Kon var en förstakalvare som hade kalvat ca 3 mån tidigare. En liten ko, som hade svårt att lägga på hullet, tidigare frisk och ganska kelig. Två dagar tidigare hade hon haft markant mindre mjölkmängd i vänster bak. Den såg inte riktigt bra ut, kon mådde dåligt. Hon hade ingen feber, snarare undertemp. Dagen innan hade hon inte rest sej alls. Veterinär tillkallades och gav kalk, kortison och vitaminer. Men hon reste sej inte. Mjölkprov som togs visade colibakterier. Den senaste veckan hade 3 kor dött på gården, av coliförgiftning, förmodligen pga dåligt ensilage så bonden var verkligen orolig.
På kvällen hade kon fortfarande inte rest sej. Man hade dragit ut henne från båspallen till ett ställe där man lättare kunde vända och behandla henne. Nu låg hon med huvudet mot magen och såg allmänt klen ut. Öron och panna var kalla, resten av kroppen var varm. Avföringen hade tidigare varit väldigt lös, nu var den lite fastare. På morgonen hade hon druckit 3 liter vatten men nu ville hon inte ha, hon var helt apatisk.
Kl 20 fick hon 2 tabletter Carb-v D30 direkt i munnen. 15 minuter senare lyfte kossan på huvudet och tittade på oss. Hon fick en ny dos och därefter 2 doser till med 15 min mellanrum. Nu ville hon ha mat och hon åt det hon fick. Vi försökte få upp henne men det misslyckades. Jag lämnade ett par doser till och åkte hem utan större hopp om att hon skulle kunna räddas.
Nästa dag ringde bonden och berättade att när de kommit ut i ladugården på morgonen, stod kossan upp och var pigg!
Jag svävade på moln hela den veckan!
Av djurhomeopat Kristina Johansson, ur tidningen Homeopati för djur, nr 1 2002
Kon är en blyg och harig en, som är väldigt låg i rang och inte gör så mycket väsen av sej. Men en eftermiddag när jag skulle mjölka henne trodde jag f-n själv hade flugit i henne! Hon sparkade åt alla håll med bakbenen, slet för att komma loss från fodergrindarna (låser fast korna under mjölkning), hon verkar helt galen. När det var dags att mjölka henne hade hon inte lugnat sej ett dugg och hon hade inte rört maten. Det blev spännande att mjölka henne! Hon kliades frenetiskt under hela mjölkningen och hade dessutom två sparkbågar på sej, men det gick.
Jag misstänkte att kon hade ont i magen, för hon sparkade åt det hållet. Jag ringde veterinären, som hade tre förslag; 1: nervös acetonemi (som kan drabba kor som mjölkar mycket), 2: magnesiumbrist och 3: ont i magen. De två första förslagen kunde vi utesluta ganska snabbt för kon mjölkade inte särskilt mycket och det var fel årstid för magnesiumbrist, alltså ont i magen. Vad gör en veterinär åt det, frågade jag. Det var bara att avvakta.
Jag gav kon en dos Belladonna D30. Hon lade sej ned så fort jag öppnade fodergrinden, reste sej igen och höll på så en kort stund. Sedan liksom spred sej lugnet i henne och hon låg stilla. En stund senare gick jag ut till henne igen. Det var som om ingenting hade hänt, hon har heller aldrig fått ett sånt ”ryck” igen.
Kon fick Belladonna för att det blev så akut och symptomen var så häftiga.
Av djurhomeopat Kristina Johansson, ur tidningen Homeopati för djur, nr 1, 2002
En gammal ko som plötsligt fick mastit med kallbrand i vänster bak. Juverdelen var hård, öm, kall och blålila. Trots detta mådde hon bra i övrigt, åt med god aptit och var lika pigg som vanligt. Mjölken i juverdelen var tunn och gul. Kallbrand har ett mycket snabbt förlopp och det går sällan att rädda dem som blir sjuka, men eftersom denna ko mådde bra i övrigt beslöt man att vänta med avlivning till morgonen därpå. Det finns flera medel som kan användas vid kallbrand, varav Lach och Secale är två av dem. Lach är ofta vänstersidiga problem, eller går från vänster till höger sida. Secale har effekt på störningar i blodcirkulationen. Eftersom det inte fanns tid att välja mellan dessa medel gavs båda i kombination under kvällen, 6 doser med 15-30 minuter mellan doserna. Morgonen efter var juverdelen alldeles varm och missfärgningen så gott som borta, det fanns bara en svag blå sträng kvar. Juverdelen var dock fortfarande svullen och öm, så själva inflammationen hade inte försvunnit.
Hanna fick ändå avsluta sina dagar, för när nödslakten skulle skjutas upp, var bilen bara 5 minuter därifrån.
Av djurhomeopat Kristina Johansson Ur tidningen Homeopati för djur, nr 2, 2004
Har haft några kor, som stått med feber och inga andra symptom än att de varit hängiga, inte ätit så bra, minskat i mjölk och legat mycket. Inget fel på juver eller klövar, ingen snor eller hosta. Inte heller lösa i avföring, ingenting förutom feber.
Feber är ju ingen sjukdom i sej, men en högproducerande ko som inte äter ordentligt, vill man inte ska stå med hög feber i onödan. Hade till de första korna svårt att hitta något medel, för det fanns så lite symptom att gå på. 3 st fick aldrig något medel, men hämtade sej på en vecka.
En ko fick Aconitum, just när febern bröt ut, tog bara några timmar så var febern borta och hon har inte fått tillbaka den.
En annan hade låg temp till en början, som sakteliga steg över några dagar. Hon fick Bryonia. Febern gick ned för några timmar, sedan steg den igen. Gav henne sedan Natrium mur, febern gick ned och försvann.
Ytterligare en hade hög feber redan från början (41.3 som mest). Fick Aconitum, men jag var för sent ute, hade haft feber i ca 12 timmar när hon fick Acon. Febern gick ned några timmar, sen kom den tillbaka igen. Gav henne sedan Nat-m, tempen gick ned till 39.5. Gav en dos till efter några timmar och febern försvann.
Jag gick egentligen mest på känsla när jag valde medel, men tänkte jag skulle se om det gick hitta samma medel genom att titta på varje symptom. Använde mej av dessa:
Mentalt: Slöhet; vid feber, Mage: Aptit; minskad, Feber: utan andra symptom (finns dock få medel i denna, men den var ”huvudet på spiken”), Generellt: Ligga; förbättrar samt Generellt: Svaghet; vätskeförlust (detta är ett symptom som används generellt till höglakterande.
Repertoriserade dessa symptom och fick fram Nat-m som första medel.
Ko med nervös acetonemi som stått och bitit sej blodig på båsmattan, hade fått både calcium och kortison. Fick Phosphorus och efter 20 min var hon sej själv igen. Kon var en Phosphorus konstitution
En nykalvad kviga med outvecklad juverdel på höger bak, ur den kom bara lite vattnig mjölk med flockor. Efter kalvning fick hon början till mastit i vänster fram, var lite öm och något svullen , men allmäntillstånd var bra. Hon fick Sabal serrulata D30, 3 ggr/dag, första 2 dagarna sedan 2 ggr/dag i 3 dagar. Hon svarade ganska snabbt och blev bättre i den ömma juverdelen. Den outvecklade producerade mer och mer normal mjölk. Som typ är kon normalstor, men tunn och snäcker, lugn i temperament.
En ko som fick mastit med grötig mjölk i ena juverdelen som var mindre än de övriga. Phytolacca hjälpte inte men efter Sabal serrulata blev kon frisk.
Av Lisbeth Larsson, ur Homeopati för djur, nr 1 2000
Stjärna kalvade en stor och fin tjurkalv. Eftersom hon var vid ”gott hull” och 3:e kalvare, fick hon en kalkstav vid kalvning. Hon var upp en sväng strax efter hon kalvat, men sedan låg hon stilla i två-tre timmar, även efterbörden satt kvar.
När jag kände på hennes öron och bakdel var hon iskall om öronen och kall om baken, tempen var 38.1 C. Hon idisslade inte, ville inte äta, men drack en halv hink vatten. Fredagkväll och pares…suck!
Jag bestämde mej för att börja med en dos Phos C200, eftersom jag tror det är hennes konstitution, men blandade även Rhus-t C200, för att ge sedan.
5 minuter efter hon fått Phos kliver hon upp…jag bara stirrade på henne, trodde inte det var sant. Hon slickar kalven och han suger lite och sedan lägger hon sej igen. En timme senare är hon om möjligt ännu kallare om öronen. Lägger på henne en filt, 10 minuter senare visar hon tydligt att hon inte vill ha någon filt så vi tar av den.Vågade inte ge henne mer kalkstav, det är för nära inpå den första kalkstaven, men ger henne en +dos Phos till och Rhus-t i vattenkoppen, ifall hon stiger upp. Hon varken äter eller dricker men efterbörden har släppt. Tänker för mej själv, att det nog bara är att ringa veterinären imorgon bitti.
Till min förvåning står hon på morgonen, inga tecken på pares alls, lite kall men äter bättre och idisslar. En dag senare är hon ute i lösdriften, på dagarna. Nätterna får hon vara med sin kalv i boxen.
En kväll när jag kom ut i lagår´n för att göra kvällsmjölkningen, hostade i princip varenda ko. Det lät för hemskt! På dagen hade jag hört några hosta i ungdjursstallet, men långt ifrån alla. Nu var goda råd dyra, dagen före Nyårsafton och allt. Hade dessutom hört att två av ladugårdarna i närheten hade flunsa, båda hade två kor som dött av sviterna efter flunsan.
Jag gav alla kor Aconitum i C200 potens, (i vattenkopparna). Gav dem även hö så de skulle stimuleras att dricka. 10-15 minuter senare var det nästan kusligt tyst i lagår´n, bara någon enstaka hostade till ibland.
När jag sedan gick in på kvällen var det 7 st (av 34) som jag hade gett ytterligare doser, som var allmänpåverkade, främst med feber. Dagen efter var det 2 som fick andra medel, övriga piggnade till snabbt av Aconitum.
Aconitum är ett fantastisk läkemedel att ta/ge, när ”något” är på väg att bryta ut. Tar ”udden” av symptomen vid t ex flunsa.
För många år sedan hittade jag en av korna ute i hagen, helrisig. Blev inte klok på vad det var med henne riktigt. Hade feber, hängde hela hon, såg verkligen bedrövlig ut.
Hon skulle egentligen kalva om ca tre veckor senare men då jag till slut gick in med hand/arm i slidan så kände jag ”vattenkalven”, den vattensäck man ofta kan se komma före kalven. Den kändes en handlängd in i slidan, så hon skulle definitivt kalva. Vi väntade i 6 timmar, var in och kände med nån timmes mellanrum men inget hände, hon hade inga värkar. Vi ringde veterinären som sa åt oss att dra ut kalven. Då tänkte jag att jag skulle försöka med Caulophyllum, förlossningen verkade ju ha avstannat – inga värkar.
Hon fick en dos Caulph C 200, kl 18.06. Värkarna startade 6 minuter senare. En dos till 18.20. Kalven föddes 19.15, den var död, fostervattnet var brunaktigt och luktade gräsligt. Kon var i dåligt skick så vi ringde efter veterinären, hon fick AB men hämtade sej dess värre aldrig riktigt. Hon var en vacker, mild, väldigt trevlig och kelig ko, troligen en Pulsatilla, fina kon Josefin 427.
Stumpan, är en ko jag skulle vilja berätta om. Hon är en dam som ingen sätter sej på, talar om vad hon vill, bestämt och direkt. Då hon mjölkades in som kviga var hon omöjlig, sparkade högt och hårt. Vi provade alla vägar, klia bak i rumpan, vilket hon i och för sej tyckte var skönt men sparkade ned mjölkorganet ändå. Knöt rep runt bröstkorg, band fast henne så att hon inte kunde backa, sparkbåge…..listan kan göras lång. Ca en månad efter hennes kalvning var jag på kurs för norske homeopaten Jon Holden som sa åt mej att ge henne Aconitum M, en kvart före mjölkning. Jag fick med mej detta pyttelilla piller hem, ett enda, och på kvällen provade vi. Stumpan stod stilla och har stått stilla vid mjölkning sedan dess. Ja, vad kan man säja om det?
Stumpan, ännu en favorit-ko!
Allt var frid och fröjd tills hon fick en kraftig mastit på vänster fram-spene. Så här i efterhand skulle jag nog ha gett Pyrogenium men det visste jag inte då. Jag försökte med flera medel samtidigt som hon fick antibiotika, men juverdelen fick lov att sinläggas, den gick inte att rädda. Då upptäckte vi att hon var spruträdd. Fruktansvärt rädd! Vi klarade den AB-omgången men det var med livet som insats, både våra och hennes eget. Därefter var det ganska lugnt, förutom att hon INTE tyckte om att bli borstad, ev om man var mycket försiktig kunde hon gå med på det. Klippning gillade hon inte heller. Men hon älskade att jag kliade henne.
Sedan tog hon inte kalv, så det skulle ges spruta igen. Men det var bara att glömma, det gick inte. Hon höll på att dräpa oss alla. Under åren hade jag provat Silicea, Lycopodium men hon svarade inte på något som jag gav henne. Vid en provmjölkning upptäcktes det att hon stod med över 2,5 miljoner i celler, prov togs och det visade sej vara Staph aureus. Veterinären ville skicka henne på slakt, så hon hamnade på slaktlistan. Det var ju inte särskilt aktuellt att försöka spruta henne igen, det insåg vi ju.
I samma veva upptäckte jag att det fanns ett homeopatiskt Staph aureus-medel. Jag beställde det för att prova, tyckte inte att det fanns något att förlora, hon gick ändå inte att behandla veterinärmedicinskt. Hon fick 3 piller, 2 gånger om dagen i tre dagar av Staph aureus C 30.
Vid provmjölkningen tre veckor senare hade celltalet sjunkit till 600 000. Vi tog prov på henne igen, det fanns inga Staph aureus, bara lite vanliga staffar. Ett sk frysprov togs, för att kolla om Staph aureus gått in och ”gömt” sej inne i cellerna, men provet var negativt. Frysprovet är visserligen inte 100% men Staph aureus verkade ha försvunnit. Celltalet sjönk lite mer men inte tillräckligt.
Pratade med Ann-Charlotte Rekke, som då arbetade på Center för Klassisk Homeopati och hon tyckte att jag skulle försöka med Silicea igen. Vilket jag gjorde och celltalet gick så småningom ned till under 50 000, vilket är helt OK för henne. Har varit ned på 34 000 som lägst under de sista månaderna. Efter en dryg månad var hon lite hög i cellerna igen, så hon fick Silicea i 3 dagar, det sjönk igen. Stumpan har blivit en ganska bastant dam, hon seminerades aldrig eftersom hon skulle slaktas ut. Tyvärr, för hon är ju OK nu. Hon älskar att bli uppmärksammad av mej, kliad, ”bankad” uppe på ryggen, slänger ut svansen om jag går förbi utan att prata med henne, svartsjuk om jag pratar med grannbruden, bankar till den stackaren om jag kliar henne istället för Stumpan. Om man förflyttar något framför henne snabbt, nån springer etc så kastar hon med huvudet och vrålar. Hon luktar igenom mej noga om jag inte varit i lagår´n på länge, slickar mej, nästan snuttar på mej. Vi gillar varann en hel del. Dock är inte andra alldeles överförtjust i henne, de kommer inte alltid överens, så ingen ”var-mans-ko”.
Jag vet inte om jag tycker att hon är en Silicea mentalt, skulle nog hellre satsa på Lachesis, men hon svarade ju, trots allt, på Silicea.
