LottaH – Sida 4 – Homeopati för djur

Några vanliga läkemedel vid mastit hos kor

Mastit är en inflammation i körtlar och vävnad i juver, ofta orsakas den av bakterier, men kan även uppstå efter någon form av trauma. Det är kons vanligaste sjukdom. Ibland är inflammationen så allvarlig att kon måste avlivas, hon kan till och med dö. Inflammationen kan även bli kronisk, och då kan juverdelen sinläggas, man slutar mjölka den sjuka juverdelen.

Det är av största vikt att man handlar snabbt om man ser att kons cellhalt plötsligt stiger i mjölken.

Akut form
Vanligen kommer den akuta inflammationen i samband med kalvning eller när kon ska sinläggas, då är den vanligen mindre allvarlig. En inflammation ger sig tillkänna med svullnad; allt från en lättare ödemliknande svullnad – varm, röd, smärtsam och hård svullnad, kon får ofta hög feber.

Kronisk form
De akuta tecknen är frånvarande vid kronisk inflammation, ofta har kon bara hög cellhalt. Hon kan ha förhårdnader i juvret och mjölken kan innehålla flockor eller vara förtjockad. .

Tecken i juver:

Svullnad – lätt till stenhård
Förhöjd temp
Hård
Röd
Smärta, ömhet – reagerar när man rör den inflammerade juverdelen.

Tecken i mjölk:

Vattnig med flockor eller var
Serös eller blodig utsöndring
Minskad mjölkproduktion

Andra tecken och symptom är

Feber- ökad temp
Sämre aptit – äter inte alls
Insjunkna ögon
Tecken på diarre eller uttorkning
Minskad rörlighet, vill inte stiga upp
Slöhet

Det viktigt att se till helheten och hitta det läkemedel som matchar kons symptom – individens reaktion på mastiten.

Man ger enklast det homeopatiska läkemedlet upplöst i en spruta, i munnen, alternativt i dricksvattnet, om kon dricker självmant.

Några av de vanligaste läkemedlen vid mastit är:

BELLADONNA

Vid den akuta formen av mastit
Svullnad, rödhet, hårdhet och ömhet
Bultande puls med tempstegring
Mastit som kommer efter kalvning
Försämras av beröring, rörelse och tryck

APIS MELLIFICA

Rödrosig inflammation
Svullnad och hårdhet som kan få varig sårbildning
En puffig svullnad, ödematös och blank med rödrosig färg
Försämras av värme, beröring, tryck och blir bättre av kalla omslag

CONIUM MACULATUM

Körtlar är förstorade och hårda Glands especially mammary gland is affected with engorgement and stony induration
Orsakat av blåmärken och slag
Kronisk form av mastit
Förhårdnad i juver efter slag eller annat trauma

BRYONIA ALBA

Juversvullnaden är hård och körtlar är förhårdnade
Vid den akuta formen minskar smärtan i juvret vid hårt tryck, kon ligger helst, på den smärtande juverdelen.
Juvret är hårt, varmt och smärtande
Mjölken stockas i juvret
Försämras av rörelse, förbättras av hårt tryck mot juverdelen och vill ligga ned

ARNICA MONTANA

Mastit är orsakad av skada mot juver
Blodig utsöndring
Försämras av rörelse och beröring

PHYTOLACCA

Användbart både vid akut och kronisk mastit
Tung, stenhård, svullen och öm juverdel
Blå-röd svullnad
Utsöndring kan vara varig, vattnig, illaluktande och frän

Vid akut form kan mjölken vara som filmjölk med flockor. Vid kronisk form kan mjölken ha små flockor

SILICEA

Kronisk inflammation, ofta orsakad av Corynebacterum pyogenes infektion med varbildningar i juver har bildats
Blodig utsöndring som försämras av mjölkning
Hårda knölar, fistlar i juver
Risk för varbildningar i juver
Varbildande process, envis inflammation med fistelgångar
Försämras av kyla och fuktighet

URTICA URENS

Akut form av mastit, med ödem eller svullnad i mellangården
Kraftig svullnad av juver med serös utsöndring följt av kopiös mjölkproduktion
Minskad mjölkmängd efter kalvning

Fall

En ko med hård svullnad av juver, serös utsöndring, slö och låter inte kalven suga. Juverdelen var stenhård med förstorade vener, rödhet och ömhet. Hon fick Conium C200, 3 gånger / dag i 3 dagar. Andra dagen fick kalven suga, rödheten och sen stenhårda svullnaden hade minskat. Efter en vecka var juvret ännu mindre hårt och efter två veckor var kon helt återställd.

Läs mer om olika symptom vid mastit och juverproblem i Juver repertoriet (som dock är lösenordsskyddat tills vidare)

Cilla, 5-årig tik med hudproblem (Sulph och Natr-m)

ur tidningen HFD 2004/3 av djurhomeopat Eivor Iversen

Cilla är en 5 årig tik, blandras (schäfer-flatcoated retriever). En mycket intelligent och livlig hund. Hon har tidigare fått Sulph 200 som hon svarade jättebra på när hon gick till överdrift med sina mobbingtendenser. Hon har aldrig haft klåda eller några fysiska problem tidigare.

I mitten av juli kontaktade hennes ägare mej och berättade att hon hade kliat och slickat upp sår på båda låren inom bara något dygn. All päls var borta på ett område på ca 1-1.5 kvadratdecimeter på vardera lår. Huden var tunn och svampig, det både vätskade och kom enstaka bloddroppar från området. Cilla kliade sej även på övriga kroppen och fällde stora mängder päls. Hon hade också sårskorpor runt munnen och neråt halsen.

Min första tanke var förstås att ge Sulph, så hon fick Sulph 30 i plusdos i 3 dagar. Efter att hon fått Sulph-doserna gjorde jag, på inrådan av en kollega, en flaska Arnika-lösning att spraya på såren ett par gånger om dagen.

1 vecka efter första Sulph-dosen hade såret på vänster sida slutat att vätska, medan det andra fortfarande vätskade något. Cilla hade blivit väldigt slö och ville inte ens gå ut för att rastas.

Jag hade då funderat lite och när jag frågade om Cilla varit ledsen så berättade ägaren att under loppet av några månader så hade de två yngsta döttrarna flyttat hemifrån. Den yngsta flickan, Ida, var Cillas speciella favorit och hon hade flyttat i juni månad. Man påminde sej även om att Cilla inte varit så glad och lekfull den sista tiden och att hon varje kväll gick upp och la sej ensam i Idas gamla flickrum.

Saken var då klar för mej och Cilla fick Natrium muriaticum i M-dos en gång. Redan på eftermiddagen hade hon kommit med sin älsklingsleksak i munnen! Dagen efter Nat-m-dosen ringde ägaren och ville komma och visa upp ”något förunderligt”. När han och Cilla dök upp så visade det sej att på vänster sida hade ny hud bildats och att det hade slutat vätska på höger sida.

4 dagar senare ringde ägaren och berättade att riktig hud hade bildats på båda sidorna och att Cilla börjat få tillbaka pälsen, på vänster lår var pälsen halvcentimeterlång!!

Är det fysiskt möjligt? Ägaren vidhöll att vare sej det var möjligt eller ej så var det ett faktum. Även på höger lår började ett tunt lager ny päls skönjas. Hon kliade sej inte och hon fällde nästan ingen päls längre.

Ägaren är övertygad om att det snabba tillfrisknandet naturligtvis berodde på homeopatmedlet men också på det faktum att Cilla visste att familjen nu var medveten om att hon saknade flickorna och att flickorna kom hem och hälsade på henne.

Ibland får man så snabba och fantastiska resultat av homeopatbehandlingar att man har svårt att själv tro att det är möjligt. Fantastiskt är också att denna snabba läkning skedde under rötmånaden.

277 Stjärna, SRB (Thuja)

av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Ko 277 Stjärna, SRB, är 4 år och andrakalvare

Hon har mjölk som vaniljsås, inga flocker, som en hård läderartad kaka i juvret och hon är svår att få tom.

Hon är nykalvad. Spenarna är korta och hon är väldigt öm i spenarna. Är mjölkpräglad, läcker mjölk. Hon är lite krokig i rygg och ben, finlemmad i kroppsbyggnad. Är lite skitig. Har mycket inkar och stora ärr efter tidigare inkar. Hon är lite blyg och försiktig, kommer aldrig fram och hälsar frivilligt, har dåligt självförtroende. Hon är inköpt till besättningen

Hon får Thuja C30 1 x 3 dagar.

Efter en vecka är det en klar förbättring på mjölken och hon mår klart bättre.

8 veckor sedan sin dos av Thuja är hon lite hängig, men äter. Mjölkmängden har minskat från 50 l till 37 liter. Mjölkar snabbt färdigt. Den hårda kakan i juvret är helt borta, är jättebra i celltal. Lite matt i pälsen men de flesta inkarna är borta.

Får Thuja C200 2 x 1 dag

En knapp vecka senare har hon blivit piggare och socialare, söker kontakt. Mjölkar bättre men läcker också mycket mjölk.

Hjälp; när kon har ”lagt” sig

Kor är fantastiska på alla sätt och vis, men ibland när man kommer ut i ladugården kan man hitta en ko som av någon anledning inte stiger upp, (eller kviga/tjur/kalv), och då gäller det att agera snabbt. Ibland handlar det om någon som gjort sig illa, kanske fläkt sig. Oftare är det dock en ko som har nära till kalvning eller som just har kalvat, som ”lagt sig” i pares – kalvningsförlamning.

Kring kalvning börjar hon att ”ställa till juvret” – producera den för kalven livsviktiga råmjölken. Juvret fylls upp och kan ibland se ut som det ska brista. Det är just denna mjölkproduktion, som ibland nästan sker över natten, som orsakar att kon får kalciumbrist i blodet och hon lägger sig i kalvningsförlamning. Det är alltså en bristsjukdom, så man måste tillföra kon kalcium. Kor som man misstänker ligger i riskzonen för kalciumbrist, vilket speciellt är tredjekalvare, kan man ge kalcium i form av kalkstav eller liknande. Om kon redan lagt sig ger man (veterinären) Calphon under huden alternativt direkt i blodet, beroende på hur dålig hon är. Det kan till och med gå så långt att kon dör om hon inte får kalcium.

Viktigt är att sätta på kon fläkband om man märker att det kan vara en pares på gång, för att undvika fläkning. Var även försiktig med att ge kalkstav om kon ligger, ge bara om hon ligger ”på bröstet”, magarna är igång och kon idisslar, annars kan den hamna fel och fräta sönder lungor om hon sväljer fel/magen om de står stilla.

Symptom vid kalciumbrist: Kon är svag i bakdelen, blir liggande, oförmögen att resa sej. Matlusten är oftast borta, mulen blir torr, öron och länd känns kalla, hon kan gapa och sträcka ut tungan, kroppstemperaturen sjunker och muskulaturen blir slapp.

Vad kan man då göra med homeopatiska läkemedel?

Det finns några olika läkemedel som man kan använda sig av: Rhus toxicodendron, Phosphorus, Lycopodium, Calcium carbonicum (främst förebyggande) . Andra tänkbara läkemedel: Causticum och ev Conium.

*Vid akut kalvningsförlamning, när kon blir kall om öronen samt tappar aptiten. Börja med Arsenicum album D30. Ge akt på om kon kissar. Det är mkt viktigt symtom. Om hon inte kan kissa, ge Plumbum vilket har dessa symptom. Övriga symptom för Plumbum är: förlamning, svaghet och darrning i lårbenen. (Tips av Göte T, från Jämtlands Homeopatiförening)

Fläkning:

Det är inte ovanligt att bakbenen åker isär när kon börjar bli svag i bakdelen, att hon fläker sig. Då är det inte säkert att hon reser sig igen, även om kalciumnivån i blodet är bra. Man kan ta blodprov för att kolla om man är tveksam på att det handlar om kalciumbrist. Om kon inte ställer sig efter 4 flaskor Calphon och väl valda homeopatiska läkemedel, kan man börja fundera på någon annan orsak än kalciumbrist till att hon förblir liggande.

De kan fläka sig av andra orsaker, t ex vid brunst då djuren rider på varandra, halkiga golv mm.

Om djuret fläkt sig, andra allvarliga skador där djuret inte klarar att stiga upp

Arnica, gärna i C200 eller M-potens (muskelskada, blödning),
Aconitum, gärna i C200 eller M-potens (chock, rädd, stressad). Det går bra att ge medlen växelvis, med ca 15 min -½ timmes mellanrum.
Hypericum kan också vara aktuellt, särskilt om djuret kommit sig upp på benen och sedan kotar över på kotleden, vilket kan tyda på nervskada/svullnad.
Bellis perennis kan vara ett alternativ, om inget annat hjälper, särskilt om det har varit en svår kalvning (djupliggande skador i bäckenområdet)

Kor har en benägenhet att kasta in handduken och ge upp. De kan ha försökt stiga upp några gånger och då de inte klarar det, så ger de upp. Därför är det oerhört viktigt att pyssla om det liggande djuret; lägg på en filt om hon vill ha den, erbjud ljummet vatten, lite gott torrhö eller färskt grönt gräs etc.
Det är av största vikt att kon får kalk, kärlek och omvårdnad, pyssla med henne så ofta man hinner, vända henne minst var fjärde timme. En ko är stor och tung och blir hon liggande så försämras cirkulationen i kroppen, med muskelskador som följd. Ligger hon dessutom platt på sidan och inte klarar att byta sida själv, blir det störningar i magarnas funktion.

Hittar man ingen orsak till att djuret inte ställer sig och inte lyckas få henne på ”bättre tankar” än att ge upp, kan man hjälpa dem komma på benen med hjälp av en ballong under buken/lyftband. Det finns även homeopatiska läkemedel som arbetar på psyket, som ev kan vara till hjälp. Dock är tiden knapp, när de är liggande, för att få ett gott resultat.

Om kon inte känns kall men ändå är förlamad, kan det bero på magnesiumbrist. Vanligen är magnesiumbrist förknippat med kramper – kallas även för beteskramp – det är mer vanligt att dikor som just släppts på bete drabbas. Då behöver kon snabbt få magnesium i blodet.

Läs om: Ko som fläkt sig, Favoritkon Björna

Ko som fläkt sig (Arn + Acon)

Från journalen: Ko, 398 som fläkt sej i lösdriften under dagen. Ägarna fann henne liggande i skrapgången, drog ut henne utanför ladugården, där hon nu legat några timmar utan att visa tecken på att stiga upp. Har lite småsår efter skrap mot underlaget i lösdriften. Har fått ensilage och vatten, men verkar inte ha någon aptit eller törst.

Ger henne Arnica 10 M, 5 piller x 1 +dos à 5 ml

Hon ser väldigt stirrig ut i ögonen, men även tom i ögonen, som att hon gett upp. Efter 15 minuter ger jag henne Aconitum M 5 piller x 1 à 5 ml +dos

Hämtar lite färskt gräs åt henne och hon ”glimtar” till i ögonen vid åsynen av gräset, börjar äta när hon får det.

Efter ca 15 min får hon ytterligare 1 +dos à 5 ml av Arnica 10M

Upprepar Aconitum-dosen en gång till. Jag och bonden står i dörren och pratar då hon plötsligt stiger upp, som att inget hade hänt, verkar rätt okej. Bonden blev så glad att han kramade om mig av bara farten!

Ia, Chihuahua på 3,5 år (Sulph)

ur tidningen HFD 2003/1 av djurhomeopat Margaretha Andersson Härnlund

Ia är en Chihuahua-tik vars problem är tonsilit, svullna halsmandlar, ljumskbråck och dåliga ledband på vänster bakben.

Hon är en tuffing, backar inte för något, sätter sej upp mot andra och större hundar. Inte rädd för nya platser, tycker bara att det är kul med nya lukter och att få markera på nya ställen! Kan även markera inomhus t ex på mattor, bara några droppar. Om matte då blir arg på henne, tittar Ia på henne som om hon ville säga: jag var ju tvungen.

Mattes Rottweiler fick valpar. När valparna blev lite större och sprang över Ia, fick hon flytta till mattes mamma. Men det var okej för Ia. Hon trivs med livet, bara hon får mat och har ett knä att ligga i. Hon är väldigt förtjust i valpar men har inte fått några egna. Hon körde bort tiken och lade sig själv hos valparna tidigare. Hon gillar besök, alla människor är välkomna, tycker om att bli klappad och ”åmar” sej. Ia är inte rädd, gillar värme (vilken Chihuahua gör inte det), och sover gärna i sängen.

Ia är väldigt förtjust i mat, vilket är ovanligt för en Chihuahua, äter allt och är glupsk, sätter nästan i halsen. Familjen tycker att hon är smart. Om hon t ex får ett ben, som hon inte vill äta just då, gömmer hon det och ser noga till att ingen vet var hon gömt det. När matte sedan letar efter benet och inte hittar det, står Ia mitt på golvet och ser lurig ut. På kvällen kommer hon sedan bara plötsligt fram med benet igen.

Sammanfattningsvis är hon orädd, tuff, kelig, smart och kaxig mot andra hundar och älskar mat.

Efter att ha repertoriserat henne gav jag denna hund Sulphur, vilket var ett av de medel som kunde vara tänkbara. Jag valde Sulph på helhetsbilden, därför att Ia är så orädd och tuff, men samtidigt väldigt kelig. På grund av hennes oräddhet stämmer inte bilden av Lycopodium, som också var ett medel som kom upp vid repertoriseringen. Lyc brukar vara mer rädda och en del är fega. Lyc brukar också bråka, men det gör inte Ia, hon är bara tuff och smart.

När jag först hörde beskrivningen tänkte jag Sulph och Lachesis. Jag uteslöt dock Lach, eftersom Ia varken är svartsjuk eller misstänksam. Hon visar heller inga obehag av halsbandet eller att bli klappad, som Lach ofta gör. Det är bara mot andra hundar, som hon är så kaxig. Mot familjen är hon snäll.

Hon fick Sulphur D30 0,5 tablett i 5 dagar. En vecka senare luktar hon inte så illa ur munnen, halsmandlarna är inte svullna. Morrhåren har börjat växa.

Tre veckor senare får hon en dos Sulph D30 0,5 tabletter i 3 dagar, då hon verkar ha ont i halsen igen, hade börjat lukta ur munnen igen och slickade mer på ägarnas händer.

Två månader senare får hon Sulph D200, 2 piller morgon och kväll då hon har ont i halsen igen.

Tre veckor senare: Mår bra, luktar inte illa ur munnen längre, mandlarna ej svullna, fått mer hårväxt på magen, morrhår växer och äter ännu bättre.

Två månader senare får Ia en dos till av Sulph D200, 2 piller morgon och kväll. Vid koll 4 mån senare berättar matte att Ia snabbt blev bättre efter sista dosen, hårväxten fortsätter att frodas och Ia mår bra.

Har din hund växtvärk eller ont i ryggen?

ur tidningen HFD 2002/1 av Annika Ilic och schäfern Mischalands Cimbo

Jag skulle vilja berätta om tre sorters homeopatmedel, som jag fick tips om av min hundkompis, när min schäferhane Cimbo drabbats av växtvärk (panosteit), som pågick mer eller mindre konstant i flera månader sedan han var ca 6 månader.

Både förröntgen samt röntgen av både armbågar och höfter visade helt normala förhållanden, förutom att panosteiten syntes på röntgen när han var 1 år. Hunden blev ordinerad Metacam för att lindra hans stora besvär, men med de angivna flertaliga biverkningar som medlet eventuellt kunde ge, kändes det inte så bra. Men ibland finns inget val, då han led mer av sin växtvärk. Cimbo skulle, enligt veterinären, motioneras normalt, med både lek och stoj där han själv skulle kunna kontrollera sin aktivitet.

Vi pratade om saken på hundklubben och då fick jag tipset att köpa homeopatmedlen Arnica D12 samt Symphytum D6 på Scanfarma AB i Stockholm, som sålde homeopatmedel.

Jag diskuterade min hunds problem med djurhomeopaten Eva, som istället föreslog Calcium phosphoricum D12 samt Arnica D12 i kombination, tre piller av vardera sort. Det dröjde ca 4 dagar, sedan var hältan borta! Jag lät honom ta kuren ett tag till och gjorde sedan uppehåll. Cimbo blev helt återställd och lyckan var fullkomlig.

Jag har berättat om Cimbo och rekommenderat kuren till mina hundkompisar, som har hundar med växtvärk som knappt kunnat gå. I flera fall har kuren hjälpt och hunden slutar halta efter ca 4 dagar. Dessa hundar är friröntgade, så man vet att det inte finns något bakomliggande fel.

Jag har en hundkompis vars 6-årige schäferhane haft stora problem med ryggen. Han kunde inte hoppa in i bilen själv och hade svårt att röra sig fritt vid lek. Det var så illa att ägaren funderade på att ta honom till hundhimlen. Hon fick tips om att prova Symphytum D6 samt Arnica D12 och efter en vecka var hunden förändrad. Den lekte och hoppade i och ur bilen, utan några som helst problem, och var som en unghund i kroppen.

Nu är vi många som testat dessa små piller med positivt resultat och är övertygade om att de faktiskt hjälper. Pillerna ger inga biverkningar, och de innehåller inga syntetiska tillsatser. Arnica ökar blodgenomströmningen i leder och muskler och Symphytum läker skelettet.

Så hav tröst mina vänner, det finns hjälp för era hundar! Eftersom val av homeopatmedel oftast är individuellt baserat, är det bäst att ta kontakt med en utbildad djurhomeopat, för val av lämpligaste medel för just den symptombild som den enskilda hunden uppvisar.

(Reds anmärkning: Vid klassisk homeopati ger man endast ett medel i taget. Här hade man även kunnat dela upp medlen och ge dem vid olika tidpunkter på dygnet. Läs mer om Klassisk homeopati under Filosofi.)

Sorken, 9-årig golden hanne med furunkulos (Nat-m)

ur tidningen HFD 2002/1 av djurhomeopat Annica Uddenäs

Han söker för sin tassfurunkulos. (sjukdom med bölder som kommer på tassarna, mellan tårna, ofta hos boxer). Han kom till sitt nuvarande hem då han var 9-10 mån gammal pga att han var misskött hos uppfödaren.

När han kom var han jätterädd och man fick inte röra honom, speciellt på bakdelen. Då skrek han och kissade. Förmodligen hade han fått stryk.

Numera är Sorken en glad, lugn och positiv hund, som alla tycker om, människor och djur. Han är jättekelig, som ett ”kardborreband”, han blir sällan arg men om han blir det är han som ett åskmoln. Sorken är åskrädd och rädd för smällare. Han kommer då upp i sängen och sover hos husse och matte. Han har varit högst i rang men orkar inte riktigt hålla den positionen längre. Det är dock han som tar kommandot då det verkligen gäller.

Sorken pratar mycket, han är varm av sej och ligger gärna ute i regn och rusk. Han kan halta lite när han börjar att röra på sej om han ligger stilla för länge och det är kallt. Då går han in och vill ligga mjukt. Hältan blir bättre efter en stunds rörelse. Han är väldigt lättlärd men han har svårt att hålla intresset uppe om man tar samma övning 2-3 gånger. Då pratar han hellre med andra människor. Sorken är mycket rädd om sina saker, han har aldrig bitit sönder något. Han snarkar när han sover, är mycket matglad och har normal törst.

När Sorken var 4 år gammal dog hans bästa hundkompis och han blev väldigt ledsen. Matte och husse fick tvinga honom ut på promenad, han ville inte äta eller göra något utan låg bara stilla. Det vände efter några månader och han blev bättre när familjen skaffade en ny hund. Sorken är idag sitt gamla jag, ibland söker han sällskap, ibland vill han vara för sej själv, det är inga problem att lämna honom ensam. Han är inte speciellt intresserad av andra hundar, varken att leka eller bråka med, han går undan. Han är en stor hund, men inte tjock, han kan gå upp i vikt men inte så att det besvärar honom. Choklad och kakor äter han men annars inte något människogodis, salt äter han inte. Han äter mycket gräs, men inte jord, sand, kalk eller dylikt. Av ben får han diarré. Han sover nog mest på vänster sida, aldrig på rygg. Inga problem att klippa klorna, Sorken går med på allt vad husse och matte vill.

För 4-5 år sedan, i samma veva som kompisen blev sjuk och dog, tappade Sorken päls på ryggen och fick utslag, röda prickar, på insidan låren och på magen. Pälsen kan vara lite fet men i övrigt UA. Han gillar att bada i hav, åar och att leka med vattnet från vattenslangen.

Furunkulosen har han haft i 5-6 år, kommer mellan klorna, mest på framtassarna och mer på höger sida. Svulsterna brukar komma vid förändringar i vädret, speciellt i övergången mellan vår och sommar samt vid rötmånaden. Hans svulster på tassarna blir inte sämre av att han blir blöt om tassarna. Precis innan bölderna spricker har han lite svårt att gå, då de spruckit verkar det som att smärtan lättar, då blir han bättre i humöret. Sorken har blivit behandlad av veterinär många gånger, ofta länge och väl, men problemet kommer ändå tillbaka med jämna mellanrum. I övrigt har han bara haft lite problem med tandsten samt öroninflammationer då och då.

Det första man som homeopat kommer att tänka på i det här fallet är att problemen började efter att kompisen dött. Både det att han tappade pälsen och att han fick problem med tassarna. Problem pga sorg och håravfall är starka tecken på medlet Natrium mur, att han är varm av sej och att han blev mer eller mindre apatisk när han blev ledsen pekar också mot Nat-m. Så han fick det.

Ca 1 mån efter sina första doser av medlet berättar matte att Sorken mår bra, han har haft lite problem med öronen (vilket han haft tidigare), han slutade att slicka på tassarna efter han fått medlet, bölderna på tassarna har läkt ut. Han får läkemedlet igen, pga öroninflammationen. 11 dagar senare rapporterar matte att örat blivit bra, han mår jättebra, är väldigt glad, är som om han vore valp igen. En månad senare ny rapport: nu har han återtagit sin ställning som kung i huset, är kaxig igen. Två månader senare mår han fortfarande bra, både fysiskt och mentalt.

Hund med Erlichios (Puls)

ur tidningen HFD 2001/3 av djurhomeopat Gudrun Nordin, Kovland

Jag har genom en gemensam bekant, kommit i kontakt med en matte till en sjuårig Flatcoated retriever, Boss, med återkommande besvär förorsakade av fästingbett. Veterinär hade genom provtagning konstaterat Erlichios, en mycket besvärlig infektion. Den kan ge feber, småblödningar i slemhinnor, förstorade lymfkörtlar och nedsatt antal blodplättar – trombocytopeni. Även inflammation i främre ögonkammaren, förändringar i näthinnan i ögats bakre del, förstorad lever och mjälte, rörelsestörningar pga ledinflammation mm kan förekomma.

Boss hade fått upprepade antibiotikakurer, blivit bättre ett kort tag och så hade det börjat om igen. Matte var förtvivlad och såg ingen ände på eländet. Ägarna till hunden är aktiva inom hundsporten och har tävlat med Boss med lysande resultat. Men att tävla med honom efter insjuknandet var ju helt uteslutet. Han orkade och ville ingenting.

Han tycktes drabbas av allt möjligt, bl a rävskabb. Visserligen fick också deras andra hundar det, men dessa klarade av bekämpningen av skabb bra, men Boss fick en fruktansvärt dålig päls. Den blev som tagel. Strax efter gav sig Erlichiosen tillkänna igen. Han fick röda papler som började på bakhasorna. Detta spred sig över hela kroppen och det blev även öppna sår, som kliade fruktansvärt. Hunden blev tydligt allmänpåverkad och verkade ledsen och loj.

Boss har normal benstomme och väger 34 kg. Äter i vanliga fall med god aptit och har lätt att lägga på sig, men matte har kontroll så han är i lämpligt hull. Han dricker ganska lite. Boss är varm av sig och tycker mycket om att vara ute i friska luften. En mycket snäll och godmodig hund. Bråkar aldrig med någon, men försvarar sig om han blir angripen av en annan hund.

Ägarna till Boss är uppfödare och har behållit en hanvalp efter Boss som nu är 1,5 år. Boss är otroligt tålmodig mot honom och finner sig i allt! Han gillar mest att vara med familjen, kan vara ensam hemma, men vill absolut inte bli bortlämnad! Det syns genast att han inte trivs med det. Annars är han inte rädd av sig. Gillar när matte jobbar med honom. Han är mycket förarkänslig och vill alltid vara till lags. Boss är trygg i sig själv och älskar när man kelar och pysslar med honom; en riktig mjukis. Aldrig besvärlig säger matte, han bara finns.

Han är inte särskilt förtjust i att bada, trots att han är en flat (!), men han utför det han ska vid kommando. Han är höjdrädd, men inte rädd för skott eller åska. Boss har haft öroninflammation en gång och ögonen kan rinna lite ibland. Vid rejäl motion i skogen kan han markera, det gjorde han även som valp. Boss är röntgad både bak och fram och är utan anmärkning. Avföringen är aldrig riktigt fast och är mycket lösare efter motion. Han gillar absolut inte frukt.

Att försöka hjälpa Boss var naturligtvis en utmaning. Jag funderade på Ledum och Arnica eftersom hans problem förmodligen utlösts av ett bett från fästing. Jag beslutade mig för att behandla honom konstitutionellt och för mig var två medel tänkbara, Pulsatilla och Sulphur. När jag sökte i repertoriet fanns både Puls och Sulph med i de flesta rubriker. Att jag länge hade funderingar på Sulph var att medlet är starkt på hudproblem. Jag valde till slut Puls, eftersom Boss för mig framstod som en klart lysande bild av Pulsatilla, inte minst pga hans milda väsen. Vid kontroll i repertoriet saknades Sulph i både ”Yielding desposition” (mild och undfallande) och i ”Wounds; -bites poisonous, animal, of” (Skador; av bett, av giftiga djur)

Jag började med att ge honom Pulsatilla LM1, 1 dos om dagen i tre veckor. (för att få en snabb reaktion och mindre risk för förvärring av hudproblemen). Vid kontakt med matte efter dessa tre veckor kunde hon berätta om en klar förbättring. Jag skickade då Puls LM6 eftersom jag hade det hemma. Hon fick ge detta en dos om dagen i fyra veckor.

Efter denna kur ringde matte glädjestrålande. Hunden mådde jättebra, glad och positiv, såren hade läkt och klådan var borta. Dessutom hade pälsen börjat växa ut mycket blankare, mjukare och silkigare än förut. Förutom detta var han fast och fin i magen. Vid kontakt med ägaren några månader senare, mådde hunden fortfarande alldeles utmärkt. I bättre kondition än på mycket länge. Hon var jätteglad och skulle nu börja att arbeta och tävla med honom igen.

Nu får jag hoppas att detta står sig. Om ett återfall skulle komma, kommer han förmodligen att må bra av ytterligare någon dos av samma medel. Även om detta skulle behöva upprepas någon gång, får vi se det positiva i det hela; att slippa antibiotikan, för då har vi kommit en bra bit på väg.

Veterinär homeopati i Norge, på 1800-talet?

ur tidningen HFD 2001/3, av dåvarande redaktören Lisbeth Larsson

”Veterinaer homeopati på Hedemarken på 1800-talet?” Denna rubrik hittade jag i ett nummer av tidningen Norsk Veterinaertidskrift (från 2000, 112, 1 sid 25-28). Artikeln, som är skriven av Kristian Ingebrigtsen och Arne Frøslie, berättar om veterinären Vincent Stoltenberg Steen (1830-1909), som var en mycket kunnig och efterfrågad distriktsveterinär på Hedemarken. Han var speciellt skicklig på sjukdomar på häst och i synnerhet halta hästar. En annan uppskattad egenskap var att han var mycket måttlig med kostnaderna för djurägarna.

Steen hade utbildats i Stockholm och blev klar med veterinärstudierna 1852. Därefter uppehöll han sig en kort period på veterinärskolan i Köpenhamn, innan han kom tillbaka till sin hembygd för att verka som veterinär.

”Bland Steens instrument, som bevaras på norska Veterinärmuseet, finns det ett objekt som genast tilldrar sig uppmärksamhet. Det är ett homeopatiskrin, troligen av tyskt ursprung, som innehåller ett rikt urval av stamlösningar (hela 113 medel), vilka också i våra dagar används av homeopater,”skriver norsk veterinärtidskrift. I innehållsförteckningen står det ” Medicamente zu J.C. Schäfer´s Homöopatischer Thierheilkunft”.

Ingen vet hur veterinär Steen fått kännedom om homeopati. Däremot vet man att homeopati användes till husdjur i Europa vid denna tid; det finns nämligen en ganska omfattande tyskspråkig litteratur i ämnet.

Kanske kom Steen i kontakt med homeopatin under sin vistelse i Danmark. Det finns bevarat ett häfte på danska utgivet 1855, med titeln: ”Homøopatiske Forsøg paa syge Huusdyr. Naermast udarbeidet for Landmaend”. Författaren är anonym. Skriften inleds med en översikt av homeopatin och därefter en beskrivning av 82 medel. Sedan följer råd för behandling av många åkommor på häst.

Det tycks vara den anonyme författarens ambition att senare publicera liknande häften för nötkreatur, får och svin, men det är inte känt om dessa planerade skrifter någonsin gavs ut. Då, liksom nu, var tydligen homeopati ett kontroversiellt ämne. Norsk veterinärtidskrift citerar följande passus ur den danska skriften: Kjaere Laeser, Jeg seer Dig lee højt över dette og udbryde ”er det en Hestekuur, nei der maa anderledes til; det maa indgives Paegle (gammalt danskt mått = 0,2415 liter) ja selv Potteviis naar det skal virke”. Hertil vil jeg svare med en fremmed Forfatters Ord ”hvorledes det hjaelper veed jeg ikke heller, thi dette er egentlig kun Skaperen bekjendt, men at det hjaelper staar urokkeligt fast”.

Ingen vet om veterinär Steen praktiserade homeopati. Medlen i skrinet ser oanvända ut. Men, konstaterar norsk veterinärtidskrift, ” det är ett handfast vittnesbörd om att man inom norsk veterinärmedicin på denna tid, hade kännedom om homeopati”