Brassa är en ko, som vi köpte in för många år sedan, som kviga. När vi var och kollade på de kvigor som var till salu fastnade jag för henne, trots att hon var lite skygg. Jag hoppades att hon skulle vara en Pulsatilla, men hon kunde kanske även vara en Silicea (Sil)… resonerade jag när vi var hos bonden.
Hon kalvade den 25/1. Hade höga celler vid provmjölkningen 3 veckor senare, på höger bak. Hon var lite skygg när hon först kom, men sedan har det gått ganska bra, hon har öppnat sig lite. Tycker inte riktigt om att kela, vänder bort huvudet ibland, är försynt, lite trögmjölkad, har hög fetthalt på mjölken. Jag gav henne Sil. C30 5 p x 1 x 3 dagar i +dos. Detta var den 15/2.
En knapp månad senare äter hon lite dåligt, äter långsamt, är lös i avföring, äter mycket salt, luktar ganska mycket aceton. Jag undrar för mig själv om verkligen Sil. var rätt medel för henne. Efter lite fundering byter jag till Lycopodium (Lyc.) C30, 5p x 3 doser x 2-3 dagar. Dagen efter är hon mindre lös i avföringen men luktar väldigt mycket aceton så vi ringer veterinären. Fick då kortison för acetonemi. Brassa började äta och faran var över för den här gången.
Men, en månad senare var det dags igen. Den 3/4 fick hon mastit, hon var hård på höger bakjuver när vi kom ut i lagår´n på kvällen. Vid mjölkningen hade hon långa flocker (7-8 cm som längst), som var lätt gräddgula. De var trådiga, slemmiga med lite gulaktiga små prickar i flockerna. Mjölken var vit. Hon hade inte ont i juverdelen och var heller inte påverkad i övrigt. Denna gång funderade jag inte så mycket utan hon fick Lyc. C30, 5p à 2 doser den kvällen. Sedan 2 doser i 2 dagar till. Mjölken blev snabbt bra. Enligt provmjölkningsresultaten som var tagna ungefär samtidigt, hade hon höga celltal, men vid bakt.prov den 15/4 hade hon ingen växt och även celltalet hade gått ned. Sedan dess har hon inte haft något problem.
Stumpan, är en ko jag skulle vilja berätta om. Hon är en dam som ingen sätter sej på, talar om vad hon vill, bestämt och direkt. Då hon mjölkades in som kviga var hon omöjlig, sparkade högt och hårt. Vi provade alla vägar, klia bak i rumpan, vilket hon i och för sej tyckte var skönt men sparkade ned mjölkorganet ändå. Knöt rep runt bröstkorg, band fast henne så att hon inte kunde backa, sparkbåge…..listan kan göras lång. Ca en månad efter hennes kalvning var jag på kurs för norske homeopaten Jon Holden som sa åt mej att ge henne Aconitum M, en kvart före mjölkning. Jag fick med mej detta pyttelilla piller hem, ett enda, och på kvällen provade vi. Stumpan stod stilla och har stått stilla vid mjölkning sedan dess. Ja, vad kan man säja om det?
Stumpan, ännu en favorit-ko!
Allt var frid och fröjd tills hon fick en kraftig mastit på vänster fram-spene. Så här i efterhand skulle jag nog ha gett Pyrogenium men det visste jag inte då. Jag försökte med flera medel samtidigt som hon fick antibiotika, men juverdelen fick lov att sinläggas, den gick inte att rädda. Då upptäckte vi att hon var spruträdd. Fruktansvärt rädd! Vi klarade den AB-omgången men det var med livet som insats, både våra och hennes eget. Därefter var det ganska lugnt, förutom att hon INTE tyckte om att bli borstad, ev om man var mycket försiktig kunde hon gå med på det. Klippning gillade hon inte heller. Men hon älskade att jag kliade henne.
Sedan tog hon inte kalv, så det skulle ges spruta igen. Men det var bara att glömma, det gick inte. Hon höll på att dräpa oss alla. Under åren hade jag provat Silicea, Lycopodium men hon svarade inte på något som jag gav henne. Vid en provmjölkning upptäcktes det att hon stod med över 2,5 miljoner i celler, prov togs och det visade sej vara Staph aureus. Veterinären ville skicka henne på slakt, så hon hamnade på slaktlistan. Det var ju inte särskilt aktuellt att försöka spruta henne igen, det insåg vi ju.
I samma veva upptäckte jag att det fanns ett homeopatiskt Staph aureus-medel. Jag beställde det för att prova, tyckte inte att det fanns något att förlora, hon gick ändå inte att behandla veterinärmedicinskt. Hon fick 3 piller, 2 gånger om dagen i tre dagar av Staph aureus C 30.
Vid provmjölkningen tre veckor senare hade celltalet sjunkit till 600 000. Vi tog prov på henne igen, det fanns inga Staph aureus, bara lite vanliga staffar. Ett sk frysprov togs, för att kolla om Staph aureus gått in och ”gömt” sej inne i cellerna, men provet var negativt. Frysprovet är visserligen inte 100% men Staph aureus verkade ha försvunnit. Celltalet sjönk lite mer men inte tillräckligt.
Pratade med Ann-Charlotte Rekke, som då arbetade på Center för Klassisk Homeopati och hon tyckte att jag skulle försöka med Silicea igen. Vilket jag gjorde och celltalet gick så småningom ned till under 50 000, vilket är helt OK för henne. Har varit ned på 34 000 som lägst under de sista månaderna. Efter en dryg månad var hon lite hög i cellerna igen, så hon fick Silicea i 3 dagar, det sjönk igen. Stumpan har blivit en ganska bastant dam, hon seminerades aldrig eftersom hon skulle slaktas ut. Tyvärr, för hon är ju OK nu. Hon älskar att bli uppmärksammad av mej, kliad, ”bankad” uppe på ryggen, slänger ut svansen om jag går förbi utan att prata med henne, svartsjuk om jag pratar med grannbruden, bankar till den stackaren om jag kliar henne istället för Stumpan. Om man förflyttar något framför henne snabbt, nån springer etc så kastar hon med huvudet och vrålar. Hon luktar igenom mej noga om jag inte varit i lagår´n på länge, slickar mej, nästan snuttar på mej. Vi gillar varann en hel del. Dock är inte andra alldeles överförtjust i henne, de kommer inte alltid överens, så ingen ”var-mans-ko”.
Jag vet inte om jag tycker att hon är en Silicea mentalt, skulle nog hellre satsa på Lachesis, men hon svarade ju, trots allt, på Silicea.
