En kväll när jag kom ut i lagår´n för att göra kvällsmjölkningen, hostade i princip varenda ko. Det lät för hemskt! På dagen hade jag hört några hosta i ungdjursstallet, men långt ifrån alla. Nu var goda råd dyra, dagen före Nyårsafton och allt. Hade dessutom hört att två av ladugårdarna i närheten hade flunsa, båda hade två kor som dött av sviterna efter flunsan.
Jag gav alla kor Aconitum i C200 potens, (i vattenkopparna). Gav dem även hö så de skulle stimuleras att dricka. 10-15 minuter senare var det nästan kusligt tyst i lagår´n, bara någon enstaka hostade till ibland.
När jag sedan gick in på kvällen var det 7 st (av 34) som jag hade gett ytterligare doser, som var allmänpåverkade, främst med feber. Dagen efter var det 2 som fick andra medel, övriga piggnade till snabbt av Aconitum.
Aconitum är ett fantastisk läkemedel att ta/ge, när ”något” är på väg att bryta ut. Tar ”udden” av symptomen vid t ex flunsa.
För många år sedan hittade jag en av korna ute i hagen, helrisig. Blev inte klok på vad det var med henne riktigt. Hade feber, hängde hela hon, såg verkligen bedrövlig ut.
Hon skulle egentligen kalva om ca tre veckor senare men då jag till slut gick in med hand/arm i slidan så kände jag ”vattenkalven”, den vattensäck man ofta kan se komma före kalven. Den kändes en handlängd in i slidan, så hon skulle definitivt kalva. Vi väntade i 6 timmar, var in och kände med nån timmes mellanrum men inget hände, hon hade inga värkar. Vi ringde veterinären som sa åt oss att dra ut kalven. Då tänkte jag att jag skulle försöka med Caulophyllum, förlossningen verkade ju ha avstannat – inga värkar.
Hon fick en dos Caulph C 200, kl 18.06. Värkarna startade 6 minuter senare. En dos till 18.20. Kalven föddes 19.15, den var död, fostervattnet var brunaktigt och luktade gräsligt. Kon var i dåligt skick så vi ringde efter veterinären, hon fick AB men hämtade sej dess värre aldrig riktigt. Hon var en vacker, mild, väldigt trevlig och kelig ko, troligen en Pulsatilla, fina kon Josefin 427.
Stumpan, är en ko jag skulle vilja berätta om. Hon är en dam som ingen sätter sej på, talar om vad hon vill, bestämt och direkt. Då hon mjölkades in som kviga var hon omöjlig, sparkade högt och hårt. Vi provade alla vägar, klia bak i rumpan, vilket hon i och för sej tyckte var skönt men sparkade ned mjölkorganet ändå. Knöt rep runt bröstkorg, band fast henne så att hon inte kunde backa, sparkbåge…..listan kan göras lång. Ca en månad efter hennes kalvning var jag på kurs för norske homeopaten Jon Holden som sa åt mej att ge henne Aconitum M, en kvart före mjölkning. Jag fick med mej detta pyttelilla piller hem, ett enda, och på kvällen provade vi. Stumpan stod stilla och har stått stilla vid mjölkning sedan dess. Ja, vad kan man säja om det?
Stumpan, ännu en favorit-ko!
Allt var frid och fröjd tills hon fick en kraftig mastit på vänster fram-spene. Så här i efterhand skulle jag nog ha gett Pyrogenium men det visste jag inte då. Jag försökte med flera medel samtidigt som hon fick antibiotika, men juverdelen fick lov att sinläggas, den gick inte att rädda. Då upptäckte vi att hon var spruträdd. Fruktansvärt rädd! Vi klarade den AB-omgången men det var med livet som insats, både våra och hennes eget. Därefter var det ganska lugnt, förutom att hon INTE tyckte om att bli borstad, ev om man var mycket försiktig kunde hon gå med på det. Klippning gillade hon inte heller. Men hon älskade att jag kliade henne.
Sedan tog hon inte kalv, så det skulle ges spruta igen. Men det var bara att glömma, det gick inte. Hon höll på att dräpa oss alla. Under åren hade jag provat Silicea, Lycopodium men hon svarade inte på något som jag gav henne. Vid en provmjölkning upptäcktes det att hon stod med över 2,5 miljoner i celler, prov togs och det visade sej vara Staph aureus. Veterinären ville skicka henne på slakt, så hon hamnade på slaktlistan. Det var ju inte särskilt aktuellt att försöka spruta henne igen, det insåg vi ju.
I samma veva upptäckte jag att det fanns ett homeopatiskt Staph aureus-medel. Jag beställde det för att prova, tyckte inte att det fanns något att förlora, hon gick ändå inte att behandla veterinärmedicinskt. Hon fick 3 piller, 2 gånger om dagen i tre dagar av Staph aureus C 30.
Vid provmjölkningen tre veckor senare hade celltalet sjunkit till 600 000. Vi tog prov på henne igen, det fanns inga Staph aureus, bara lite vanliga staffar. Ett sk frysprov togs, för att kolla om Staph aureus gått in och ”gömt” sej inne i cellerna, men provet var negativt. Frysprovet är visserligen inte 100% men Staph aureus verkade ha försvunnit. Celltalet sjönk lite mer men inte tillräckligt.
Pratade med Ann-Charlotte Rekke, som då arbetade på Center för Klassisk Homeopati och hon tyckte att jag skulle försöka med Silicea igen. Vilket jag gjorde och celltalet gick så småningom ned till under 50 000, vilket är helt OK för henne. Har varit ned på 34 000 som lägst under de sista månaderna. Efter en dryg månad var hon lite hög i cellerna igen, så hon fick Silicea i 3 dagar, det sjönk igen. Stumpan har blivit en ganska bastant dam, hon seminerades aldrig eftersom hon skulle slaktas ut. Tyvärr, för hon är ju OK nu. Hon älskar att bli uppmärksammad av mej, kliad, ”bankad” uppe på ryggen, slänger ut svansen om jag går förbi utan att prata med henne, svartsjuk om jag pratar med grannbruden, bankar till den stackaren om jag kliar henne istället för Stumpan. Om man förflyttar något framför henne snabbt, nån springer etc så kastar hon med huvudet och vrålar. Hon luktar igenom mej noga om jag inte varit i lagår´n på länge, slickar mej, nästan snuttar på mej. Vi gillar varann en hel del. Dock är inte andra alldeles överförtjust i henne, de kommer inte alltid överens, så ingen ”var-mans-ko”.
Jag vet inte om jag tycker att hon är en Silicea mentalt, skulle nog hellre satsa på Lachesis, men hon svarade ju, trots allt, på Silicea.
En tjurkalv skulle ställas upp i en vanlig kalvbox. Han hade sprungit fritt med mamman i en kalvningsbox (och i lagår´n, för mamma tyckte det var rätt kul att öppna grinden i boxen). När jag satte upp honom i boxen blev han alldeles stel och bara stod och stirrade på väggen i boxen. I nästa sekund försökte han kasta sig över boxväggen. (Nu stod jag just där, så jag hann fånga upp honom innan han kom sig över.)
Kalven skakade och han ”hyperventilerade”, han var iskall om sina örontippar, fullständigt i panik. Jag vågade inte lämna honom för han skulle bara hoppa över. Han stirrade på kalven i boxen bredvid, stirrade på väggen… vad i hela friden som skrämde honom vet jag inte. Var det färgen på väggen? (Vit i boxen där han nu stod, gul i kalvningsboxen han varit i innan) Var det att han var i ett mindre utrymme? Att det stod en kalv bredvid? Jag kom fram till att den här killen ”svimmar” ju snart, om han inte lugnar ned sig, så jag ropade på hjälp, som fick stå kalvvakt medan jag hämtade Aconitum D200.
Kalven fick en dos av detta upplöst i lite vatten … på några minuter började hans öron bli varma, han slutade skaka och försökte inte hoppa ur boxen. Han tog ett steg fram mot polarn i boxen bredvid. Jag stod med honom i ca 10 minuter efter dosen för att se hur han skulle reagera… efter en stund började han gäspa, en halvtimme senare hade han lagt sig ned. Därefter är han helt lugnt i boxen, har inte gjort fler försök att hoppa över.
Jag glömmer aldrig en behandling jag gjorde på min egen hund, med fantastiskt resultat! Det var dagarna innan vi skulle åka på en månadslång resa, som jag upptäckte att min hund Shadow, hade en knöl på underbenet, på vänster framben.
Jag tog henne till veterinären, förhoppningsvis var det vara ett gräsax som fastnat och bäddat in sej under huden. Men veterinären sa att det var en tumör som behövde opereras bort. Läkningen skulle bli problematisk eftersom hon skulle komma åt att slicka sej.
Vad gör man två dagar innan man ska åka på långsemester, och har en hundvakt inbokad att skulle passa Shadow? Istället för kirurgi bestämde jag mej för att göra en mega-homeopati behandling!
På två dagar fick Shadow sitt konstitutionsmedel i ökande potens: C30, C200, 1M samt 10M.
Pulsatilla – som även råkar ha ett väldigt litet, oklart symptom -tumör på benet!
När vi åkte iväg hade tumören börjat visa tecken på förändring. Två veckor senare rapporterade hundvakten att tumören var borta och håret hade börjat växa ut!
När vi kom hem syntes ingenting av någon tumör och jag tog ett kort som jag mailade till veterinären, som visserligen var förbluffad, men ändå inte intresserad, av att lära sej mer om homeopati.
Artikeln är skriven av Tina L. Anderson, homeopat i Portland, USA Du hittar henne i länken nedan:
En ko som höll på att få kalvförlamning. Kunde inte stå upprätt, stod och vinglade. Isande kall. Fick Arsenicum (för att få värme) och Plumbum (för de darrande benen) Fick medlen var 15:e minut, varannan gång det ena och varannan gång det andra. Höll på i 1,5 timme och kände sedan värmen komma i kon. Kon blev bra efter behandling.
Ur: Dokumentation av homeopati för nötkreatur, 1999 av Per Arnesson, Chris Jörgenfeldt och Lisbeth Larsson
En dag kom Smokey in och haltade på sin högra framtass. Han ömmade på den stora trampdynan, den var varm och väldigt svullen men i övrigt kunde jag inte hitta något. På kvällen ville han ut, trots att han inte var direkt på hugget. Morgonen därpå satt han på broräcket. Det var den mest bedrövliga syn jag sett. Det syntes på långt håll att han hade feber. Med ett ynkligt jam bad han mej lyfta ner honom, han hade ONT och kunde inte gå på sin tass. Jag studerade ännu en gång trampdynan, den var fortfarande svullen och varm. Det liksom pulserade i den och jag kunde känna en ”rutten” lukt från tassen.
Då gav jag honom läkemedlet Pyrogenium, vars kännetecken just är en rutten lukt. Han ville inte äta utan gick bara och lade sej. Han fick några doser av läkemedlet under dagen, jag gav honom mat ”på sängen” och han piggnade till markant framåt kvällen. Dagen efter kunde jag inte känna någon lukt från tassen, svullnaden hade minskat, jag kunde se att det kommit ut en tunn vätska (men det var inte var), han haltade lite fortfarande men var i övrigt pigg igen. Han markerade en lätt hälta i några dagar, jag kunde se att han ömmade lite om han trampade ned på gruset men inget som hindrade hans busiga framfart. Matlusten var på topp och livet lekte igen.
Mannen hade två suggor som båda fått stora kullar. De hade fått vila lite längre än vanligt och nu kom de inte i brunst. Båda suggorna fick Sepia C30, 5 piller upplösta i vatten, 2 doser var i 3 dagar. De kom båda i brunst direkt och fick sedan 10 kultingar var.
En kollega blev uppringd angående en sjuk nordsvensk brukshäst. Hästen var blockhalt på ena frambenet och veterinären undersökte, röntgade den och tryckte med visitertång, men hittade inga fel och ansåg att allt hopp var ute. Han trodde att det kanske var något med senorna. Hovslagaren kom och tog av skon och upptäckte en mycket inflammerad hovböld, som sträckte sig uppåt benet. Hästen fick Hepar och dagen efter var hästen mycket bättre. Dag två var han helt återställd och dag 3 var de till veterinären igen för att hovslagaren ville det. Veterinären trodde det var en annan häst han såg. När han fick reda på att det var homeopatins förtjänst utropade han: ”Det kunde jag ge mig f-n på! När ett mirakel skett är det den där homeopatin som varit inblandad!”
Bakgrund: Omplaceringshäst. Blivit misshandlad och dåligt skött tidigare. Kom från en hästhandlare som drivit henne hårt.
Symtom: Lugn, stabil och mycket klok häst. Riktigt finurlig. Väldigt avvaktande mot andra människor, endast tillgiven mot dottern i familjen. Reserverad men ingen ”mespropp”. Blev betäckt som 2-åring och fick sedan flera föl i rask följd. Var en bra mor. Fin i pälsen förutom ringorm. Gillar betfor, men får kolik av äpple och havre. Lite lös i magen ibland. Bajsar väldigt mycket i förhållande till sin storlek.
Stoet får en dos per dag i 3 dagar av Sepia och 14 dagar senare är hon glad, lugn och nöjd. 4 veckor efter dosen var hon inte så reserverad mer, ringormen hade ett tag blossat upp men var nu nästan helt borta. Mer ordning i boxen, bajsar i hörnen och står på en ren yta. Det gjorde hon inte förut. Avföringen har en fastare konsistens. Tidigare var den lite grönaktig, men nu har den en friskare färg. Efter 5 veckor är ringormen helt borta och hon söker mer kontakt än tidigare.
