mars 2019 – Homeopati för djur

Inför fästingsäsongen

Fästingar är ett litet elände, i synnerhet för alla djurägare, som under fästingsäsongen försöker hitta de små krypen i pälsen på djuren, helst innan den sätter sig för att suga blod. Alla däggdjur, fåglar och kräldjur kan angripas av fästingar.

Fästingar övervintrar och blir som mest aktiva på våren, när dygnsmedeltemperaturen är cirka +5°C. I vissa områden har de en andra aktiv period under sensommaren – hösten. När fästingäggen har kläckts genomgår de tre stadier: larv, nymf och fullvuxen fästing. Utvecklingen till fullvuxen tar vanligen tre år, men kortare och längre utvecklingsfas förekommer. Dess stadier liknar varandra men larven (som är minst) har sex ben medan nymfen och den vuxna fästingen (som är störst) har åtta ben. I varje stadium behöver den suga blod för att utvecklas vidare.

När fästingen är aktiv sitter den ofta i långgräs eller buskar i lite fuktiga marker, kanske på ett strå 10–20 cm från marken, och väntar på att ett lämpligt djur ska passera. Värddjur är ofta möss och sorkar men även stora däggdjur samt emellanåt också människor. Den vanligaste fästingen i Sverige, Ixodes ricinus, saknar ögon. När den känner av rörelser, koldioxid eller dofter i närheten, sveper den med frambenen och griper tag i pälsen på det passerande offret.

Då fästingar ofta tar ganska lång tid på sig att välja ett lämpligt bettställe, kan följande råd minska risken att bli fästingbiten:

Kontrollera dagligen pälsen hos djuret, speciellt efter promenader i riskområden. Man kan även kamma genom pälsen och ev duscha djuret.
Ha på dig heltäckande klädsel och stövlar.
Kontrollera kläderna regelbundet och borsta bort eventuella fästingar, som lättast syns på ljusa kläder.
Då dessa åtgärder inte utesluter att fästingar kommit innanför kläderna rekommenderas att man efter vistelse i fästingområde inspekterar hela sin kropp.
Det kan också vara klokt att duscha och kamma håret. Hos barn sitter fästingarna ofta på huvudet, speciellt vid öronen och i hårfästet.

De flesta fästingarna är ej bärare av smitta. Runt 20-30% av fästingarna i södra Sverige bär på borrelia och efter bett tar det minst 12-24 timmar innan borrelia vandrar från fästingens tarm till dess spottkörtlar, då fästingen ”kräks” under blodsugandet och överförs smittan. Risken för smitta vid ett enskilt fästingbett är bara 1-2%, dock med variation beroende på var i Sverige man befinner sig. Tack vare det korta tidsspannet är det viktigt att avlägsna eventuella fästingar, så snart som möjligt.

Åtgärder vid fästingbett

Hittar man en fästing som sugit sig fast bör den tas bort så snart som möjligt, helst med en finspetsig pincett eller en fästingborttagare:

Ta tag om fästingen så nära huden som möjligt och dra rakt ut. Vrid inte, detta kan göra att mundelar bryts loss och fastnar i huden. Smörj inte fästingen med fett eller nagellack, detta kan få fästingen att ”kräkas”, och därmed utsöndra eventuell smitta.
Tvätta såret med desinfektionsmedel och tvätta händerna med tvål och vatten.
Om inte hela fästingen lossnat, vänta några dagar. I regel uppstår en liten inflammation och då är det ofta enkelt att med pincett eller nål få bort kvarvarande delar.
Kontrollera huden där du blev biten. Om en påtaglig rodnad uppträder inom några veckor eller om du till exempel får feber, huvudvärk eller känner dig sjuk på annat sätt, bör du söka läkare.

Sjukdomar som främst sprids med fästing är:

Borrelios

Orsakas av en grupp borreliabakterier som finns hos vilda gnagare och överförs med fästingar. Större däggdjur, till exempel hundar och hästar, kan också bli infekterade, men än så länge är det inte helt klarlagt hur detta leder till sjukdomssymtom. Hos djur ses inte det typiska ringformade hudutslaget och de symptom som finns beskrivna är vanligen lite diffusa ledbesvär och rörelsestörningar, ofta av kronisk karaktär.
Det kan ta lång tid innan sjukdomen uppträder. De allra flesta hundar blir inte sjuka även om en fästing överfört smitta på dem. Symptom vid borrelia är nedsatt allmäntillstånd, feber, trötthet, ömma, stela leder och hälta som ibland förflyttar sig mellan olika ben, så kallad vandrande hälta.

Det vanligaste symptomet hos människa är hudrodnad som breder ut sig vid bettstället. Andra symptom kan vara feber, huvudvärk och ledvärk. I sällsynta fall kan borrelios ge allvarligare symptom i nervsystemet, kroniska ledbesvär och hudförändringar. Borrelios smittar inte mellan människor eller direkt från djur till människa.

Granulocytär anaplasmos (ehrlichios)

Orsakas av speciella bakterier som infekterar de vita blodkropparna. Sjukdomen hos djur kännetecknas av akut hög feber och nedsatt aptit, trötthet, hängighet, dålig aptit och har tecken på smärta, ömhet och stelhet. Hundar kan få diarré och kräkas, hästar får ofta bensvullnad och kor upphör med mjölkproduktionen. Alla djur får dessutom en trombocytopeni – antalet blodplättar sjunker.

Symptom hos människa är feber, huvudvärk, muskelvärk och eventuellt illamående med influensaliknande symtom. Granulocytär anaplasmos har nyligen beskrivits hos några människor i Sverige. Den kliniska bilden hos dessa varierar men feber och influensaliknande symtom tycks höra till.

TBE, fästingburen hjärninflammation

Symptom hos människa är feber, huvudvärk och nackstelhet. I allvarliga fall kräkningar, yrsel och svår huvudvärk samt förlamningssymtom. Hos cirka en tredjedel utvecklas dock hjärninflammation med allvarligare symtom som kräver läkarvård.

Vanligast inom begränsade geografiska områden i Stockholms skärgård och de östra delarna av Mälaren. TBE-viruset finns i blodet hos framför allt vilda smågnagare och kan via fästingar spridas till människor.

Eksem

Precis som andra småsår, kan fästingbett ge klåda och utslag, fukteksem (hotspots) med kladdig päls och smärta. Om man inte fått bort hela fästingen kan det efter någon dag bli en liten infektion/böld där delar av fästingen sitter kvar.

Vad kan man göra mer?

Det homeopatiska läkemedlet Ledum palustre kan dels användas i förebyggande syfta, för att minska antalet fästingangrepp. Läs mer om detta, under Ledum palustre samt i artikeln av djurhomeopat Annalena Nyström, om Ledum C30 i förebyggande syfte. Om djur/människa får symptom behandlar man med homeopatika efter de symptom som uppträder.

Homeopat och reflexolog Ann-Katrine Backman har ett tips om att ge KS och några korn MSM under hela fästingperioden. Hon menar att dessa ger skydd invärtes ifall man skulle få ett fästingbett, att det då är större hopp om att man stoppar smittan innan den hinner göra någon större skada och utvecklas till borrelia, ehrlichia eller TBE.

Källor: info om fästingen är hämtad från www.fasting.nu samt info om fästingburna smittor, är främst hämtad från www.sva.se

Troy, afghanhanne, med problem i ringen (Puls)

ur tidningen HFD 2001/4, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Troy är 2,5 år, hans problem är att han ”knyter sig” och inte vill visa upp sIg vid utställning. Problemen börjar när han kommer in i ringen och allas blickar riktas mot honom. Man skulle nästan kunna säga att han har torgskräck.

Han kastar med huvudet då domaren ska titta på tänderna, han gillar inte heller halsbandet som stramar kring halsen, han blir orolig av vissa främmande ljud, vid dessa tillfällen. Han är mycket vacker men gör sig inte rättvisa genom sin låsning. Utanför ringen är han ganska oberörd, men vid promenad i stan är han mycket spänd. Han trivs bäst hemma i sin invanda, trygga miljö så där fungerar han mycket bra.

Han är uppvuxen på en kennel och har för det mesta gått i hundgård tillsammans med andra hundar innan han kom till familjen vid knappt två års ålder. Han är jättesnäll, på gränsen till velig, han är en något känslig hund, som blir förnärmad och ledsen vid tillsägelse. Är ibland butter tjurighet, men skulle aldrig svara emot vid en reprimand. Han är snäll mot andra hundar och startar aldrig ett bråk själv.

Familjen har ytterligare en vuxen hanhund, och när Troy flyttade hem till dem, vid ca två års ålder, så gick det smärtfritt. Han är ranglåg. Bekväm av sig, nästan lat säjer matte. Något reserverad mot en del män, lite skygg, speciellt om personerna är bullriga och högröstade. Han kommer dock över det sedan han förvissat sig om att det inte var så farligt. Man kan säga att han är försiktig av sig. Rädd för traktorer och stora lastbilar.

Han är förtjust i barn och gillar närkontakt, älskar när man pysslar med honom, borstar och kammar. En mycket kelig hund, tillgiven, sympatisk och behaglig. Han har haft återkommande öroninflammationer. ingen speciell lukt. Öronlappen har varit röd och ett visst utflöde har förekommit. Ögonen rinner ibland, men inga stora problem. Han är en matglad hund som tigger och älskar allt. Lagom i hull. Dricker lite till normalt. Magen är bra.

Troy får Pulsatilla, 3 piller morgon och kväll. Han ställdes ut 14 dagar efter behandling och uppförde sig nu helt annorlunda. Tillgänglig att visa, som förbytt. Sex veckor senare har han ett mindre återfall, knyter sig igen, blir inåtvänd, tom i blicken som i en annan värld. Nästa stund fjäskar han, vet inte hur han ska bete sig för att vara tillags. Han är så godtrogen och tror alla om gott. Troy får då Pulsatilla M, en dos.

Reaktionen kommer snabbt. När jag möter honom nu reser han sig upp i hela sin längd, lägger sina stora tassar på mina axlar och huvudet mot min kind. Han bara står där länge, länge och verkar njuta i fulla drag. Är nu helt oberörd vid besök i stan, traktorer, bilar etc. är inga problem. Han visar en inre styrka och säkerhet vid alla vardagliga händelser. Har ställts ut igen och är nu som en dröm att visa upp. Mycket följsam och matte är överlycklig över resultatet.

Molle 2,5 år, labbe med elefanthud (Calc)

ur tidningen HFD 2002/3, av djurhomeopat Gudrun Nordin

Ägarna söker hjälp för att Molle sedan ca 4 månader har något som ser ut som elefanthud på insidan av låret, mot snoppen och en bit fram under buken. Hudförändringen ser inte trevlig ut, blekgrå, grov och veckig. Han slickar på det ibland, men är i övrigt en till synes frisk hund. Eftersom hunden gått med det så pass länge lovar ägarna att söka veterinärhjälp, om inte den homeopatiska behandlingen snabbt skulle ge resultat.

Vid konsultationen berättar ägarna att de köpt Molle som 8 veckors valp. Han var stor och kraftig som valp, framåt, öppen och tillgänglig. En otroligt enkel hund att ha, bet aldrig sönder något, går alltid lös hemma på gården och vid promenader i naturen, inga rymmartendenser, inte ens om det finns löptikar i närheten. Kolugn och okomplicerad.

När djurhomeopatens hundar i hundgården skäller på honom, reser han ragg och tittar nyfiket på dem, men visar ingen tendens till att vilja gå dit och bråka med dem. inne på mottagningen nosar han runt, går sedan och lägger sig och sover lugnt och avslappnat.

Han slår nästan knut på sig själv vid besöket på mottagningen, är jätteglad och viftar på labradorers vis på hela kroppen. Han är kraftfull och stabil i kroppen och har lagt på sig några kilo för mycket. Han är glad åt alla, gillar barn och är tålmodig med dem. Ingen vakthund utan släpper in precis vem som helst. Har bra självförtroende, kan vara ensam. Husse har provat provocera honom för att få honom att visa humör, men han bryr sig inte. Han kan dock vara lite skvättig och hoppa till om något faller i golvet, annars visar han ingen rädsla för något.

På kvällen ligger han nedanför husses säng, på mattan. Gillar att bli ompysslad men går sin väg då han tycker att det räcker. Vill vara med så att han ser vad övriga familjen har för sig. Har en enorm aptit, (han är ju trots allt labbe!), äter allt utom ägg som han får kväljningar av.

Men, något som skiljer honom från de flesta av hans ras är att han absolut inte gillar att bada ute. Labrador är en apporterande fågelhund, som normalt är mycket badglad. Molle har dålig kondition vid rörelse uppför och som helhet är han lite trög och sävlig.

Molle fick Calc carb D30 5 p 2 ggr/dag i 7 dagar samt ringblomsalva att smörja med. Denna salva stör inte den homeopatiska behandlingen. Ägarna fick också råd om att banta ned hunden.

En klar förbättring av hudproblemet kunde ses efter 14 dagar, ytterligare fem veckor senare fanns inget spår efter elefanthuden. Ägarna hade dessutom lyckats få ned honom till lämpligt hull.

Albin, Shaded Silverperser 4 år (Lyc)

ur tidningen HFD 2001/3 av djurhomeopat Stina Granhammar

Albin är en genomtrevlig herre men en enmanskatt, är mattes katt. Är i vissa situationer en fegis. t ex om det kommer gäster han inte känner, då morrar han och springer och gömmer sej, kommer inte fram förrän det verkar lugnt igen.

Har riktiga översittarfasoner mot katten Mille, som är mycket skygg. Är dock livrädd för katten Simson. Albin är en riktig fegis! Det är ofta bråk runt Albin.

Tycker inte om att kammas, vill inte stå stilla, gapar och skriker. Ställer till så det tar dubbelt så lång tid att bli färdig. En kamp vid kamning och kloklippning.

Albin har ofta problem vid avföringen. Så fort vi provar ett nytt foder äter han med förtjusning (för han tycker om det mesta) men han blir alltid dålig i magen efteråt. Det går oftast snabbt över men han har känsligare mage än de andra katterna. Äter och dricker bra, ganska ofta och lite åt gången. Översexuell – är kastrerad men vill ändå para. Ställer alltid upp för löphonor.

Gillar inte att bli instängd ensam i något rum. En gång när en hona skulle föda, blev han inlåst i sovrummet, efter som han var ganska störande. Då både kissade och bajsade han i matte säng som protest mot behandlingen. När matte blev allergisk och dörren till sovrummet stängdes, låg det varje morgon bajs på mattan utanför sovrumsdörren. Och vem hade gjort detta? Albin förstås!

Albin är enormt svartsjuk när matte pysslar med de andra katterna. Speciellt med Simson. Då går han nästan sönder av svartsjuka

Han har fått Lyc D200 en dos sedan Lyc M en dos, främst för att han urinmarkerar överallt och för att han har så känslig mage. Efter M-dosen fick han en kraftig förstförsämring på magkänsligheten, men sedan har magen definitivt blivit bättre. Han är dessutom inte lika rädd som förut och har inte riktigt så markanta översittarfasoner. Men han urinmarkerar fortfarande.

Några typiska särdrag för Lycopodium, som stämmer in på Albin:

känslig mage, som vid minsta foderförändring blir dålig, lös avföring eller diarré
översittarfasoner mot en svagare individ
feghet mot nya personer
bråk vid hantering
översexuell
svartsjuk och misstänksamhet
önskan om sällskap
tycker om makt

Analys av aggression hos tre suggor

Fritt översatt artikel från www.hpathy.com, skriven av Dr Szecsődi Ferenc

Dr Ferenc Szecsõdi har behandlat tre suggor som attackerade kultingarna. Han analyserar med Sankaran´s metod och repertoriserar med Radar och Synthesis, där läkemedlet bekräftas.

Alla tre suggorna uppvisar samma symptom och de fick samma läkemedel, som hade effekt hos dem alla inom 30 minuter. .

De tre suggorna var alla förstföderskor och grisade för första gången. De var rastlösa under förlossningen, när en kulting kom nära. Tack vare denna rastlöshet beslöt bonden att ta kultingarna från mammorna under grisningen, och satte tillbaka kultingarna hos mammorna när grisningen var klar. Dock så attackerade alla tre suggorna sina kultingarna, istället för att låta dem dia.

Observation hos två av suggorna: de var i separata hagar. De låg på sida, men när bonden satte in en kulting till dem, ställde de sig omedelbart och började skaka och backa från sin kulting. När de inte kunde backa längre attackerade de sin kulting med mordisk blick.

Observation hos den tredje suggan:

Den tredje suggan var i stian. När bonden satte in en kulting fixerade suggan blicken på kultingen, attackerade den plötsligt och bet ihjäl den.

Suggornas reaktion: Hoppar upp och skakar (panik), flyr, fixerar med blicken, biter eller attackerar.

Denna observation analyseras med hjälp av Sankaran´s metod och analysen leder till Solanaceae plant famil. Situationen var akut så Belladonna verkade passa bäst till dem. Eftersom suggornas energinivå var hög användes läkemedlet i 10M potens.

Följande rubriker används för att hitta läkemedel:

MIND-ANGER-violent

MIND-BITING-delirium, during

MIND-ESCAPE, attempts to

MIND-INSANITY-puerperal

MIND-KILL; desire to

Källa: Radar 10, Synthesis 9.2.1 (by Schroyens)

Behandling: två av suggorna fick det upplösta läkemedlet i slemhinnan i slidan. Den tredje suggan fick läkemedlet med hjälp av en spruta, från 1,5 meters avstånd.

Resultat: alla tre suggorna lugnade ned sig inom 20 minuter och lät kultingarna dia.

Ledum räddar punkterat juver

Detta är en fritt översatt artikel från www.homeopathyplus.com. Ursprungligen kommer den från www.hawl.co.uk som driver kurser för lantbrukare som vill lära sig använda homeopati till sina djur.

En HAWL-tränad getmjölksproducent rapporterade en glädjande utgång med Ledum palustre, när en av getterna fått ena juverdelen punkterad:

“Igår upptäcktes det vid mjölkningen att en av de bästa mjölkgetterna hade blivit skadad av ett horn, i ena juverdelen. Mjölk droppade ut genom hålet och geten var lite i chock. Så, hon fick en dos av Ledum C200, och sprayade hålet i juvret med en örtsårspray, för att det skulle bli rent och läka. ”

Utgången var mycket glädjande och uppmuntrande.

“När geten följande morgon, kom in för att mjölkas, var det som att ingenting hade hänt…såret hade läkt fint och hon mjölkade fortfarande bra. Hon var inte sen till mjölkning så hon kändes helt normal.”

Små framgångar som detta är mycket tillfredsställande. Ett punkterat sår kan bli allvarligt och kräva antibiotika, (vilket i Sverige innebär att mjölken måste separeras/kastas, men även en tillfällig nedgång i produktion då en infektion påverkar hälsan hos djuret.

Getbonden berättade att de med framgång hade använt Ledum fler gånger vid punkterande skador. Så, vad gör att Ledum är ett lämpligt läkemedel när det gäller just punkterande skador? Här följer några vägledande symptom:

Punkterade sår – sår från klor, sylar, bett eller styng eller ett vasst horn. Vid dessa sårskador kan även Hypericum vara indikerat, har också punkterade sår och rivsår i sin symptombild. Ledum är mer användbart när sårkanten har en tydlig kontur eller är orsakat av slag av något slag.
Det skadade området känns kallt vid beröring (eller saknar värme).
Ledum punkterade sår har en tendens att vara kalla och blåaktiga.
Smärtor blir sämre av ansträngning; sämre på natten och sämre av värme och bättre av kyla eller att kylas ned (trots att området känns kallt vid beröring).
Påverkan drar sig uppåt, dvs smärta eller svullnad går uppåt.
Det finns en kraftig svullnad som gör att det är svårt att gå, det är mycket smärtsamt att gå.

Både Ledum och Hypericum har rykte om sig att vara ”första hjälpen” för djupa punkterade sårskador och i synnerhet om det finns risk för stelkramp (tetanus). Ledum har effekt på fibrös vävnad i leder, speciellt anklar, senor, hälar och hud och Ledum är även känt som ett reumatiskt läkemedel.

I detta fall var det ett djupt, punkterat sår med en häftig kontusion så Ledum var kraftigt indikerat och gjorde ett gott arbete.

Getbonden säger att hon önskade att getter ibland var lite mindre elaka med varann, men visst är det fantastiskt att homeopatiomedelbart kan erbjuda första hjälpen i situationer som denna?

Några vanliga läkemedel vid mastit hos kor

Mastit är en inflammation i körtlar och vävnad i juver, ofta orsakas den av bakterier, men kan även uppstå efter någon form av trauma. Det är kons vanligaste sjukdom. Ibland är inflammationen så allvarlig att kon måste avlivas, hon kan till och med dö. Inflammationen kan även bli kronisk, och då kan juverdelen sinläggas, man slutar mjölka den sjuka juverdelen.

Det är av största vikt att man handlar snabbt om man ser att kons cellhalt plötsligt stiger i mjölken.

Akut form
Vanligen kommer den akuta inflammationen i samband med kalvning eller när kon ska sinläggas, då är den vanligen mindre allvarlig. En inflammation ger sig tillkänna med svullnad; allt från en lättare ödemliknande svullnad – varm, röd, smärtsam och hård svullnad, kon får ofta hög feber.

Kronisk form
De akuta tecknen är frånvarande vid kronisk inflammation, ofta har kon bara hög cellhalt. Hon kan ha förhårdnader i juvret och mjölken kan innehålla flockor eller vara förtjockad. .

Tecken i juver:

Svullnad – lätt till stenhård
Förhöjd temp
Hård
Röd
Smärta, ömhet – reagerar när man rör den inflammerade juverdelen.

Tecken i mjölk:

Vattnig med flockor eller var
Serös eller blodig utsöndring
Minskad mjölkproduktion

Andra tecken och symptom är

Feber- ökad temp
Sämre aptit – äter inte alls
Insjunkna ögon
Tecken på diarre eller uttorkning
Minskad rörlighet, vill inte stiga upp
Slöhet

Det viktigt att se till helheten och hitta det läkemedel som matchar kons symptom – individens reaktion på mastiten.

Man ger enklast det homeopatiska läkemedlet upplöst i en spruta, i munnen, alternativt i dricksvattnet, om kon dricker självmant.

Några av de vanligaste läkemedlen vid mastit är:

BELLADONNA

Vid den akuta formen av mastit
Svullnad, rödhet, hårdhet och ömhet
Bultande puls med tempstegring
Mastit som kommer efter kalvning
Försämras av beröring, rörelse och tryck

APIS MELLIFICA

Rödrosig inflammation
Svullnad och hårdhet som kan få varig sårbildning
En puffig svullnad, ödematös och blank med rödrosig färg
Försämras av värme, beröring, tryck och blir bättre av kalla omslag

CONIUM MACULATUM

Körtlar är förstorade och hårda Glands especially mammary gland is affected with engorgement and stony induration
Orsakat av blåmärken och slag
Kronisk form av mastit
Förhårdnad i juver efter slag eller annat trauma

BRYONIA ALBA

Juversvullnaden är hård och körtlar är förhårdnade
Vid den akuta formen minskar smärtan i juvret vid hårt tryck, kon ligger helst, på den smärtande juverdelen.
Juvret är hårt, varmt och smärtande
Mjölken stockas i juvret
Försämras av rörelse, förbättras av hårt tryck mot juverdelen och vill ligga ned

ARNICA MONTANA

Mastit är orsakad av skada mot juver
Blodig utsöndring
Försämras av rörelse och beröring

PHYTOLACCA

Användbart både vid akut och kronisk mastit
Tung, stenhård, svullen och öm juverdel
Blå-röd svullnad
Utsöndring kan vara varig, vattnig, illaluktande och frän

Vid akut form kan mjölken vara som filmjölk med flockor. Vid kronisk form kan mjölken ha små flockor

SILICEA

Kronisk inflammation, ofta orsakad av Corynebacterum pyogenes infektion med varbildningar i juver har bildats
Blodig utsöndring som försämras av mjölkning
Hårda knölar, fistlar i juver
Risk för varbildningar i juver
Varbildande process, envis inflammation med fistelgångar
Försämras av kyla och fuktighet

URTICA URENS

Akut form av mastit, med ödem eller svullnad i mellangården
Kraftig svullnad av juver med serös utsöndring följt av kopiös mjölkproduktion
Minskad mjölkmängd efter kalvning

Fall

En ko med hård svullnad av juver, serös utsöndring, slö och låter inte kalven suga. Juverdelen var stenhård med förstorade vener, rödhet och ömhet. Hon fick Conium C200, 3 gånger / dag i 3 dagar. Andra dagen fick kalven suga, rödheten och sen stenhårda svullnaden hade minskat. Efter en vecka var juvret ännu mindre hårt och efter två veckor var kon helt återställd.

Läs mer om olika symptom vid mastit och juverproblem i Juver repertoriet (som dock är lösenordsskyddat tills vidare)

Cilla, 5-årig tik med hudproblem (Sulph och Natr-m)

ur tidningen HFD 2004/3 av djurhomeopat Eivor Iversen

Cilla är en 5 årig tik, blandras (schäfer-flatcoated retriever). En mycket intelligent och livlig hund. Hon har tidigare fått Sulph 200 som hon svarade jättebra på när hon gick till överdrift med sina mobbingtendenser. Hon har aldrig haft klåda eller några fysiska problem tidigare.

I mitten av juli kontaktade hennes ägare mej och berättade att hon hade kliat och slickat upp sår på båda låren inom bara något dygn. All päls var borta på ett område på ca 1-1.5 kvadratdecimeter på vardera lår. Huden var tunn och svampig, det både vätskade och kom enstaka bloddroppar från området. Cilla kliade sej även på övriga kroppen och fällde stora mängder päls. Hon hade också sårskorpor runt munnen och neråt halsen.

Min första tanke var förstås att ge Sulph, så hon fick Sulph 30 i plusdos i 3 dagar. Efter att hon fått Sulph-doserna gjorde jag, på inrådan av en kollega, en flaska Arnika-lösning att spraya på såren ett par gånger om dagen.

1 vecka efter första Sulph-dosen hade såret på vänster sida slutat att vätska, medan det andra fortfarande vätskade något. Cilla hade blivit väldigt slö och ville inte ens gå ut för att rastas.

Jag hade då funderat lite och när jag frågade om Cilla varit ledsen så berättade ägaren att under loppet av några månader så hade de två yngsta döttrarna flyttat hemifrån. Den yngsta flickan, Ida, var Cillas speciella favorit och hon hade flyttat i juni månad. Man påminde sej även om att Cilla inte varit så glad och lekfull den sista tiden och att hon varje kväll gick upp och la sej ensam i Idas gamla flickrum.

Saken var då klar för mej och Cilla fick Natrium muriaticum i M-dos en gång. Redan på eftermiddagen hade hon kommit med sin älsklingsleksak i munnen! Dagen efter Nat-m-dosen ringde ägaren och ville komma och visa upp ”något förunderligt”. När han och Cilla dök upp så visade det sej att på vänster sida hade ny hud bildats och att det hade slutat vätska på höger sida.

4 dagar senare ringde ägaren och berättade att riktig hud hade bildats på båda sidorna och att Cilla börjat få tillbaka pälsen, på vänster lår var pälsen halvcentimeterlång!!

Är det fysiskt möjligt? Ägaren vidhöll att vare sej det var möjligt eller ej så var det ett faktum. Även på höger lår började ett tunt lager ny päls skönjas. Hon kliade sej inte och hon fällde nästan ingen päls längre.

Ägaren är övertygad om att det snabba tillfrisknandet naturligtvis berodde på homeopatmedlet men också på det faktum att Cilla visste att familjen nu var medveten om att hon saknade flickorna och att flickorna kom hem och hälsade på henne.

Ibland får man så snabba och fantastiska resultat av homeopatbehandlingar att man har svårt att själv tro att det är möjligt. Fantastiskt är också att denna snabba läkning skedde under rötmånaden.

277 Stjärna, SRB (Thuja)

av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Ko 277 Stjärna, SRB, är 4 år och andrakalvare

Hon har mjölk som vaniljsås, inga flocker, som en hård läderartad kaka i juvret och hon är svår att få tom.

Hon är nykalvad. Spenarna är korta och hon är väldigt öm i spenarna. Är mjölkpräglad, läcker mjölk. Hon är lite krokig i rygg och ben, finlemmad i kroppsbyggnad. Är lite skitig. Har mycket inkar och stora ärr efter tidigare inkar. Hon är lite blyg och försiktig, kommer aldrig fram och hälsar frivilligt, har dåligt självförtroende. Hon är inköpt till besättningen

Hon får Thuja C30 1 x 3 dagar.

Efter en vecka är det en klar förbättring på mjölken och hon mår klart bättre.

8 veckor sedan sin dos av Thuja är hon lite hängig, men äter. Mjölkmängden har minskat från 50 l till 37 liter. Mjölkar snabbt färdigt. Den hårda kakan i juvret är helt borta, är jättebra i celltal. Lite matt i pälsen men de flesta inkarna är borta.

Får Thuja C200 2 x 1 dag

En knapp vecka senare har hon blivit piggare och socialare, söker kontakt. Mjölkar bättre men läcker också mycket mjölk.

Hjälp; när kon har ”lagt” sig

Kor är fantastiska på alla sätt och vis, men ibland när man kommer ut i ladugården kan man hitta en ko som av någon anledning inte stiger upp, (eller kviga/tjur/kalv), och då gäller det att agera snabbt. Ibland handlar det om någon som gjort sig illa, kanske fläkt sig. Oftare är det dock en ko som har nära till kalvning eller som just har kalvat, som ”lagt sig” i pares – kalvningsförlamning.

Kring kalvning börjar hon att ”ställa till juvret” – producera den för kalven livsviktiga råmjölken. Juvret fylls upp och kan ibland se ut som det ska brista. Det är just denna mjölkproduktion, som ibland nästan sker över natten, som orsakar att kon får kalciumbrist i blodet och hon lägger sig i kalvningsförlamning. Det är alltså en bristsjukdom, så man måste tillföra kon kalcium. Kor som man misstänker ligger i riskzonen för kalciumbrist, vilket speciellt är tredjekalvare, kan man ge kalcium i form av kalkstav eller liknande. Om kon redan lagt sig ger man (veterinären) Calphon under huden alternativt direkt i blodet, beroende på hur dålig hon är. Det kan till och med gå så långt att kon dör om hon inte får kalcium.

Viktigt är att sätta på kon fläkband om man märker att det kan vara en pares på gång, för att undvika fläkning. Var även försiktig med att ge kalkstav om kon ligger, ge bara om hon ligger ”på bröstet”, magarna är igång och kon idisslar, annars kan den hamna fel och fräta sönder lungor om hon sväljer fel/magen om de står stilla.

Symptom vid kalciumbrist: Kon är svag i bakdelen, blir liggande, oförmögen att resa sej. Matlusten är oftast borta, mulen blir torr, öron och länd känns kalla, hon kan gapa och sträcka ut tungan, kroppstemperaturen sjunker och muskulaturen blir slapp.

Vad kan man då göra med homeopatiska läkemedel?

Det finns några olika läkemedel som man kan använda sig av: Rhus toxicodendron, Phosphorus, Lycopodium, Calcium carbonicum (främst förebyggande) . Andra tänkbara läkemedel: Causticum och ev Conium.

*Vid akut kalvningsförlamning, när kon blir kall om öronen samt tappar aptiten. Börja med Arsenicum album D30. Ge akt på om kon kissar. Det är mkt viktigt symtom. Om hon inte kan kissa, ge Plumbum vilket har dessa symptom. Övriga symptom för Plumbum är: förlamning, svaghet och darrning i lårbenen. (Tips av Göte T, från Jämtlands Homeopatiförening)

Fläkning:

Det är inte ovanligt att bakbenen åker isär när kon börjar bli svag i bakdelen, att hon fläker sig. Då är det inte säkert att hon reser sig igen, även om kalciumnivån i blodet är bra. Man kan ta blodprov för att kolla om man är tveksam på att det handlar om kalciumbrist. Om kon inte ställer sig efter 4 flaskor Calphon och väl valda homeopatiska läkemedel, kan man börja fundera på någon annan orsak än kalciumbrist till att hon förblir liggande.

De kan fläka sig av andra orsaker, t ex vid brunst då djuren rider på varandra, halkiga golv mm.

Om djuret fläkt sig, andra allvarliga skador där djuret inte klarar att stiga upp

Arnica, gärna i C200 eller M-potens (muskelskada, blödning),
Aconitum, gärna i C200 eller M-potens (chock, rädd, stressad). Det går bra att ge medlen växelvis, med ca 15 min -½ timmes mellanrum.
Hypericum kan också vara aktuellt, särskilt om djuret kommit sig upp på benen och sedan kotar över på kotleden, vilket kan tyda på nervskada/svullnad.
Bellis perennis kan vara ett alternativ, om inget annat hjälper, särskilt om det har varit en svår kalvning (djupliggande skador i bäckenområdet)

Kor har en benägenhet att kasta in handduken och ge upp. De kan ha försökt stiga upp några gånger och då de inte klarar det, så ger de upp. Därför är det oerhört viktigt att pyssla om det liggande djuret; lägg på en filt om hon vill ha den, erbjud ljummet vatten, lite gott torrhö eller färskt grönt gräs etc.
Det är av största vikt att kon får kalk, kärlek och omvårdnad, pyssla med henne så ofta man hinner, vända henne minst var fjärde timme. En ko är stor och tung och blir hon liggande så försämras cirkulationen i kroppen, med muskelskador som följd. Ligger hon dessutom platt på sidan och inte klarar att byta sida själv, blir det störningar i magarnas funktion.

Hittar man ingen orsak till att djuret inte ställer sig och inte lyckas få henne på ”bättre tankar” än att ge upp, kan man hjälpa dem komma på benen med hjälp av en ballong under buken/lyftband. Det finns även homeopatiska läkemedel som arbetar på psyket, som ev kan vara till hjälp. Dock är tiden knapp, när de är liggande, för att få ett gott resultat.

Om kon inte känns kall men ändå är förlamad, kan det bero på magnesiumbrist. Vanligen är magnesiumbrist förknippat med kramper – kallas även för beteskramp – det är mer vanligt att dikor som just släppts på bete drabbas. Då behöver kon snabbt få magnesium i blodet.

Läs om: Ko som fläkt sig, Favoritkon Björna