Aspar, islänning med hovproblem (sil)

Ur tidningen HFD 2003/2 av djurhomeopat Mia Skoglund

Aspar är en danskfödd islänning, som är 11 år. Monica, som är ägarinna till Aspar, köpte honom för 6 år sedan. Enligt veterinären hade han en Borreliainfektion. Aspar stod i Skara på djursjukhuset och behandlades för denna infektion. De men, som infektionen gav honom enligt flera veterinärer, var just extremt sköra hovar.

I princip så föll hovväggen sönder. Hovslagaren fick kitta ihop delar av hovarna och delar föll ibland av. Något fel i foderstaten fanns inte, och då beslöt Monica att ge tillskott av Biotin. Detta gjorde hon i många år, men utan förbättringa av hovkvalitet. Problemen kvarstod.

Här kom jag in i bilden, då Monica frågade om jag visste något som kunde hjälpa. Att Aspar skulle vara en Silicea-häst var något som jag inte fick att stämma men Silicea var det medel som allra först dök upp i alla fall. Som ett rent symptom medel.

Aspar fick Silicea D30 i tre dagar, i skrivande stund för 6 månader sedan. Silicea är ett långsamt verkande läkemedel så att det skulle ta tid, det visste jag. Idag har Aspar en hovkvalitet, som Monica aldrig har sett maken till! Ett rent under, som hon säger. Speciellt när alla har sagt att hans hovkvalitet skulle förbli skör.

Antibiotikaresistens

Försök med homeopatisk behandling: Operationssår hos häst

Fakta

Nyopererad häst svarade ej på behandlingen med antibiotika
Oxacillin-resistent Staphylococcus haemolyticus och Actinobacillus equuli hittades vid provtagning.
Efter homeopatisk behandling med Silicea terra, försvann de kliniska symptomen.
Homeopatisk Silicea kan vara fördelaktigt vid antimikrob-resistenta bakterier.
Med tanke på det globala problemen med antibiotika resistens, borde fler studier av homeopatisk behandling göras.

Sammandrag:

En 4-årig travhäst behandlades med homeopatiska läkemedel när operationssåret inte läkte. Efter diverse tester fann man en antimikrobiskt resistent bakterie i såret – oxacillin-resistent Staphylococcus haemolyticus samt Actinobacillus equuli

Hästen svarade ej på den antibiotiska behandlingen med intravenös gentamycin och penicillin följt av oral sulfadiazine natrium och trimethoprim.

Vid presentationen inför den homeopatiska behandlingen, uppvisade hästen varig inflammation, ödem samt serom (sårvätska).

Efter behandling med det homeopatiska läkemedlet Silicea terra läkte de kliniska symptomen.

Homeopatiska Silicea terra är ett av många homeopatiska läkemedel som kan vara fördelaktiga vid behandling av variga sår, i synnerhet när det gäller variga sår som inte läker, där det är risk för resistenta bakterier. Med tanke på den överhängande globala risken för resistenta bakterier borde studier utföras i samarbete med homeopater och veterinärer och läkare.

Länk till fullständig rapport: Wound Healing Disorder in a Horse, Associated With Antimicrobial-Resistant Bacteria, Resolved With a Homeopathic Medicine – A Case Report

Varmblodssto 7 år, ”brunstmärra” (Merc)

Ur tidningen HFD 2000/2 av alternativmedicinare Mona Olsson

Stoet har i flera år haft tendens att anfalla den som hämtar in henne från hagen, och då endast den som varit s.k ny stallpersonal. Hon är generellt misstänksam och framför allt vid nya rutiner. Urinerar stora mängder, framför allt nattetid. Personalen har sett att urinen ibland har varit mörk och då start illaluktande; något märkligt att hon vid dessa tillfället vippat till med svansen precis som hon börjat urinera, samtidigt som hon får ett oroligt uttryck (förmodad smärta i början av urinering)

Har till och från vit halvtunn utsöndring från vulvan, som sårar slemhinnan. Spridda små kliande sår syns utmed vulvans innerkant. Vid betäckningen senast kastade hon fölet. Hon har synnerligen dålig andedräkt, en hel del tandsten och något svullna öronspottkörlar (vilket hon haft en period) utan feber. Hon rör sig fram och tillbaka i boxen under konsultationen.

Stoet fick Mercurius solubilis D30.

Vid återkontakten berättades att all utflödesirritation försvunnit och anfallsbenägenheten hade avtagit. Hon är fortfarande något misstänksam, vilket ledde till att hon fick ytterligare en dos av medlet fast i M potens.

Boxer 16 månader, ”soffridare” (Merc)

Ur tidningen HFD 2000/2 av alternativmedicinare Mona Olsson

Hunden valdes som åtta veckors valp för att han var kavat och dominant. Ägarna trodde att han skulle kunna klara sig bättre själv under de timmar på dagen då de jobbade. Han har alltid slickat på deras händer, älskar att gå och nosa på allt möjligt så att saliven droppar. Snäll och trevlig när man inte begär något av honom, men när de ska leka med honom blir han stegvis så exhalterad att de inte har kontroll över honom. När de ska fostra honom svarar han emot med tänderna i ägarnas händer. Han vill ogärna bli dominerad. Stressar i konflikter, blir allt tuffare, ögonen svartnar, han tjuter och attackerar. Han rider, på olika möbler och människor som är omkring honom. Har blivit dålig på att äta, under en tid på 14 dagar.

Hunden fick en dos Mercurius solubilis D200.

Vid återkontakten var ägarna mycket nöjda då han helt hade slutat dominera dem. De var inte längre rädda för honom och inlärningarna var konfliktfria.

Hundar med epilepsi

Artikel från tidningen HFD, 2000/2 av equiatriker Monica Littorin

Epilepsi är en rubbning av hjärnans funktion med återkommande krampanfall. Epilepsi kan förekomma på många hundraser, och i regel uppträder de första anfallen mellan 1-3 års ålder. Mellan anfallen är hunden helt frisk. Vid några tillfällen har jag behandlat epilepsi på hund med homeopati. De två tillfällen jag tar upp här, har behandlats med Calcium carbonicum (Calc carb) respektive Phosphorus (Phos). Andra stora medel där man kan finna epilepsi är Bufo, Cuprum, Lachesis, Silicea, Sulphur m fl. Vad man alltid letar efter är vad som är speciellt och udda för just den individen, och då är repertoriet oumbärligt!

Basset/Griffon tik, 2,5 år

En Basset/Griffon tikhade haft flera anfall av epilepsi och skulle antagligen ha traditionell medicin resten av livet. Hunden var köpt som valp och var då mycket dominant i flocken, högg och bet ofta omkring sig, men lugnade sedan ned sig. Ägaren tyckte hon var lite omogen och definitivt ingen ”knähund”. Hon var nu lite grov för sin ras, orkade inte så mycket och låg ”alltid steget bakom”.

Leverproverna var förhöjda, vilket naturligtvis förklarar en del av tröttheten. Hon hade morrat åt folk och var arg på alla utom frun i huset. Dessutom var hon reserverad när hon mötte andra hundar. Aptiten och törsten var inte särskilt bra, däremot var hon en gourmand. Hon tyckte mycket om mjölk. Föregående sommar hade hon matvägrat. På morgonen var hon väldigt trött och höll sig länge; däremot kissade hon väldigt ofta på promenad.Smällare och hastiga ljud var hon harig för, vilket inte var så käckt då hon skulle användas som jakthund. Trots att hon morrat åt folk tyckte hon dock om dem, speciellt barn. Hon var också mycket smart.

Det fanns inte så många fysiska symptom: stel bak och svårt för att vända. Klåda i öronen och någon gång runt nacken. Löpningarna var normala. Vid anfallen, som kom regelbundet, sprang hon runt först, krampade, spydde men det kom ingen fradga. Efteråt ville hon äta mat med hysteriskt stor aptit. En gång fanns det med stress innan ett anfall, men det fanns ingen specifik gemensam nämnare.

Hon fick en dos Calcium carbonicum 10M. Inte pga sjukdomen i sig utan för att det stämmer bra med hennes konstitution: trött, lätt för att lägga på sig vikt och grov. Det är heller inte ovanligt att Calc carb är dominanta. Det är ett relativt vanligt medel på växande individer, om helheten stämmer.

Efter behandlingen försvann stelheten bak och aptiten kom tillbaka. Hon började dock spy upp maten ett kort tag efter dosen, men det gav sig snart. Blev mycket mer alert och pigg. Kunde även följa med på jakt, vilket inte fungerat tidigare. Efter 6 månader har hon ännu inte fått något nytt anfall.

Setter-tik, 4,5 år

En setter-tik hade under det sista året haft regelbundna epilepsi-anfall. Ägaren hade haft hunden sedan den var valp. Även brodern har epilepsi. Mamman till hunden dog när tiken var 2 år, vilket gjorde att hon blev lite osäker och rädd för andra hundar. Hon blev vaccinerad mot parvo-virus en månad före det första epilepsi-anfallet.

Denna hund är en typisk Phosphorus hund. Mycket pigg, smal, alert med bra aptit och stor törst. Mycket social och tycker om människor. Det fanns inga andra fysiska problem. Dock tyckte hon inte om räkor eller fisk. Tiken fick Phosphorus 10M 1 dos. Efter 9 månader har hon inte haft några besvär. Hon blev mer positiv och kelig. Lade dessutom på sig mer vikt.

När detta skrevs hade det inte gått så lång tid så det kanske var lite för tidigt att summera. Kanske behövde hundarna en ny understödjande dos längre fram? Båda hade dock blivit mentalt bättre, anfallen hade försvunnit och Settern hade lagt på sig vikt, vilket inte är ovanligt vid rätt medel.

Rabiesvaccinerad St Bernhardstik, 4 år

Detta fall är ur tidningen HFD 2006/1 och är skrivet av djurhomeopat Ulla Adamsson. Hon gjorde ett projektarbete under utbildningen om homeopati och aggressiva hundar, där även denna hund medverkade. Vill du ta del av hela hennes arbete kan hon kontaktas via ullabos59@gmail.com En artikel om hennes projektarbete hittar du här: Kan homeopati bota aggressiva hundar?

050924

Tiken går inte upp i vikt, trots att hon äter tills hon blir mätt, äter inte upp all mat hon får. Vräker inte i sig och matvägrar helt en dag i veckan.

Hon är stressad, tar inte kontakt med andra människor eller djur, men det är ok om någon kommer fram till henne och tar kontakt. Hon är snäll, kelig och väldigt beroende av matte – sitter nästan i knäet på henne. i sommar har hon fått bölder under hakan och på läppen på höger sida, av mygg och knottbett. De är bättre nu sedan knott och mygg har lugnat ned sig.

Gillar inte varma rum och sol, vill helst ligga i skuggan och vara ute, vilket väder det än är. Hon säger aldrig ifrån till någon, utom den andra St Bernhardstiken där hemma, som hon fått stryk av. Den 5-årige pojken i familjen, kan göra vad som helst med henne, hon går med på allt.

Rubriker

MIND: Affectionate, Mildness, Ailments from – excitement – emotional

GENERALS: Emaciation, Vaccination – ailments after, Warm – air, agg

Bestämde mig för att ge Lyssinum till att börja med, för att neutralisera skadeverkan från rabiessprutorna. Jag tror att i det här läget så är hennes konstitution Pulsatilla, men vi får vänta och se vad Lyssinum gör. Ordination: Lyssin C200, 3 piller 1 plusdos i 5 max dagar, telefonkontakt efter 3 dagar.

Vid telefonkontakt 050929 berättade matte att tiken börjat äta efter tredje dosen. Hon äter allt som hon får. Matte ska ge tiken mat tre gånger om dagen för att se om hon går upp i vikt. Matte ska väga hunden och sedan ska vi höras på telefon om en vecka.

Telefonkontakt 051006: Tiken fortfarande bättre, hon äter bra och går upp i vikt. Har blivit mycket gladare och keligare.

Telefonkontakt 051105: Tiken äter fortfarande bättre men har stannat på en vikt nu. Matte skulle vilja se att hon gick upp lite till i vikt. Hunden verkar vara en Pulsatilla. Vill inte vara inne när värmen är på i huset. Kelig så att hon nästan kryper under mattes skinn. Snäll så det går till överdrift. Matte börjar att ge hunden Pulsatilla D200 i morgon, plusdos morgon och kväll i max 5 dagar.

Telefonkontakt 051115: Tiken äter bättre igen och har dessutom börjat vilja vara inne mer. Ligger lugnt och tycker att det är skönt inne i värmen, verkar också mer tillfreds generellt. Vi avvaktar och ser.

Telefonkontakt 051220: Hunden helt ok. Samma hund nu som innan rabiesvaccinationen, enligt matte. Fallet avslutat.

Två fall från Amerika

Dessa två fall är ur tidningen HFD 2006/1 och är skrivna av djurhomeopat Ulla Adamsson. Hon gjorde ett projektarbete under utbildningen till djurhomeopat om homeopati och aggressiva hundar. Vill du ta del av hela hennes arbete kan hon kontaktas via ullabos59@gmail.com En artikel om hennes projektarbete hittar du här: Kan homeopati bota aggressiva hundar?

Första fallet

Jack, en Border collie var 21 mån när jag undersökte honom för första gången, 19 september 2002. Han hade ett aggressivt beteende mot andra hundar och människor sedan han vaccinerats mot rabies, då han var 4 månader gammal. Han kunde skälla okontrollerat och göra utfall mot hundar och människor. Han verkade frisk på alla andra sätt, förutom tecken på dermatit, vilket jag trodde berodde på vaccineringen. Han fick hälsosamt foder.

Det första medel jag gav honom var Lyssinum CM, den 19 september 2002. Efter några veckor var han ca 50 % bättre. Men så blev han något sämre månaden senare, så jag gav honom Phosphorus CM, den 25 oktober 2006. Återigen blev han avsevärt bättre. Månaderna gick och hudproblemen var nu det största bekymret. Hans beteende hade blivit bättre till 90 %. Han låg kvar på den nivån och var mycket bättre mot djur och människor. När hudproblemet inte ville försvinna gav jag honom Sulphur C200, den 6 december 2002.

Två månader gick och han fortsatte att förbättras mentalt och huden blev bättre. Men så blev huden sämre och jag gav honom Sulphur 10M, i februari 2003. Efter 5 månader kom han tillbaka. Hans hud var bättre, men han hade gått tillbaka lite på det mentala planet. Han fick Phosphorus CM i juli 2003 och sedan dess har han varit bra.

Andra fallet

Wolfgang var en ettårig dobermann hanne som jag träffade första gången den 23 juli 2002. Han hade börjat kräkas galla och blivit aggressiv mot andra hundar och människor sedan han vaccinerades mot rabies den 9 mars 2001. Han fick Phosphorus C200.

Den 4 september 2003 kom han tillbaka efter att ha bitit en rädd kvinna. han hade cirkulerat runt och följt efter henne och bitit sedan han känt hennes rädsla. Ägaren hade inte kunnat kontrollera hunden. Hunden hade också haft ett krampanfall i juni och augusti 2003 och börjat dregla efter det. Han fick Phosphorus 10M och blev bättre under oktober månad. Behandlades vidare med Phosphorus CM.

Nu hade han inga mag/tarm-problem, anfallen och hans beteende hade blivit bättre med 80 %. Det enda symtom han har är klåda, men han mår mycket bättre.

Utvärtes behandling: Aconitum- och Arnicalösning

ur HFD 2003/04, av djurhomeopat Ann-Charlotte Rekke

Jag läste om medlet Aconitum (Acon) i George Vithoulkas ”Materia Medica Viva”. Det står lite historia om medlet, och då nämns att Acon förr användes som smärtstillande medel, som även kunde strykas på huden. Jag tyckte det lät väldigt intressant och bestämde mig för att prova.

Blandade till en flaska med destillerat vatten och en tablett Aconitum 1M. Jag fick tillfälle att prova lösningen redan nästa eftermiddag då jag halkade på ett vått golv och slog stortån i kanten på dörren och i tröskeln, det smärtade ända upp i låret.

Jag haltade till kylskåpet och tog fram flaskan, skakade den, dränkte in en bomullstuss med lösningen och lade den på tån. Det tog ett par minuter, sedan var det som att smärtan formligen rann bort. Kände inte av någonting efteråt, kunde sätta på mig skor och gick obehindrat.

Jag har provat denna lösning vid några fler tillfällen, både på mig själv och på djur som krävt snabb smärtlindring. Det har fungerat mycket bra! Det är dock en ren akutbehandling, vid mer ytlig smärta.

Har även använt det till en ko med klövspaltseksem. Kon hade ont och ville helst inte stå upp (hade även fått veterinärbehandling men det hade inte hänt så mycket). Hon fick även Hepar invärtes och så baddade husse utvärtes med Aconitum-lösning. Efter ett par timmar började hon stå upp långa stunder och sedan blev det bara bättre och bättre.

Arnica-lösning

Jag har även använt en liknande lösning av Arnica (Arn) bl a på min grannes hund, som fick ett otäckt fukteksem en sommar; kladdigt, varigt och mycket kliande. Jag klippte rent området, torkade rent med Arnica-lösningen under två dagar. Jag gav hundens konstitutionsmedel invärtes. Det tog fem dagar, sedan hade huden torkat och läkt. Efter ytterligare någon vecka, började pälsen växa ut igen.

Efter den snabba förbättringen jag fick på min grannes hund beslöt jag att använda den utvärtes lösningen av Arnica fler gånger, som en utvärtes, relativt snabb lindring av hudproblem, medan djuret behandlades konstitutionellt, med ett helt annat konstitutionsmedel invärtes.

Jag har i dagsläget använt denna kombination till några sk. eksemhundar. Deras kliande har lindrats snabbt och huden har börjat läka fint, samtidigt som deras konstitutionsmedel arbetar invärtes.