LottaH – Sida 8 – Homeopati för djur

Oliver, utdömd häst med kvickdrag (Calc)

Det ringde en förtvivlad hästägare 010630 och berättade att hennes halvblodsvalack Oliver, 14 år, blivit utdömd för kvickdrag. Ägaren hade fått tipset om homeopatisk behandling av en kompis, vars häst blivit bra. Jag träffade aldrig vare sig hästen eller ägaren.
Problemen började i maj-01 och efter ca två månader med veterinärmedicinsk behandling, utan gott resultat, fick hon rådet att slakta hästen, för något hopp fanns inte.

Oliver var en lång häst med lång smal hals, stort huvud och små hovar. Han var en snäll, lat, lugn och trafiksäker häst med bra självförtroende. Han hade inga rädslor att tala om. Han ville gärna ha sällskap, men kunde även vara ensam.
Före problemen med hostan var han pigg och glad, men nu hade han blivit mindre glad och verkade sakna livsglädje. Han hade blivit slöare och mer hängig.
Han verkade slöare på hösten och piggare på våren.
Man, svans och päls var blanka och fina. Han var lätt att hålla i hull, hade fina hovar och
det var inga problem att sko honom.
Oliver var varm av sig och gick bara med täcke om det blev mer än –20 grader.
Inga gaser i magen, normal avföring och urin.
Han brukade svettas lätt vid ansträngning.
Han tyckte om både sött och salt och brukade slicka på träinredningen i stallet.
Oliver var ofta och mycket snubblig – särskilt i skogen och han reagerade lite på att sadelgjorden skulle spännas och när tränset skulle sättas på.

Jag valde Calc D30 x 1 dos i 3 dagar, som Oliver fick i en äppelbit. Han slutade hosta efter 1:a dosen och blev pigg och glad och hela hästen blev en ”helt annan”.
Efter ca 8 veckor ringde ägaren upp och berättade att Oliver hade hostat till några gånger och jag skickade två doser Calc D 200. Två dagar efter dosen hostade han upp en slemklump.
Sedan var han bra från hostan, men efter ca 6 veckor blev han lite halt på vänster framben. Jag skickade då Calc M x 1 dos, hältan försvann och hostan förblev borta.
Efter 2 år hörde jag av ägaren igen. Hon berättade att Oliver hade hostat till ett par gånger och jag skickade en dos Calc 10 M. Sedan var allt bra och Oliver levde flera goda år utan hosta innan han slaktades pga ålderdom.

av dipl djurhomeopat Helen Anebo

Halvblod med inflammation i senskidan (Ruta)

Artikel införd i tidningen Homeopati för djur, 1999/4 av Monica Littorin

Ett 6-årigt halvblod hade mjuka gallor bak, (kotleden blir som fylld av vatten), vilka kom mycket plötsligt under maj månad -98.
Hästen gick på bete under sommaren och började därefter ridas under 3 veckor.
Gallorna gick ned men inte bort. Veterinären var ute flera gånger och hästen blev skickad till djursjukhus.
Röntgen var utan anmärkning men hästen reagerade på böjprov. Inflammation på tarsalsenskidan (senskida i hasen) konstaterades.
Hästen var sämre på höger sida. Hästen hade vilat sedan september månad -98.
Ägaren kunde inte berätta så mycket specifikt om hästens konstitution så i detta fall fick behandlingen baseras på symptomen.

I mars -99 fick hästen Ruta graveolens D30 i 10 dagar.
Vid återbesök hos veterinär under april, konstaterades att hästen var frisk.
I maj månad reds hästen som vanligt och fungerade därefter.

Ruta är ett användbart medel vid skador, speciellt på ligament, senor, ledband och brosk.
Symptomen är värst efter vila och blir bättre efter en stunds rörelse.
Symptombilden liknar mycket på Rhus-t, som också används vid skador och stelhet.
Båda medlen blir sämre av kyla och fukt.
Ev fungerar Ruta bäst på ligament och speciellt på vristerna,
medan Rhus-t är det bästa medlet på senor.

Galoppör med andningsproblem (Sulph)

Ägaren till en galopphäst sökte behandling för att hästen under 2-3 månaders tid hade haft svårt att andas vid snabbjobb. Besvären kom endast efter att den gått fort. Hästen blev mycket orolig, näst intill hysterisk och kastade sej. Ögonen blev stora som ”pingisbollar” och näsvingarna var då utspärrade.

Man kunde höra ett kluckande ljud och att det rosslade. Därefter hostade han, men det kom aldrig upp något. Veterinären hade undersökt halsen, men inte funnit något anmärkningsvärt.
Normalt sett var detta en ganska orädd häst. Den var ganska social men den hade dock mycket temperament! Han kunde bli riktigt arg och visade det tydligt med ögonen. Om en annan häst t ex kom för nära när det var träningstillfälle, så gav den gärna ifrån sej ett tjuvnyp. Den hade också försökt slåss med en häst i boxen bredvid. Tidigare hade hästen haft besvär med bl a diarré och nässelfeber.

När jag ska bestämma ett lämpligt medel ser jag på helheten, men går också till ett Repertorium och slår på de speciella symptom, som finns med i individens helhetsbild.
Under rubriken ”svårt att få luft när man rör sej” fanns både Lyc och Sulph med. Dessa två medel ligger ofta väldigt nära varann och kan vara svåra att skilja på. Konstitutionen på denna häst kunde stämma in på båda medlen, t ex att den inte ville ha någon för nära sej och även dess temperament.
Det fanns dock några egenskaper som pekade mest åt Sulph, nämligen att den haft besvär med diarré, samt att den hade det ganska stökigt i boxen. Lyc är oftast mer noggranna.

Hästen fick Sulph 10M, vilket medförde att det kom upp slem ur halsen, andningen blev bra och han kunde fortsätta träna.
Efter en månad började det rossla lite igen och han fick en ny dos Sulph, nu i 50M.
Problemen försvann och hästen har därefter kunnat tränas som vanligt.

Som kuriosa kan nämnas att brodern till galoppören behandlades för en inflammation i ett framben med ett konstitutionellt medel, Lycopodium.
”Bieffekten” var att han slutade väva (stå och gunga fram och tillbaka).
Hästen fick en dos av potensen M och hade 4 månader efter dosen inte börjat väva igen.

Artikeln införd i tidningen Homeopati för djur, 1999/4, skriven av Monica Littorin

Bonzo med dålig hov (Sil)

Av Djurhomeopat Lena Elofsson, ur tidningen Homeopati för djur, 2004/3

Bonzo är en halvblodshäst, som jag känt sedan han var ett föl.
Han är en mycket känslig och ganska ädel häst, trevlig och alltid snäll att hantera.
Han är dock rätt så lättskrämd och har lätt att bli hispig och nervös. (i alla fall som yngre)
Genom åren har Bonzo haft lindrigt ont av fång då och då. Hornkvalitén har inte alltid varit den bästa, och han har haft lite hovsprickor emellanåt.

En dag ringer ägaren till mej och sade att nu skulle hon nog vara tvungen att ta bort Bonzo, (20 år och pensionär) för han verkade vara så dålig i höger framhov. Inte så att han hade jätteont, men han kände sej fram var han skulle sätta ned den foten och gick inte mer än han måste.
Hoven hade flutit ut, och blivit stor och flat, sulan verkade vara tunn och känslig.
Hornkvalitén var också dålig och ganska spröd.
Ägaren och jag diskuterade lite fram och tillbaka, och kom fram till att vi kunde prova med homeopatmedel.
Om läget kunde förbättras inom en vecka, skulle Bonzo få en chans till att få vara kvar.
Hovslagaren trodde att hovbenet hade roterat lite och att det inte skulle gå att klara hoven mer än en eller kanske två skoningar till.
Han lade på en sula på den dåliga hoven för att hjälpa Bonzo lite.

Eftersom jag kände Bonzo ganska väl och problemet var dålig hov tyckte jag att Silicea kunde passa honom bra.

Han fick Silicea D200 morgon och kväll i 2 dagar.
Sedan väntade vi en vecka och fortsatte därefter behandlingen med Silicea D6 en gång/dagl en vecka, sedan 2 ggr /vecka och till slut 1 dos/vecka en period.

Redan efter några dagar verkade hoven lite bättre. Bonzo gick mer än förut.
Successivt blev även humöret bättre. Det blev en gladare och mer aktiv häst, nästan som ung på nytt!
Efter två-tre veckor hoppade han över grinden på 120 cm, när hans kompis skulle ut på en ridtur. Han ville tydligen också ut på en promenad!
Hoven bättrade sej mer och mer, både i kvalité och form.
Efter drygt två år, blev hoven normal igen, trots att den var väldig stor och flat innan.
Hovslagaren sa sist han skodde, att Bonzo nog hänger med några år till.
Det är ganska fantastiskt att naturen kan rätta till hoven, torts att hästen var över 20 år gammal!

Av Djurhomeopat Lena Elofsson, ur tidningen Homeopati för djur, 2004/3

© Lotta Hägglund

Akut fång på islandshäst (Bry)

Inom homeopatin återkommer vi väldigt ofta till att djuret behöver sitt konstitutionella medel. Men ibland uppkommer det akuta situationer som man får lösa först, innan man går in på de kroniska problemen.

En islandshäst, 14 år, fick en dag plötsligt ett akut fånganfall. Två dagar innan anfallet hade hästen flyttats till ett nytt bete. Det var grönt, på sensommaren och inte speciellt kraftigt. Tre andra hästar gick där utan problem och hästarna hade tidigare gått på kraftigare bete. Något annorlunda arbete än tidigare hade islandshästen inte utfört.
Det började med att hästen dagen innan hade lagt sej ned under ridturen. När jag såg hästen hade det gått ytterligare ca 24 timmar.

Hästen var då ”världsfrånvänd”, lugn men avskärmad och ville ligga med benen rakt ut mest hela tiden. De stunder han stod upp såg man att han hade svårt att stå på benen.
Det sträckte i senorna och hästen ”kotade över” och ville avlasta benen. Han såg överfull ut vid skapet och verkade kissnödig, men det kom inget. Ordentliga tarmljud fanns.

Hästen fick 10 piller Bryonia D30. Medlet löstes i vatten och sprutades i munnen var 10:e minut. Vi tog tid och efter 50 minuter var hästen på benen, kissade, bajsade och hade sitt normala utseende.
Vi riktigt kunde se hur han kom tillbaka från sitt inåtvända beteende.
Hästen fortsatte sedan att beta som om inget hade hänt. Han belastade sina ben normalt. Fånget har inte kommit tillbaka efter detta anfall.

Att han fick Bryonia var för att man så tydligt kunde se att tryck förbättrade. När han lade sej ned, såg man att han försökte pressa magen mot marken. Andra symptom som pekade mot Bryonia var att hästen ville vara ifred och att rörelse förvärrade.

Vid ett flertal tillfällen när hästar fått akut fång har jag med gott resultat behandlat med Bryonia. Det gemensamma för dessa hästar är att ägarna beskrivit att ”hästarna bara gått och lagt sej” .
Det är heller inte något ombyte i foder eller överansträngning som är den utlösande faktorn, utan fånganfallet bara kommer.

Några hästar som fått akut fång, beroende av förändringar i bete eller utfodringen, har jag behandlat med Nux vomica, med bra resultat.
Vid behov kan man, när det akuta fånget är bra, gå vidare med en konstitutionsbehandling, med ett passande medel.

Artikel införd i tidningen Homeopati för djur, 1999/4, skriven av Monica Littorin

Perserdamen Bonnie (Euphr)

Bonnie har haft problem med ögonen hela sitt vuxna liv, hon är nu fem år.
Hon har gått och knipit igen ögonen och varit väldigt ljuskänslig, haft variga och rinniga ögon.
Har behandlats med antibiotika utan synbart resultat.

Matte hade hört talas om att homeopatmedlet Euphrasia kunde vara till hjälp vid liknande problem, så Bonnie fick tre piller, tre gånger, med ca en veckas mellanrum.Först fick hon en våldsam reaktion med massor med var i ögonen, sedan blev hon jättefin i ögonen.
Matte säjer att det var tur att hon visste att dom kan bli sämre först, vid homeopatisk behandling, annars hade man nog fått en chock!
Men det är otroligt när det vänder, så fort det går.
Från en dag till en annan är det helt bra!

Nu har hon ögonen öppna även dagtid, när det är ljust!

Gammal katt med förstoppning (Op)

Katten kom till mej efter flera vändor hos veterinären, där de gett honom paraffinolja, ett antal mikrolax, spolat tarmen i flera timmar för att lösa upp förstoppningen, samt gett honom vätska under huden. Inget verkade hjälpa. Katten hade varit förstoppad i drygt en vecka.
Han vägrade att äta och dricka sedan några dagar och var väldigt hängig, rent av apatisk.
Han hade dessutom kräkts avföring dagen innan, vilket är allvarligt.
Det var alltså ont om tid, kanske hade redan kroppen tagit skada.

Jag gjorde en sk repertorisering där jag valde ut hans symptom för att se vilket medel som skulle matcha honom bäst.
Valet stod mellan 2 medel, Nux vomica och Opium.
Eftersom han var apatisk valde jag att ge honom homeopatmedlet Opium. Hade dock bara M potens hemma, vilket kändes i kraftigaste laget.
Jag förvarnade matte och husse att han kunde få en förstförsämring.
Han fick 1 dos mitt på dagen. Han var hängig, hade mat i munnen som han vägrade svälja när de matade honom, han ville vara ensam, inte bli störd.
På kvällen pratas vi vid igen, katten har mycket riktigt fått en förstförsämring, han visade klart och tydligt att han ville vara ensam, gömmer huvudet i tassarna.
Mår illa, dreglar och kräks, men har börjat fisa…luktar väldigt illa!

Vi ger honom en dos till. (skulle normalt inte ha gjort det, men för varje timme som gick minskade hans chanser att klara sej.)
En timme senare visar han inga teckan på att vilja vara ensam, tvärtom, han tillbringar hela kvällen med husse och matte.
Hoppar upp och lägger sej på fotpallen, vilket måste vara en enorm anstängning för honom.

Dagen efter går han runt mycket, dreglar, kräks lite. Protesterar när de ska mata honom, vilket han inte gjort tidigare.
Morgonen efter bajsar han, en handfull, illaluktande skit.

Av lycka över att han kanske kan klara sej ringer matte till veterinären och får komma för att få en B-vitamin spruta som ska stimulera aptiten.
Han får dessutom antibiotika, för han har lite feber.
Nu börjar avföringen att rinna ur honom, den fräter på huden så han blir infekterad och hårlös, hela katten luktar infektion.
Tyvärr fick de honom aldrig att äta eller dricka självmant, så till slut får han somna in.

Schäfertik med ätproblem (Nux-v)

Denna lilla hund, en sju månaders schäfertik, är en variant av Nux-v.
Hon var den tuffaste valpen i flocken och är nu även stökig mot andra hundar. Hon var stressad och for runt, tuff utåt men vek inombords.
Sedan tre veckor tillbaka åt hon avföring från hästar, ensilage och stenar och det mesta hon kom över, ägaren sade att hon var som ett sopnedkast.

Speciellt om hon blev frustrerad sökte hon sej till matskålen. Resultatet blev att hon blev mycket lös i magen och det luktade illa. Det bubblade i tarmarna och hon bajsade inne under natten då hon hade svårt att hålla sej. Törsten var stor.

Rent fysiskt hade hon något röda ögon, dålig lukt från halsen, var fet och mjällig i pälsen. Det kliade mycket men hade inga utslag. Hon var väldigt åksjuk.

Något som är vanligt bland dessa individer är att de är smärtkänsliga, deras smärttröskel kan vara låg, och det var det även hos denna lilla dam.
Det enda kända fysiska problem hon haft tidigare var öroninflammation.

Hon fick Nux-v D30 i 5 dagar. Andra till tredje dagen blev hon sämre, men slutade sedan äta bajs och kunde åka bilen utan att spy.
Hon fick sedan Nux-v D200 efter en tid och då slutade hon att bajsa inne och blev lugn och trygg. Öronbekymren kom tillbaka, det gick alltså rätt väg, de sista problemen försvann först och de problem som var först dök nu upp sist.

Dosen D200 upprepades då ägaren använt konventionell skolmedicin och homeopaten ville inte störa den läkning som visade sej gått åt rätt håll.

Artikel från tidningen Homeopati för djur 2001/2, skriven av Monica Littorin

Tiken Maya (Lac-c)

Maya är en behaglig Chinese Crested Puff-dam, som tillsammans med sin dotter, åkte iväg för att bli parade. Båda tikarna återvände hem med bäbisar i magen. Dag 47 försvann dock Mayas kula och ägarna förstod att hon resorberat fostren. Hennes dotter gick det bättre för, hon fick valpar. Men, från den dagen dottern fick sina valpar vägrade Maya både att äta och dricka självmant.
Hon ylar på nätterna och piper dag som natt, sover inte. Det enda som finns i hennes huvud är att ta sej in till valparna. Är uppjagad och darrar av upphetsning, inte intresserad av nåt annat än valparna. Inte intresserad av gosedjur, har lite svullet juver men ingen mjölk.
Hon försöker desperat ta sej till valparna och i ett obevakat ögonblick fick hon sej in och hoppade ned i lådan och tog en valp och såg fullkomligt jättelycklig ut. Sedan blev allt ännu värre.
Hon ser ut som att hon tror nån har snott barnen av henne. Ögonen dryper av sorg, är jättedeprimerad. Hon är även normalt en sån att när nåt inte går som hon vill blir hon jätteledsen i ögonen.
När Maya får chansen så DIAR HON DOTTERN! Dottern låg och sov på sidan i soffan och Maya smög upp och satte sej bakom ryggen. Tissarna på dottern stod ut och Maya började sörpla i sej mjölk…hon känns som att hon blivit valp igen säjer matte.
Har blivit uttorkad men de matar henne med majsvälling och havregrynsgröt, men Maya gör allt för att spotta ut maten. Förr har hon alltid druckit vatten men varit lite si och så med maten, har haft perioder då hon varit dålig på att äta. Nu ser hon hungrig ut och slickar sej om munnen men det är som att hon nekar sej själv till att äta.
Var smal när hon hämtades hem efter parningen men började äta efter några dar och ägarna fick upp henne i hull. Efter resorberingen av fostren blev hon dålig på att äta igen.
När matte ringde mej var hon förståeligt nog alldeles förtvivlad.
Det faktum som gjorde att jag bestämde mej för ett medel var att hon diade dottern samt att hon även försökte dia matte!
Maya fick Lac caninum C200 2 piller 2 gånger i +dos i 1 dag.

När Maya fått första dosen blev hon kolugn och la sej sen och sov i soffan. Detta har hon inte gjort sedan allt detta började. Är mindre desperat men piper när valparna ger ljud ifrån sej, lyssnar.
Har ätit lite foder självmant och druckit lite grann.
Men hon försökte dia dottern två gånger den dagen. Försökte komma åt tissarna framifrån på henne.
När hon var ute bajsade hon och avföringen var roströd, men det var inte blod…nästa gång bajsade hon OK.
När matte ringer mej för rapport går Maya och lägger sej och sover i soffan igen.
Några dagar senare berättar matte att hon sovit i buren på natten. På morgonen bajsade hon ned HELA buren + lite till med diarré som sprutade. Luktar fruktansvärt illa. Nu kommer det bara slem. (Utrensning/ROS? Som valp hade hon diarré och fick läggas in på vetklinik)
Dottern hade varit lite lös i magen men alla andra hundar OK.
Maya vill bara till valparna, lägger sej över alla, omfamnar dem och morrar till dottern. Matte tycker att det känns som att det är ”mer liv” i henne nu, men har idag varit lite mer orolig, går fram och tillbaka, blir mer när valparna piper. Har nog inte druckit speciellt bra i dag.
Äter fortfarande inget själv, sätter sej långt från skålen. Ska vätska upp henne ikväll, om hon får mer diarré ska de ge Canicur.

Följande dag, (5 dagar efter Lac-c doserna) verkar magen ha lugnat sej, det blev bara en dags diarré.
Har blivit vätskad och matad. Är mycket lugnare.
En av valparna har dock varit orolig så matte tog upp honom i soffan, Maya fick nosa på honom och blev överlycklig. Fick ligga med honom, hon kissade honom, tvättade honom och han tuttade lite på henne. Sedan åt hon upp RUBBET av valpmaten när hon blev erbjuden tillsammans med valpen.
Försöker fortfarande tutta på både dottern och matte.
Därefter går det en dryg vecka innan vi hörs av igen och matte berättar att Maya inte försökt dia mer på nån. Hon äter själv om hon får äta med valparna – valpfoder då såklart… men det gör ju inget på den magra damen.
I övrigt är hon inte lika fixerad vid valparna men förstås intresserad av dem. Tvättar dom gärna och ligger med dom i lådan. Hon vill inte att de tuttar på henne, förmodligen gör det ont för hon har ju inte mycket att komma med till de hungriga bäbisarna.

Vid nästa kontakt, knappt 3 veckor senare rapporterar matte:
Maya mår just nu prima! Hon äter som en häst och har blivit riktigt tjock!!! Busar med valparna och är mormor på heltid! Hon strålar av glädje igen och det är verkligen härligt att se! Hon busar och leker, när ingen orkar leka med henne fortsätter hon att roa sej själv. Maya har inte direkt varit nån stor ”lekhund” förr!
Ska bli intressant att se vad som händer när de flyttar, när hennes egna valpar från förra kullen flyttade så letade hon dom i timmar och stirrade anklagande på ägarna.
Ytterligare nån vecka senare hörs jag och matte av igen. Nu har valparna börjat flytta till sina nya hem, men allt verkar gå bra för Maya ändå! Och Maya ska förhoppningsvis få egna valpar igen, för nästa gång hon löper ska hon paras.

Valack med hosta (Puls)

När homeopaten såg den 10-åriga hästen första gången, hade han en torr hosta, som kom långt nerifrån lungorna, sk flankandning.
Han reagerade på höger gaffelband med smärta. Pälsen var glanslös. Hästen stod och hängde och hade mycket besvärligt att andas. Svettades mycket över hela kroppen.

Hostan hade börjat efter sommaren, 4 månader tidigare, och det gick inte att rida honom.
Vid palpation av magen reagerade han våldsamt. Vände in i boxen och avskärmade sej från oss. (En Lycopodium eller Natrium mur häst hade antagligen sparkat)

Han ville inte vara ensam, var lägst i rang, drack väldigt lite men åt ofta och lite samt saknade framåtanda.
Han hostade både inne och ute och det blev värre när han rörde på sej. Han var avundsjuk på sin stallkompis.
Enligt en veterinär hade hästen eksem. Senare framkom det, av tidigare ägare, som haft hästen i många år, att han hostat varje vinter, så länge de kunde minnas.

Hästen fick Pulsatilla LM1. Efter 3 veckor hostade hästen fortfarande, åt och drack dock mycket bättre. Mentalt var han också piggare. Han fick då Puls LM2

Vid nästa uppföljning ca 3 veckor senare, hade han blivit högst i rang, blankare och piggare. Flankandningen var borta men han hostade till och från. De började att rida honom. Hästen fick Puls 10M.

4 månader senare rids hästen för fullt. Hästen har enligt ägaren blivit mycket social och pratar hela tiden. Pigg och glad. Hostar någon enstaka gång. Har fått en avslutande dos Puls 10M.

Artikel införd i tidningen Homeopati för djur 1999/2 av Monica Littorin