Detta symptom är fortfarande väldigt oregelbundet och vi har inte lyckats finna orsaken till VARFÖR han gör detta. Underlaget varierar samt tidpunkt. Den hårlösa fläcken som han har, har sakta sakta börjat minska. Ett tag var han ganska mjällig och glanslös men ser jättefin ut nu.

Det är så enormt roligt att Virus blir sej själv efter Lycopodium, man får bara vara tacksam att ”sockerpillren” har sådan otrolig verkan! Det är möjligt att hormonsprutans effekt naturligt hade börjat avta, men jag är övertygad om att Lycopodium har ett ”finger med i spelet”. Huvudsaken är att Virus är sej lik igen.