LottaH – Sida 13 – Homeopati för djur

Hypericum vid fläkning

Hypericum är ett ofta använt medel vid fläkning, med gott resultat. Ofta används Arnica, men skulle det inte ge effekt, så ha Hypericum i åtanke. Man kan även alternera Arnica och Hypericum (och Aconitum om djuret verkar chockad).
En ko som fläkt sej illa samt en nykalvad kviga som låg med benen rakt utsträckta i gödselrännan, utan en chans att komma upp.
Båda fick Hyper D30 ett par gånger /dag och båda klev upp efter någon dag, med stöd av fläkband, runt bakbenen.

Ur tidningen Homeopati för djur, 2003/3

Kviga, akuta luftvägsproblem (Bry)

Kviga på 9 månader som blivit akut sjuk.
Har snabb andning, vidgade näsborrar, gul gegga i nos och ögon. Tempen är 40,5, rör sej långsamt och hon har svårt att gå.
Hon har fått Ant-t C30, totalt 5 doser, men har bara blivit något bättre.
Veterinär tillkallas och konstaterar lunginflammation. (Fick ev penicillin)
Kvigan har växt långsamt, är liten och tunn. Har konstig benställning bak, har stått spaltbox. Mentalt lite tillbakadragen och försiktig, men kelig och gillar att bli klappad, är foglig.
Fick Bryonia CM på tors eftermiddag, dosen plussades på kvällen samt ytterligare några dagar. Hostade lite. På mån har febern gått ned till 38.6, äter bättre och dricker.
Nästa morgon har hon snabb andning, hostar mera, torr och hård hosta. Dricker mer men äter bara lite. Kutar med ryggen.
Hon får då Bryonia MM och är helt bra dagen efter.

Av dipl djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Flunsa i lagår´n (Acon)

En kväll när jag kom ut i lagår´n för att göra kvällsmjölkningen, hostade i princip varenda ko. Det lät för hemskt! På dagen hade jag hört några hosta i ungdjursstallet, men långt ifrån alla. Nu var goda råd dyra, dagen före Nyårsafton och allt. Hade dessutom hört att två av ladugårdarna i närheten hade flunsa, båda hade två kor som dött av sviterna efter flunsan.

Jag gav alla kor Aconitum i C200 potens, (i vattenkopparna). Gav dem även hö så de skulle stimuleras att dricka. 10-15 minuter senare var det nästan kusligt tyst i lagår´n, bara någon enstaka hostade till ibland.

När jag sedan gick in på kvällen var det 7 st (av 34) som jag hade gett ytterligare doser, som var allmänpåverkade, främst med feber. Dagen efter var det 2 som fick andra medel, övriga piggnade till snabbt av Aconitum.

Aconitum är ett fantastisk läkemedel att ta/ge, när ”något” är på väg att bryta ut. Tar ”udden” av symptomen vid t ex flunsa.

Ko utan värkar (Cauloph)

För många år sedan hittade jag en av korna ute i hagen, helrisig. Blev inte klok på vad det var med henne riktigt. Hade feber, hängde hela hon, såg verkligen bedrövlig ut.

Hon skulle egentligen kalva om ca tre veckor senare men då jag till slut gick in med hand/arm i slidan så kände jag ”vattenkalven”, den vattensäck man ofta kan se komma före kalven. Den kändes en handlängd in i slidan, så hon skulle definitivt kalva. Vi väntade i 6 timmar, var in och kände med nån timmes mellanrum men inget hände, hon hade inga värkar. Vi ringde veterinären som sa åt oss att dra ut kalven. Då tänkte jag att jag skulle försöka med Caulophyllum, förlossningen verkade ju ha avstannat – inga värkar.

Hon fick en dos Caulph C 200, kl 18.06. Värkarna startade 6 minuter senare. En dos till 18.20. Kalven föddes 19.15, den var död, fostervattnet var brunaktigt och luktade gräsligt. Kon var i dåligt skick så vi ringde efter veterinären, hon fick AB men hämtade sej dess värre aldrig riktigt. Hon var en vacker, mild, väldigt trevlig och kelig ko, troligen en Pulsatilla, fina kon Josefin 427.

Stumpan, den speciella kon (Acon, St.au, Sil)

Stumpan, är en ko jag skulle vilja berätta om. Hon är en dam som ingen sätter sej på, talar om vad hon vill, bestämt och direkt. Då hon mjölkades in som kviga var hon omöjlig, sparkade högt och hårt. Vi provade alla vägar, klia bak i rumpan, vilket hon i och för sej tyckte var skönt men sparkade ned mjölkorganet ändå. Knöt rep runt bröstkorg, band fast henne så att hon inte kunde backa, sparkbåge…..listan kan göras lång. Ca en månad efter hennes kalvning var jag på kurs för norske homeopaten Jon Holden som sa åt mej att ge henne Aconitum M, en kvart före mjölkning. Jag fick med mej detta pyttelilla piller hem, ett enda, och på kvällen provade vi. Stumpan stod stilla och har stått stilla vid mjölkning sedan dess. Ja, vad kan man säja om det?

Allt var frid och fröjd tills hon fick en kraftig mastit på vänster fram-spene. Så här i efterhand skulle jag nog ha gett Pyrogenium men det visste jag inte då. Jag försökte med flera medel samtidigt som hon fick antibiotika, men juverdelen fick lov att sinläggas, den gick inte att rädda. Då upptäckte vi att hon var spruträdd. Fruktansvärt rädd! Vi klarade den AB-omgången men det var med livet som insats, både våra och hennes eget. Därefter var det ganska lugnt, förutom att hon INTE tyckte om att bli borstad, ev om man var mycket försiktig kunde hon gå med på det. Klippning gillade hon inte heller. Men hon älskade att jag kliade henne.

Sedan tog hon inte kalv, så det skulle ges spruta igen. Men det var bara att glömma, det gick inte. Hon höll på att dräpa oss alla. Under åren hade jag provat Silicea, Lycopodium men hon svarade inte på något som jag gav henne. Vid en provmjölkning upptäcktes det att hon stod med över 2,5 miljoner i celler, prov togs och det visade sej vara Staph aureus. Veterinären ville skicka henne på slakt, så hon hamnade på slaktlistan. Det var ju inte särskilt aktuellt att försöka spruta henne igen, det insåg vi ju.

I samma veva upptäckte jag att det fanns ett homeopatiskt Staph aureus-medel. Jag beställde det för att prova, tyckte inte att det fanns något att förlora, hon gick ändå inte att behandla veterinärmedicinskt. Hon fick 3 piller, 2 gånger om dagen i tre dagar av Staph aureus C 30.

Vid provmjölkningen tre veckor senare hade celltalet sjunkit till 600 000. Vi tog prov på henne igen, det fanns inga Staph aureus, bara lite vanliga staffar. Ett sk frysprov togs, för att kolla om Staph aureus gått in och ”gömt” sej inne i cellerna, men provet var negativt. Frysprovet är visserligen inte 100% men Staph aureus verkade ha försvunnit. Celltalet sjönk lite mer men inte tillräckligt.

Pratade med Ann-Charlotte Rekke, som då arbetade på Center för Klassisk Homeopati och hon tyckte att jag skulle försöka med Silicea igen. Vilket jag gjorde och celltalet gick så småningom ned till under 50 000, vilket är helt OK för henne. Har varit ned på 34 000 som lägst under de sista månaderna. Efter en dryg månad var hon lite hög i cellerna igen, så hon fick Silicea i 3 dagar, det sjönk igen. Stumpan har blivit en ganska bastant dam, hon seminerades aldrig eftersom hon skulle slaktas ut. Tyvärr, för hon är ju OK nu. Hon älskar att bli uppmärksammad av mej, kliad, ”bankad” uppe på ryggen, slänger ut svansen om jag går förbi utan att prata med henne, svartsjuk om jag pratar med grannbruden, bankar till den stackaren om jag kliar henne istället för Stumpan. Om man förflyttar något framför henne snabbt, nån springer etc så kastar hon med huvudet och vrålar. Hon luktar igenom mej noga om jag inte varit i lagår´n på länge, slickar mej, nästan snuttar på mej. Vi gillar varann en hel del. Dock är inte andra alldeles överförtjust i henne, de kommer inte alltid överens, så ingen ”var-mans-ko”.

Jag vet inte om jag tycker att hon är en Silicea mentalt, skulle nog hellre satsa på Lachesis, men hon svarade ju, trots allt, på Silicea.

Tjurkalv med panik (Acon)

En tjurkalv skulle ställas upp i en vanlig kalvbox. Han hade sprungit fritt med mamman i en kalvningsbox (och i lagår´n, för mamma tyckte det var rätt kul att öppna grinden i boxen). När jag satte upp honom i boxen blev han alldeles stel och bara stod och stirrade på väggen i boxen. I nästa sekund försökte han kasta sig över boxväggen. (Nu stod jag just där, så jag hann fånga upp honom innan han kom sig över.)

Kalven skakade och han ”hyperventilerade”, han var iskall om sina örontippar, fullständigt i panik. Jag vågade inte lämna honom för han skulle bara hoppa över. Han stirrade på kalven i boxen bredvid, stirrade på väggen… vad i hela friden som skrämde honom vet jag inte. Var det färgen på väggen? (Vit i boxen där han nu stod, gul i kalvningsboxen han varit i innan) Var det att han var i ett mindre utrymme? Att det stod en kalv bredvid? Jag kom fram till att den här killen ”svimmar” ju snart, om han inte lugnar ned sig, så jag ropade på hjälp, som fick stå kalvvakt medan jag hämtade Aconitum D200.

Kalven fick en dos av detta upplöst i lite vatten … på några minuter började hans öron bli varma, han slutade skaka och försökte inte hoppa ur boxen. Han tog ett steg fram mot polarn i boxen bredvid. Jag stod med honom i ca 10 minuter efter dosen för att se hur han skulle reagera… efter en stund började han gäspa, en halvtimme senare hade han lagt sig ned. Därefter är han helt lugnt i boxen, har inte gjort fler försök att hoppa över.

Favoritkon Björna

Björna var en ko som jag köpte för många år sedan, i Piteå. När jag var och tittade så frågade jag henne om hon kunde tänka sig att bli Västerbottning. Nästa gång jag passerade henne hade hon redan ”packat väskan” och var resklar. Hon tittade uppfordrande på mig och var redo… ska vi åka då? sa hon med sin blick. Såklart att köpte jag henne! Otroligt sympatisk brud!

När hon en månad senare kom till mej, knallade hon rakt in i lagår´n, klev in i sitt bås…sa tjena tjena till korna som stod på var sin sida…och började äta.
Den 7:e december kalvade Björna på sin båsplats, utan att någon märkte att det var dags. Hon hade dessutom lyckats trassla in sig i både bogstöd och remmar och halvlåg in på foderbordet då jag kom ut i lagår´n. Björna ser ganska stirrig ut, vill inte alls prata, ser konstig ut. Tempen är 39.1 oC, förhöjda celler på vänster fram och höger bak. Ringer veterinär för jag misstänker att hon även har pares (får alltså inte upp henne).

Hon får både Rhus tox av mej och Calphon av veterinären. Efter en timme ställer hon sig upp. Hon får gå till kalvningsboxen med kalven. Hon börjar äta. Jag har satt på fläkbandet utifall att…På natten är jag ut och kollar henne, men då har hon börjat ”bonka” på kalven, är inte alls snäll med den. Jag vet inte om hon varit tillsammans med sina kalvar tidigare (är 3:e kalvare nu), inte heller hur hon har varit mot dem. Jag ger henne Sepia D 200 för att hon inte är snäll med sin kalv.

Morgonen därpå får hon inte upp bakkärran, drar sig runt i boxen, vill absolut ligga på sin högra sida. Är varm 38.8 oC. ’ringer veterinär igen, får sin andra Calphonflaska samt Phosphorus (Phos.), som jag tror är hennes konstitution. Inget händer, hon äter lite, idisslar men kommer sig inte upp, försöker inte ens. Veterinären ger den tredje flaskan Calphon på kvällen och jag ger Rhus tox igen, som dagen innan.

Morgonen därpå ligger hon fortfarande, veterinären ger den fjärde flaskan, men inget händer under dagen. Jag börjar fundera om hon kan ha fläkt sig/gjort sig illa i alla fall. Så jag ger Arnica C200, 6p x 1 dos (vilken potens och dosering) på kvällen. Är ut på natten vid ett och pratar allvar med henne. Hon ser inte ut som vanligt i ögonen, spärrar liksom upp ögonen lite, ligger och äter. Tar bort lite av filten från henne, för jag får för mig att hon svettas, flåsar lite och andas snabbt.

Morgonen därpå har Björna har ställt sig upp! Är pratsam och som vanligt efter några dagar.

Senare under vintern blir det problem igen, visar brunst men är väldigt känslig vid seminering, steppar runt och trilskas. Det visar sig att hon har en tjockväggig cysta, stor som ett ägg, på höger äggstock. Jag försökte då med Lyc. C30, 6p x 1 x 3 dagar (vilken potens och dosering) pga känslighet vid semin, hö.sidig cysta, aversion mot kalven. Brunstade efter en vecka men cystan var kvar. Vi sprutade Dinolytic eftersom de tjockväggiga cystorna är lite svåra. Får efter en dryg vecka en fin brunst och vi seminerar henne igen. Är inte trilsk denna gång utan står fint.

I mitten av maj är visserligen cystan borta men hon är inte dräktig, men har inte visat brunst. Försöker med Puls., men inget händer så hon sprutas igång igen. Hon har redan varit dyr, både i inköp och veterinärkostnad så hon MÅSTE bli dräktig! Hon kommer i brunst efter några dagar och jag seminerar. På kvällen ställs hon ut i lösdriften igen, hon är het som en klockarkatt!
Några timmar senare hittar jaghenne liggande. Någon har förmodligen ridit på henne och hennes bakben har glidit isär, ena benet har fastnat under grinden. En rejäl fläkning, bland det värsta jag har sett, det ser inte alls bra ut.

Ger henne en dos Arnica M, pratar lite peptalk med henne, ger en dos till och några minuter senare stiger hon upp! Jag tror nästan inte mina ögon, jag trodde att det var kört. Hon får en dos till senare på kvällen. När vi kollar henne i mitten av augusti är hon dräktig, håller dock på att sina av, så det kommer att bli en lååång sinperiod. Men vad spelar det för roll, hon lever, kan gå och är dräktig, är sitt gamla vanliga jag. (Jag är minst sagt rätt förtjust i henne!) Men jag funderar på att kontakta en kiropraktor, tror inte riktigt att hon är OK i bäckenet.

Björna, sedan många år i kohimlen, men i hjärtat bevarad!

Hon har under sin sinperiod lagt på sej rätt rejält och jag försöker banta henne. Hon mår psykiskt dåligt av denna bantning, älskar att äta, men jag försöker ändå få ned henne i vikt, vilket inte lyckas så värst bra. 1 månad innan kalvning får hon Calc C30 1 x 3 dagar samt ca en vecka innan kalvning samma potens och dosering. Kalvningen går hur bra som helst men jag sätter på fläkband för hon är lite ostabil i bakkärran. Får inte vara så länge med kalven (knappt ett dygn, är en till som ska kalva), är inte heller så intresserad av kalven, vill från boxen. Inga tecken på pares. Fick mastit ca 5 v efter kalvning, stenhårt juver, mjölk gul och ful, höga celler på vä bak. Mjölkade ur ofta och det löste sej för några dagar. 5 dagar senare är mjölken gul och vattnig, ger då Phytolacca C30 5 piller x 4 doser i någon dag, tar även bakt.prov. Inget växer och mjölken ser bra ut efter någon dag.

Shadow, med tumör på benet (Puls)

Jag glömmer aldrig en behandling jag gjorde på min egen hund, med fantastiskt resultat! Det var dagarna innan vi skulle åka på en månadslång resa, som jag upptäckte att min hund Shadow, hade en knöl på underbenet, på vänster framben.

Jag tog henne till veterinären, förhoppningsvis var det vara ett gräsax som fastnat och bäddat in sej under huden. Men veterinären sa att det var en tumör som behövde opereras bort. Läkningen skulle bli problematisk eftersom hon skulle komma åt att slicka sej.

Vad gör man två dagar innan man ska åka på långsemester, och har en hundvakt inbokad att skulle passa Shadow? Istället för kirurgi bestämde jag mej för att göra en mega-homeopati behandling!

På två dagar fick Shadow sitt konstitutionsmedel i ökande potens: C30, C200, 1M samt 10M.

Pulsatilla – som även råkar ha ett väldigt litet, oklart symptom -tumör på benet!

När vi åkte iväg hade tumören börjat visa tecken på förändring. Två veckor senare rapporterade hundvakten att tumören var borta och håret hade börjat växa ut!

När vi kom hem syntes ingenting av någon tumör och jag tog ett kort som jag mailade till veterinären, som visserligen var förbluffad, men ändå inte intresserad, av att lära sej mer om homeopati.

Artikeln är skriven av Tina L. Anderson, homeopat i Portland, USA Du hittar henne i länken nedan:

How Can Homeopathy Be Placebo When It Cures Farm Animals?

Ko på darriga ben (Ars-Plumbum)

En ko som höll på att få kalvförlamning.
Kunde inte stå upprätt, stod och vinglade. Isande kall.
Fick Arsenicum (för att få värme) och Plumbum (för de darrande benen)
Fick medlen var 15:e minut, varannan gång det ena och varannan gång det andra.
Höll på i 1,5 timme och kände sedan värmen komma i kon.
Kon blev bra efter behandling.

Ur: Dokumentation av homeopati för nötkreatur, 1999 av Per Arnesson, Chris Jörgenfeldt och Lisbeth Larsson

© Lotta Hägglund

Katten Smokey (Pyrog)

En dag kom Smokey in och haltade på sin högra framtass. Han ömmade på den stora trampdynan, den var varm och väldigt svullen men i övrigt kunde jag inte hitta något. På kvällen ville han ut, trots att han inte var direkt på hugget. Morgonen därpå satt han på broräcket. Det var den mest bedrövliga syn jag sett. Det syntes på långt håll att han hade feber. Med ett ynkligt jam bad han mej lyfta ner honom, han hade ONT och kunde inte gå på sin tass. Jag studerade ännu en gång trampdynan, den var fortfarande svullen och varm. Det liksom pulserade i den och jag kunde känna en ”rutten” lukt från tassen.

Då gav jag honom läkemedlet Pyrogenium, vars kännetecken just är en rutten lukt. Han ville inte äta utan gick bara och lade sej. Han fick några doser av läkemedlet under dagen, jag gav honom mat ”på sängen” och han piggnade till markant framåt kvällen. Dagen efter kunde jag inte känna någon lukt från tassen, svullnaden hade minskat, jag kunde se att det kommit ut en tunn vätska (men det var inte var), han haltade lite fortfarande men var i övrigt pigg igen. Han markerade en lätt hälta i några dagar, jag kunde se att han ömmade lite om han trampade ned på gruset men inget som hindrade hans busiga framfart. Matlusten var på topp och livet lekte igen.