LottaH – Sida 3 – Homeopati för djur

Två fall från Amerika

Dessa två fall är ur tidningen HFD 2006/1 och är skrivna av djurhomeopat Ulla Adamsson. Hon gjorde ett projektarbete under utbildningen till djurhomeopat om homeopati och aggressiva hundar. Vill du ta del av hela hennes arbete kan hon kontaktas via ullabos59@gmail.com En artikel om hennes projektarbete hittar du här: Kan homeopati bota aggressiva hundar?

Första fallet

Jack, en Border collie var 21 mån när jag undersökte honom för första gången, 19 september 2002. Han hade ett aggressivt beteende mot andra hundar och människor sedan han vaccinerats mot rabies, då han var 4 månader gammal. Han kunde skälla okontrollerat och göra utfall mot hundar och människor. Han verkade frisk på alla andra sätt, förutom tecken på dermatit, vilket jag trodde berodde på vaccineringen. Han fick hälsosamt foder.

Det första medel jag gav honom var Lyssinum CM, den 19 september 2002. Efter några veckor var han ca 50 % bättre. Men så blev han något sämre månaden senare, så jag gav honom Phosphorus CM, den 25 oktober 2006. Återigen blev han avsevärt bättre. Månaderna gick och hudproblemen var nu det största bekymret. Hans beteende hade blivit bättre till 90 %. Han låg kvar på den nivån och var mycket bättre mot djur och människor. När hudproblemet inte ville försvinna gav jag honom Sulphur C200, den 6 december 2002.

Två månader gick och han fortsatte att förbättras mentalt och huden blev bättre. Men så blev huden sämre och jag gav honom Sulphur 10M, i februari 2003. Efter 5 månader kom han tillbaka. Hans hud var bättre, men han hade gått tillbaka lite på det mentala planet. Han fick Phosphorus CM i juli 2003 och sedan dess har han varit bra.

Andra fallet

Wolfgang var en ettårig dobermann hanne som jag träffade första gången den 23 juli 2002. Han hade börjat kräkas galla och blivit aggressiv mot andra hundar och människor sedan han vaccinerades mot rabies den 9 mars 2001. Han fick Phosphorus C200.

Den 4 september 2003 kom han tillbaka efter att ha bitit en rädd kvinna. han hade cirkulerat runt och följt efter henne och bitit sedan han känt hennes rädsla. Ägaren hade inte kunnat kontrollera hunden. Hunden hade också haft ett krampanfall i juni och augusti 2003 och börjat dregla efter det. Han fick Phosphorus 10M och blev bättre under oktober månad. Behandlades vidare med Phosphorus CM.

Nu hade han inga mag/tarm-problem, anfallen och hans beteende hade blivit bättre med 80 %. Det enda symtom han har är klåda, men han mår mycket bättre.

Utvärtes behandling: Aconitum- och Arnicalösning

ur HFD 2003/04, av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Jag läste om medlet Aconitum (Acon) i George Vithoulkas ”Materia Medica Viva”. Det står lite historia om medlet, och då nämns att Acon förr användes som smärtstillande medel, som även kunde strykas på huden. Jag tyckte det lät väldigt intressant och bestämde mig för att prova.

Blandade till en flaska med destillerat vatten och en tablett Aconitum 1M. Jag fick tillfälle att prova lösningen redan nästa eftermiddag då jag halkade på ett vått golv och slog stortån i kanten på dörren och i tröskeln, det smärtade ända upp i låret.

Jag haltade till kylskåpet och tog fram flaskan, skakade den, dränkte in en bomullstuss med lösningen och lade den på tån. Det tog ett par minuter, sedan var det som att smärtan formligen rann bort. Kände inte av någonting efteråt, kunde sätta på mig skor och gick obehindrat.

Jag har provat denna lösning vid några fler tillfällen, både på mig själv och på djur som krävt snabb smärtlindring. Det har fungerat mycket bra! Det är dock en ren akutbehandling, vid mer ytlig smärta.

Har även använt det till en ko med klövspaltseksem. Kon hade ont och ville helst inte stå upp (hade även fått veterinärbehandling men det hade inte hänt så mycket). Hon fick även Hepar invärtes och så baddade husse utvärtes med Aconitum-lösning. Efter ett par timmar började hon stå upp långa stunder och sedan blev det bara bättre och bättre.

Arnica-lösning

Jag har även använt en liknande lösning av Arnica (Arn) bl a på min grannes hund, som fick ett otäckt fukteksem en sommar; kladdigt, varigt och mycket kliande. Jag klippte rent området, torkade rent med Arnica-lösningen under två dagar. Jag gav hundens konstitutionsmedel invärtes. Det tog fem dagar, sedan hade huden torkat och läkt. Efter ytterligare någon vecka, började pälsen växa ut igen.

Efter den snabba förbättringen jag fick på min grannes hund beslöt jag att använda den utvärtes lösningen av Arnica fler gånger, som en utvärtes, relativt snabb lindring av hudproblem, medan djuret behandlades konstitutionellt, med ett helt annat konstitutionsmedel invärtes.

Jag har i dagsläget använt denna kombination till några sk. eksemhundar. Deras kliande har lindrats snabbt och huden har börjat läka fint, samtidigt som deras konstitutionsmedel arbetar invärtes.

Simson, svart perser 17 år, med urinvägsproblem (Puls)

ur tidningen HFD 2002/1 av djurhomeopat Stina Granhammar

Kastrerad, kom till ägaren när han var 5 år. Lugn och stillsam gjorde inget väsen av sej. Åt, sov, gick på lådan, är nästan intetsägande.

2 år senare kom ny katt i huset. Simson blev jättesur, svartsjuk, ville ej låta sej vidröras eller klappas under en månad, men det gick succesivt över.

Han älskar att skrämma och sätta skräck i nya katten. Alltid trevlig mot matte, lättsam och medgörlig. Snäll och vänlig mot gäster, älskar att bli kelad med och buren. Vill ligga på mattes bröst och bli klappad och kliad, blir ledsen om han blir bortföst, anser sej orättvist behandlad.

Tycker om att vara ute, ligger i skuggan. På vintern sitter han vid balkongdörren och sniffar i sig frisk luft. Går ej gärna ut i snön.

Tjuvaktig, (tjuvar mat) äter och dricker normalt. När han mår riktigt bra sover han på rygg.

Under åren har han haft återkommande urinvägsinfektioner, svamp i ett öra, som blev öroninflammation, det behandlades men sedan dess har det aldrig varit riktigt bra i örat. Kattsnuva, blev mycket sjuk. Finnar på hakan, stora som bölder och varfyllda, som gjorde ont.

På utställningar är han supercool, sitter som en kung på domarbordet och ser ut över publiken.

Då han var 16 år började han dricka mer än normalt, blev tunn över rygg och höfter. Kissade ofta och mycket, genomskinlig urin. Verkade yr och medtagen. Fick njurfoder på rekommendation av veterinären.

En storstädning med korsdrag hela dagen var mer än han tålde, han blev förkyld, började tok-nysa och kissade överallt. Vingligare än förut och mycket orolig.

Hade tänkt ge Cantharis men läkemedlet fanns inte hemma, så han fick Pulsatilla D30, en dos på kvällen och en dos på morgonen. Vid lunch ringdes veterinären, tid för avlivning bokades. Matte ville inte han skulle lida.

På kvällen tycktes den förmodade urinvägsinfektionen ha gett med sig. Han började äta dagen därpå, var mindre vinglig. Avlivningen avbokades och veterinären som tittade på honom, tyckte han såg medtagen men inte hade kroppshållningen som en sjuk katt. Efter några dagar slutade han nysa, öronen var då också helt rena och fina. Han blev starkare och starkare.

Allt eftersom tiden gick blev Simson allt piggare. Gör sina race ibland, far omkring och leker med en av de yngre katterna. Han har dock inte lagt på hullet – men det kan man nog inte räkna med då han är en gammal katt och tidigare sjukdomar. I övrigt i strålande kondition!

Efter 6 veckor fick han Pulsatilla 30 igen. Har fått någon dos emellanåt, när det syns han håller på att falla tillbaka.

Du kan också prova homeopati!

Artikel fritt översatt från: https://homeopathyplus.com/you-too-can-test-homeopathy/

Till er som fortfarande tvivlar…här kommer ett enkelt litet experiment, för att se om homeopatisk potensering verkligen har någon effekt.

Införskaffa lite frön som du sår i två olika grupper. Vattna den första gruppen som vanligt (det blir din kontrollgrupp)

Den andra gruppen, testgruppen, vattnar du också, men blanda i 5 droppar potenserat bordssalt (Natrium mur C6) per 50 ml vatten.

Du kommer att upptäcka att fröna från testgruppen växer snabbare och ymnigare än kontrollgruppen. Detta trots att en C6 potens är så gott som mikroskopiskt oskiljbar från vanligt vatten.

Var hittar man då Natrium muriaticum C6?

Antingen från ett homeopatiskt apotek, eller så kan man beställa via nätet…eller så gör du en egen C6-potens – det är enkelt!

För detta experiment behöver du ingen modertinktur utan tillsätt bara 1 del vanligt bordssalt till 99 delar vatten, (behöver inte vara exakt uppmätt för att en potensering ska ske och du ska få en effekt hos plantorna) i en flaska. Lämna lite utrymme så att vätskan har plats att ”skakas” runt. Därefter skakar du flaskan kraftigt 10 gånger. Nu har du en homeopatisk C1 potens.

Nästa steg är att ta 1 del av C1-potensen, tillsätta 99 delar vatten…och skaka kraftigt 10 gånger. Voila…C2 potens.

När du har gjort denna procedur 6 gånger har du en C6 potens av Natrium muriaticum, att använda till ditt experiment. Av detta använder du alltså 5 droppar per 50 ml vatten.

Ps…berätta gärna hur experimentet gick!

//Lotta

Inför fästingsäsongen

Fästingar är ett litet elände, i synnerhet för alla djurägare, som under fästingsäsongen försöker hitta de små krypen i pälsen på djuren, helst innan den sätter sig för att suga blod. Alla däggdjur, fåglar och kräldjur kan angripas av fästingar.

Fästingar övervintrar och blir som mest aktiva på våren, när dygnsmedeltemperaturen är cirka +5°C. I vissa områden har de en andra aktiv period under sensommaren – hösten. När fästingäggen har kläckts genomgår de tre stadier: larv, nymf och fullvuxen fästing. Utvecklingen till fullvuxen tar vanligen tre år, men kortare och längre utvecklingsfas förekommer. Dess stadier liknar varandra men larven (som är minst) har sex ben medan nymfen och den vuxna fästingen (som är störst) har åtta ben. I varje stadium behöver den suga blod för att utvecklas vidare.

När fästingen är aktiv sitter den ofta i långgräs eller buskar i lite fuktiga marker, kanske på ett strå 10–20 cm från marken, och väntar på att ett lämpligt djur ska passera. Värddjur är ofta möss och sorkar men även stora däggdjur samt emellanåt också människor. Den vanligaste fästingen i Sverige, Ixodes ricinus, saknar ögon. När den känner av rörelser, koldioxid eller dofter i närheten, sveper den med frambenen och griper tag i pälsen på det passerande offret.

Då fästingar ofta tar ganska lång tid på sig att välja ett lämpligt bettställe, kan följande råd minska risken att bli fästingbiten:

Kontrollera dagligen pälsen hos djuret, speciellt efter promenader i riskområden. Man kan även kamma genom pälsen och ev duscha djuret.
Ha på dig heltäckande klädsel och stövlar.
Kontrollera kläderna regelbundet och borsta bort eventuella fästingar, som lättast syns på ljusa kläder.
Då dessa åtgärder inte utesluter att fästingar kommit innanför kläderna rekommenderas att man efter vistelse i fästingområde inspekterar hela sin kropp.
Det kan också vara klokt att duscha och kamma håret. Hos barn sitter fästingarna ofta på huvudet, speciellt vid öronen och i hårfästet.

De flesta fästingarna är ej bärare av smitta. Runt 20-30% av fästingarna i södra Sverige bär på borrelia och efter bett tar det minst 12-24 timmar innan borrelia vandrar från fästingens tarm till dess spottkörtlar, då fästingen ”kräks” under blodsugandet och överförs smittan. Risken för smitta vid ett enskilt fästingbett är bara 1-2%, dock med variation beroende på var i Sverige man befinner sig. Tack vare det korta tidsspannet är det viktigt att avlägsna eventuella fästingar, så snart som möjligt.

Åtgärder vid fästingbett

Hittar man en fästing som sugit sig fast bör den tas bort så snart som möjligt, helst med en finspetsig pincett eller en fästingborttagare:

Ta tag om fästingen så nära huden som möjligt och dra rakt ut. Vrid inte, detta kan göra att mundelar bryts loss och fastnar i huden. Smörj inte fästingen med fett eller nagellack, detta kan få fästingen att ”kräkas”, och därmed utsöndra eventuell smitta.
Tvätta såret med desinfektionsmedel och tvätta händerna med tvål och vatten.
Om inte hela fästingen lossnat, vänta några dagar. I regel uppstår en liten inflammation och då är det ofta enkelt att med pincett eller nål få bort kvarvarande delar.
Kontrollera huden där du blev biten. Om en påtaglig rodnad uppträder inom några veckor eller om du till exempel får feber, huvudvärk eller känner dig sjuk på annat sätt, bör du söka läkare.

Sjukdomar som främst sprids med fästing är:

Borrelios

Orsakas av en grupp borreliabakterier som finns hos vilda gnagare och överförs med fästingar. Större däggdjur, till exempel hundar och hästar, kan också bli infekterade, men än så länge är det inte helt klarlagt hur detta leder till sjukdomssymtom. Hos djur ses inte det typiska ringformade hudutslaget och de symptom som finns beskrivna är vanligen lite diffusa ledbesvär och rörelsestörningar, ofta av kronisk karaktär.
Det kan ta lång tid innan sjukdomen uppträder. De allra flesta hundar blir inte sjuka även om en fästing överfört smitta på dem. Symptom vid borrelia är nedsatt allmäntillstånd, feber, trötthet, ömma, stela leder och hälta som ibland förflyttar sig mellan olika ben, så kallad vandrande hälta.

Det vanligaste symptomet hos människa är hudrodnad som breder ut sig vid bettstället. Andra symptom kan vara feber, huvudvärk och ledvärk. I sällsynta fall kan borrelios ge allvarligare symptom i nervsystemet, kroniska ledbesvär och hudförändringar. Borrelios smittar inte mellan människor eller direkt från djur till människa.

Granulocytär anaplasmos (ehrlichios)

Orsakas av speciella bakterier som infekterar de vita blodkropparna. Sjukdomen hos djur kännetecknas av akut hög feber och nedsatt aptit, trötthet, hängighet, dålig aptit och har tecken på smärta, ömhet och stelhet. Hundar kan få diarré och kräkas, hästar får ofta bensvullnad och kor upphör med mjölkproduktionen. Alla djur får dessutom en trombocytopeni – antalet blodplättar sjunker.

Symptom hos människa är feber, huvudvärk, muskelvärk och eventuellt illamående med influensaliknande symtom. Granulocytär anaplasmos har nyligen beskrivits hos några människor i Sverige. Den kliniska bilden hos dessa varierar men feber och influensaliknande symtom tycks höra till.

TBE, fästingburen hjärninflammation

Symptom hos människa är feber, huvudvärk och nackstelhet. I allvarliga fall kräkningar, yrsel och svår huvudvärk samt förlamningssymtom. Hos cirka en tredjedel utvecklas dock hjärninflammation med allvarligare symtom som kräver läkarvård.

Vanligast inom begränsade geografiska områden i Stockholms skärgård och de östra delarna av Mälaren. TBE-viruset finns i blodet hos framför allt vilda smågnagare och kan via fästingar spridas till människor.

Eksem

Precis som andra småsår, kan fästingbett ge klåda och utslag, fukteksem (hotspots) med kladdig päls och smärta. Om man inte fått bort hela fästingen kan det efter någon dag bli en liten infektion/böld där delar av fästingen sitter kvar.

Vad kan man göra mer?

Det homeopatiska läkemedlet Ledum palustre kan dels användas i förebyggande syfta, för att minska antalet fästingangrepp. Läs mer om detta, under Ledum palustre samt i artikeln av djurhomeopat Annalena Nyström, om Ledum C30 i förebyggande syfte. Om djur/människa får symptom behandlar man med homeopatika efter de symptom som uppträder.

Homeopat och reflexolog Ann-Katrine Backman har ett tips om att ge KS och några korn MSM under hela fästingperioden. Hon menar att dessa ger skydd invärtes ifall man skulle få ett fästingbett, att det då är större hopp om att man stoppar smittan innan den hinner göra någon större skada och utvecklas till borrelia, ehrlichia eller TBE.

Källor: info om fästingen är hämtad från www.fasting.nu samt info om fästingburna smittor, är främst hämtad från www.sva.se

Troy, afghanhanne, med problem i ringen (Puls)

ur tidningen HFD 2001/4, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Troy är 2,5 år, hans problem är att han ”knyter sig” och inte vill visa upp sIg vid utställning. Problemen börjar när han kommer in i ringen och allas blickar riktas mot honom. Man skulle nästan kunna säga att han har torgskräck.

Han kastar med huvudet då domaren ska titta på tänderna, han gillar inte heller halsbandet som stramar kring halsen, han blir orolig av vissa främmande ljud, vid dessa tillfällen. Han är mycket vacker men gör sig inte rättvisa genom sin låsning. Utanför ringen är han ganska oberörd, men vid promenad i stan är han mycket spänd. Han trivs bäst hemma i sin invanda, trygga miljö så där fungerar han mycket bra.

Han är uppvuxen på en kennel och har för det mesta gått i hundgård tillsammans med andra hundar innan han kom till familjen vid knappt två års ålder. Han är jättesnäll, på gränsen till velig, han är en något känslig hund, som blir förnärmad och ledsen vid tillsägelse. Är ibland butter tjurighet, men skulle aldrig svara emot vid en reprimand. Han är snäll mot andra hundar och startar aldrig ett bråk själv.

Familjen har ytterligare en vuxen hanhund, och när Troy flyttade hem till dem, vid ca två års ålder, så gick det smärtfritt. Han är ranglåg. Bekväm av sig, nästan lat säjer matte. Något reserverad mot en del män, lite skygg, speciellt om personerna är bullriga och högröstade. Han kommer dock över det sedan han förvissat sig om att det inte var så farligt. Man kan säga att han är försiktig av sig. Rädd för traktorer och stora lastbilar.

Han är förtjust i barn och gillar närkontakt, älskar när man pysslar med honom, borstar och kammar. En mycket kelig hund, tillgiven, sympatisk och behaglig. Han har haft återkommande öroninflammationer. ingen speciell lukt. Öronlappen har varit röd och ett visst utflöde har förekommit. Ögonen rinner ibland, men inga stora problem. Han är en matglad hund som tigger och älskar allt. Lagom i hull. Dricker lite till normalt. Magen är bra.

Troy får Pulsatilla, 3 piller morgon och kväll. Han ställdes ut 14 dagar efter behandling och uppförde sig nu helt annorlunda. Tillgänglig att visa, som förbytt. Sex veckor senare har han ett mindre återfall, knyter sig igen, blir inåtvänd, tom i blicken som i en annan värld. Nästa stund fjäskar han, vet inte hur han ska bete sig för att vara tillags. Han är så godtrogen och tror alla om gott. Troy får då Pulsatilla M, en dos.

Reaktionen kommer snabbt. När jag möter honom nu reser han sig upp i hela sin längd, lägger sina stora tassar på mina axlar och huvudet mot min kind. Han bara står där länge, länge och verkar njuta i fulla drag. Är nu helt oberörd vid besök i stan, traktorer, bilar etc. är inga problem. Han visar en inre styrka och säkerhet vid alla vardagliga händelser. Har ställts ut igen och är nu som en dröm att visa upp. Mycket följsam och matte är överlycklig över resultatet.

Molle 2,5 år, labbe med elefanthud (Calc)

ur tidningen HFD 2002/3, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Ägarna söker hjälp för att Molle sedan ca 4 månader har något som ser ut som elefanthud på insidan av låret, mot snoppen och en bit fram under buken. Hudförändringen ser inte trevlig ut, blekgrå, grov och veckig. Han slickar på det ibland, men är i övrigt en till synes frisk hund. Eftersom hunden gått med det så pass länge lovar ägarna att söka veterinärhjälp, om inte den homeopatiska behandlingen snabbt skulle ge resultat.

Vid konsultationen berättar ägarna att de köpt Molle som 8 veckors valp. Han var stor och kraftig som valp, framåt, öppen och tillgänglig. En otroligt enkel hund att ha, bet aldrig sönder något, går alltid lös hemma på gården och vid promenader i naturen, inga rymmartendenser, inte ens om det finns löptikar i närheten. Kolugn och okomplicerad.

När djurhomeopatens hundar i hundgården skäller på honom, reser han ragg och tittar nyfiket på dem, men visar ingen tendens till att vilja gå dit och bråka med dem. inne på mottagningen nosar han runt, går sedan och lägger sig och sover lugnt och avslappnat.

Han slår nästan knut på sig själv vid besöket på mottagningen, är jätteglad och viftar på labradorers vis på hela kroppen. Han är kraftfull och stabil i kroppen och har lagt på sig några kilo för mycket. Han är glad åt alla, gillar barn och är tålmodig med dem. Ingen vakthund utan släpper in precis vem som helst. Har bra självförtroende, kan vara ensam. Husse har provat provocera honom för att få honom att visa humör, men han bryr sig inte. Han kan dock vara lite skvättig och hoppa till om något faller i golvet, annars visar han ingen rädsla för något.

På kvällen ligger han nedanför husses säng, på mattan. Gillar att bli ompysslad men går sin väg då han tycker att det räcker. Vill vara med så att han ser vad övriga familjen har för sig. Har en enorm aptit, (han är ju trots allt labbe!), äter allt utom ägg som han får kväljningar av.

Men, något som skiljer honom från de flesta av hans ras är att han absolut inte gillar att bada ute. Labrador är en apporterande fågelhund, som normalt är mycket badglad. Molle har dålig kondition vid rörelse uppför och som helhet är han lite trög och sävlig.

Molle fick Calc carb D30 5 p 2 ggr/dag i 7 dagar samt ringblomsalva att smörja med. Denna salva stör inte den homeopatiska behandlingen. Ägarna fick också råd om att banta ned hunden.

En klar förbättring av hudproblemet kunde ses efter 14 dagar, ytterligare fem veckor senare fanns inget spår efter elefanthuden. Ägarna hade dessutom lyckats få ned honom till lämpligt hull.

Albin, Shaded Silverperser 4 år (Lyc)

ur tidningen HFD 2001/3 av djurhomeopat Stina Granhammar

Albin är en genomtrevlig herre men en enmanskatt, är mattes katt. Är i vissa situationer en fegis. t ex om det kommer gäster han inte känner, då morrar han och springer och gömmer sej, kommer inte fram förrän det verkar lugnt igen.

Har riktiga översittarfasoner mot katten Mille, som är mycket skygg. Är dock livrädd för katten Simson. Albin är en riktig fegis! Det är ofta bråk runt Albin.

Tycker inte om att kammas, vill inte stå stilla, gapar och skriker. Ställer till så det tar dubbelt så lång tid att bli färdig. En kamp vid kamning och kloklippning.

Albin har ofta problem vid avföringen. Så fort vi provar ett nytt foder äter han med förtjusning (för han tycker om det mesta) men han blir alltid dålig i magen efteråt. Det går oftast snabbt över men han har känsligare mage än de andra katterna. Äter och dricker bra, ganska ofta och lite åt gången. Översexuell – är kastrerad men vill ändå para. Ställer alltid upp för löphonor.

Gillar inte att bli instängd ensam i något rum. En gång när en hona skulle föda, blev han inlåst i sovrummet, efter som han var ganska störande. Då både kissade och bajsade han i matte säng som protest mot behandlingen. När matte blev allergisk och dörren till sovrummet stängdes, låg det varje morgon bajs på mattan utanför sovrumsdörren. Och vem hade gjort detta? Albin förstås!

Albin är enormt svartsjuk när matte pysslar med de andra katterna. Speciellt med Simson. Då går han nästan sönder av svartsjuka

Han har fått Lyc D200 en dos sedan Lyc M en dos, främst för att han urinmarkerar överallt och för att han har så känslig mage. Efter M-dosen fick han en kraftig förstförsämring på magkänsligheten, men sedan har magen definitivt blivit bättre. Han är dessutom inte lika rädd som förut och har inte riktigt så markanta översittarfasoner. Men han urinmarkerar fortfarande.

Några typiska särdrag för Lycopodium, som stämmer in på Albin:

känslig mage, som vid minsta foderförändring blir dålig, lös avföring eller diarré
översittarfasoner mot en svagare individ
feghet mot nya personer
bråk vid hantering
översexuell
svartsjuk och misstänksamhet
önskan om sällskap
tycker om makt

Analys av aggression hos tre suggor

Fritt översatt artikel från www.hpathy.com, skriven av Dr Szecsődi Ferenc

Dr Ferenc Szecsõdi har behandlat tre suggor som attackerade kultingarna. Han analyserar med Sankaran´s metod och repertoriserar med Radar och Synthesis, där läkemedlet bekräftas.

Alla tre suggorna uppvisar samma symptom och de fick samma läkemedel, som hade effekt hos dem alla inom 30 minuter. .

De tre suggorna var alla förstföderskor och grisade för första gången. De var rastlösa under förlossningen, när en kulting kom nära. Tack vare denna rastlöshet beslöt bonden att ta kultingarna från mammorna under grisningen, och satte tillbaka kultingarna hos mammorna när grisningen var klar. Dock så attackerade alla tre suggorna sina kultingarna, istället för att låta dem dia.

Observation hos två av suggorna: de var i separata hagar. De låg på sida, men när bonden satte in en kulting till dem, ställde de sig omedelbart och började skaka och backa från sin kulting. När de inte kunde backa längre attackerade de sin kulting med mordisk blick.

Observation hos den tredje suggan:

Den tredje suggan var i stian. När bonden satte in en kulting fixerade suggan blicken på kultingen, attackerade den plötsligt och bet ihjäl den.

Suggornas reaktion: Hoppar upp och skakar (panik), flyr, fixerar med blicken, biter eller attackerar.

Denna observation analyseras med hjälp av Sankaran´s metod och analysen leder till Solanaceae plant famil. Situationen var akut så Belladonna verkade passa bäst till dem. Eftersom suggornas energinivå var hög användes läkemedlet i 10M potens.

Följande rubriker används för att hitta läkemedel:

MIND-ANGER-violent

MIND-BITING-delirium, during

MIND-ESCAPE, attempts to

MIND-INSANITY-puerperal

MIND-KILL; desire to

Källa: Radar 10, Synthesis 9.2.1 (by Schroyens)

Behandling: två av suggorna fick det upplösta läkemedlet i slemhinnan i slidan. Den tredje suggan fick läkemedlet med hjälp av en spruta, från 1,5 meters avstånd.

Resultat: alla tre suggorna lugnade ned sig inom 20 minuter och lät kultingarna dia.

Ledum räddar punkterat juver

Detta är en fritt översatt artikel från www.homeopathyplus.com. Ursprungligen kommer den från www.hawl.co.uk som driver kurser för lantbrukare som vill lära sig använda homeopati till sina djur.

En HAWL-tränad getmjölksproducent rapporterade en glädjande utgång med Ledum palustre, när en av getterna fått ena juverdelen punkterad:

“Igår upptäcktes det vid mjölkningen att en av de bästa mjölkgetterna hade blivit skadad av ett horn, i ena juverdelen. Mjölk droppade ut genom hålet och geten var lite i chock. Så, hon fick en dos av Ledum C200, och sprayade hålet i juvret med en örtsårspray, för att det skulle bli rent och läka. ”

Utgången var mycket glädjande och uppmuntrande.

“När geten följande morgon, kom in för att mjölkas, var det som att ingenting hade hänt…såret hade läkt fint och hon mjölkade fortfarande bra. Hon var inte sen till mjölkning så hon kändes helt normal.”

Små framgångar som detta är mycket tillfredsställande. Ett punkterat sår kan bli allvarligt och kräva antibiotika, (vilket i Sverige innebär att mjölken måste separeras/kastas, men även en tillfällig nedgång i produktion då en infektion påverkar hälsan hos djuret.

Getbonden berättade att de med framgång hade använt Ledum fler gånger vid punkterande skador. Så, vad gör att Ledum är ett lämpligt läkemedel när det gäller just punkterande skador? Här följer några vägledande symptom:

Punkterade sår – sår från klor, sylar, bett eller styng eller ett vasst horn. Vid dessa sårskador kan även Hypericum vara indikerat, har också punkterade sår och rivsår i sin symptombild. Ledum är mer användbart när sårkanten har en tydlig kontur eller är orsakat av slag av något slag.
Det skadade området känns kallt vid beröring (eller saknar värme).
Ledum punkterade sår har en tendens att vara kalla och blåaktiga.
Smärtor blir sämre av ansträngning; sämre på natten och sämre av värme och bättre av kyla eller att kylas ned (trots att området känns kallt vid beröring).
Påverkan drar sig uppåt, dvs smärta eller svullnad går uppåt.
Det finns en kraftig svullnad som gör att det är svårt att gå, det är mycket smärtsamt att gå.

Både Ledum och Hypericum har rykte om sig att vara ”första hjälpen” för djupa punkterade sårskador och i synnerhet om det finns risk för stelkramp (tetanus). Ledum har effekt på fibrös vävnad i leder, speciellt anklar, senor, hälar och hud och Ledum är även känt som ett reumatiskt läkemedel.

I detta fall var det ett djupt, punkterat sår med en häftig kontusion så Ledum var kraftigt indikerat och gjorde ett gott arbete.

Getbonden säger att hon önskade att getter ibland var lite mindre elaka med varann, men visst är det fantastiskt att homeopatiomedelbart kan erbjuda första hjälpen i situationer som denna?