sorg – Homeopati för djur

Sorken, 9-årig golden hanne med furunkulos (Nat-m)

ur tidningen HFD 2002/1 av djurhomeopat Annica Uddenäs

Han söker för sin tassfurunkulos. (sjukdom med bölder som kommer på tassarna, mellan tårna, ofta hos boxer). Han kom till sitt nuvarande hem då han var 9-10 mån gammal pga att han var misskött hos uppfödaren.

När han kom var han jätterädd och man fick inte röra honom, speciellt på bakdelen. Då skrek han och kissade. Förmodligen hade han fått stryk.

Numera är Sorken en glad, lugn och positiv hund, som alla tycker om, människor och djur. Han är jättekelig, som ett ”kardborreband”, han blir sällan arg men om han blir det är han som ett åskmoln. Sorken är åskrädd och rädd för smällare. Han kommer då upp i sängen och sover hos husse och matte. Han har varit högst i rang men orkar inte riktigt hålla den positionen längre. Det är dock han som tar kommandot då det verkligen gäller.

Sorken pratar mycket, han är varm av sej och ligger gärna ute i regn och rusk. Han kan halta lite när han börjar att röra på sej om han ligger stilla för länge och det är kallt. Då går han in och vill ligga mjukt. Hältan blir bättre efter en stunds rörelse. Han är väldigt lättlärd men han har svårt att hålla intresset uppe om man tar samma övning 2-3 gånger. Då pratar han hellre med andra människor. Sorken är mycket rädd om sina saker, han har aldrig bitit sönder något. Han snarkar när han sover, är mycket matglad och har normal törst.

När Sorken var 4 år gammal dog hans bästa hundkompis och han blev väldigt ledsen. Matte och husse fick tvinga honom ut på promenad, han ville inte äta eller göra något utan låg bara stilla. Det vände efter några månader och han blev bättre när familjen skaffade en ny hund. Sorken är idag sitt gamla jag, ibland söker han sällskap, ibland vill han vara för sej själv, det är inga problem att lämna honom ensam. Han är inte speciellt intresserad av andra hundar, varken att leka eller bråka med, han går undan. Han är en stor hund, men inte tjock, han kan gå upp i vikt men inte så att det besvärar honom. Choklad och kakor äter han men annars inte något människogodis, salt äter han inte. Han äter mycket gräs, men inte jord, sand, kalk eller dylikt. Av ben får han diarré. Han sover nog mest på vänster sida, aldrig på rygg. Inga problem att klippa klorna, Sorken går med på allt vad husse och matte vill.

För 4-5 år sedan, i samma veva som kompisen blev sjuk och dog, tappade Sorken päls på ryggen och fick utslag, röda prickar, på insidan låren och på magen. Pälsen kan vara lite fet men i övrigt UA. Han gillar att bada i hav, åar och att leka med vattnet från vattenslangen.

Furunkulosen har han haft i 5-6 år, kommer mellan klorna, mest på framtassarna och mer på höger sida. Svulsterna brukar komma vid förändringar i vädret, speciellt i övergången mellan vår och sommar samt vid rötmånaden. Hans svulster på tassarna blir inte sämre av att han blir blöt om tassarna. Precis innan bölderna spricker har han lite svårt att gå, då de spruckit verkar det som att smärtan lättar, då blir han bättre i humöret. Sorken har blivit behandlad av veterinär många gånger, ofta länge och väl, men problemet kommer ändå tillbaka med jämna mellanrum. I övrigt har han bara haft lite problem med tandsten samt öroninflammationer då och då.

Det första man som homeopat kommer att tänka på i det här fallet är att problemen började efter att kompisen dött. Både det att han tappade pälsen och att han fick problem med tassarna. Problem pga sorg och håravfall är starka tecken på medlet Natrium mur, att han är varm av sej och att han blev mer eller mindre apatisk när han blev ledsen pekar också mot Nat-m. Så han fick det.

Ca 1 mån efter sina första doser av medlet berättar matte att Sorken mår bra, han har haft lite problem med öronen (vilket han haft tidigare), han slutade att slicka på tassarna efter han fått medlet, bölderna på tassarna har läkt ut. Han får läkemedlet igen, pga öroninflammationen. 11 dagar senare rapporterar matte att örat blivit bra, han mår jättebra, är väldigt glad, är som om han vore valp igen. En månad senare ny rapport: nu har han återtagit sin ställning som kung i huset, är kaxig igen. Två månader senare mår han fortfarande bra, både fysiskt och mentalt.

Katten Jippy Smaragd (Ign)

ur tidningen HFD 2001/2 av djurhomeopat AnnaLena Nyström

En katt med förmodad gammal sorg sedan 15 år tillbaka. Hittades på en parkeringsplats ihop med syskon där barn hade kastat sten på dem. Jippy är nu hos en kärleksfull matte.

Jippy har alltid varit väldigt skygg, rädd för ljud, orädd i mörker, rädsla för att bli buren, pendlar mellan kelighet och att dra sig undan. Sväljer mycket hela tiden, nyser emellanåt, lite klistriga ögon som omedelbart blir bättre när matte tar fram ögonsalvan. Inte aggressiv men kan bli mycket upprörd när det blir för mycket. Passion för stark ost.

Behandling: Ignatia 200 i tre doser.

Jippy blir snabbt bättre mentalt, mindre rädd och nu framme och med hela tiden. Retas med de andra katterna och ser mycket gladare ut. Ögonen har blivit bättre och även nysningarna. Matte får hålla henne utan den tidigare panikångesten. Efter 3 mån börjar nysningarna komma tillbaka och matte upprepar dosen.

Homeopati i hönsgården

av homeopat Gunilla Birkestad, ur Homeopati för djur 2004/1

Hönan Agda var svart med skimrande grönt i sin fjäderskrud. Favorit till den gamle tuppen, som började bli lite egensinnig och anföll till slut både människor och övrigt förekommande djur på gården. Så det blev som det blev, med den argsinta tuppar, han blev nackad.

Agda som precis hade lagt ägg och börjat ruva, lämnade nu boet. En spräcklig höna tog genast över ruvningen av de fem äggen. Agda blev deprimerad. Hon hade sorg. Hon var för sig själv och låg gärna lite nedgrävd i sanden. Fjäderskruden ändrade karaktär och blev svartgrå. Livskraften avtog mer och mer. Så en dag kläcktes äggen. Det blev 5 svarta kycklingar som genast adopterades av den spräckliga hönan som ruvat fram dem. Agda brydde sig inte utan stoppade näbben under vingen.

Jag kom på besök till gården i ett annat ärende, har hand om gårdens hästars hälsa. Då passade gårdens ägare på att fråga om det gick att göra något åt hönan Agda, annars förlorar vi henne. Efter att ha tänkt lite kring döden och vilka medel som kan passa bäst, och vilka jag hade med mig i bilen, så fick det bli Aconitum D6. Andra läkemedel som kan komma ifråga i samband med döden, och om övriga symptom stämmer, kan vara Arsenicum album, Arnica, Ignatia, Natrium muriaticum.

Agda flyttade in på altanen och utfodrades där med mat och Aconitum-droppar morgon och kväll. Redan andra dagen stod hon och väntade på dropparna, som gavs med pipett i Agdas öppna mun, hon ville verkligen ha dem. Efter en vecka kacklades det mycket på altanen, så Agda fick gå ut till de andra i flocken. Nu var hon riktigt svart i fjädrarna igen, sprättade som en kraftfull höna och nu gällde det kycklingarna!

Med all kraft försökte hon ta kycklingarna från den spräckliga adoptivmamman. Kycklingarna visste juingen annan mamma än den de redan hade. Till sist insåg Agda att de hade det bra med den spräckliga hönan. Efter ytterligare en vecka kom även det skimrande gröna fram, och Agda framlevde sina dagar ett år till, då åldern tog ut sin rätt.

Katten Trisse (Nat-m)

ur tidningen HFD 2000/4, av djurhomeopat Anna-Lena Nyström

Trisse kräktes ofta och kissade dessutom enormt mycket där han inte skulle, framför allt i soffan. Han var en katt som matte hade hittat ute i – 7 C och matte var säker på att han hade slängts ut från sitt tidigare hem.

Trisse är mager och tufsig. Trots att han kommer fram och hälsar, accepterar att bli klappad, så förmedlade hans ögon både sorg och uppgivenhet. Matte berättar att han mer eller mindre alltid sett ut så.

Han kräktes upp maten direkt efter han ätit, han pratade mycket, var väldigt sällskaplig och ville gärna vara närvarande när det kom besökare. Han var mager och hade svårt att gå upp i vikt. Ett blixtrande temperament när det behövdes. Trisse ville inte kissa på toaletten när någon annan var närvarande. Han var social men ville inte bli buren. Ville bli kliad men ville inte ha någon närmare kroppskontakt. Den sorgsna blicken avgjorde djurhomeopatens val av medel!

Trisse behandlades med Natrium muriaticum i 3 dagar – homeopatins sk. sorgemedel. Redan efter den första dosen förändrades han totalt, blev kelig och glad, kissade inte en enda gång där han inte skulle. Kräktes bara en enda gång och verkade både nöjd och tillfreds med livet.

Tiken Maya (Lac-c)

Maya är en behaglig Chinese Crested Puff-dam, som tillsammans med sin dotter, åkte iväg för att bli parade. Båda tikarna återvände hem med bäbisar i magen. Dag 47 försvann dock Mayas kula och ägarna förstod att hon resorberat fostren. Hennes dotter gick det bättre för, hon fick valpar. Men, från den dagen dottern fick sina valpar vägrade Maya både att äta och dricka självmant.
Hon ylar på nätterna och piper dag som natt, sover inte. Det enda som finns i hennes huvud är att ta sej in till valparna. Är uppjagad och darrar av upphetsning, inte intresserad av nåt annat än valparna. Inte intresserad av gosedjur, har lite svullet juver men ingen mjölk.
Hon försöker desperat ta sej till valparna och i ett obevakat ögonblick fick hon sej in och hoppade ned i lådan och tog en valp och såg fullkomligt jättelycklig ut. Sedan blev allt ännu värre.
Hon ser ut som att hon tror nån har snott barnen av henne. Ögonen dryper av sorg, är jättedeprimerad. Hon är även normalt en sån att när nåt inte går som hon vill blir hon jätteledsen i ögonen.
När Maya får chansen så DIAR HON DOTTERN! Dottern låg och sov på sidan i soffan och Maya smög upp och satte sej bakom ryggen. Tissarna på dottern stod ut och Maya började sörpla i sej mjölk…hon känns som att hon blivit valp igen säjer matte.
Har blivit uttorkad men de matar henne med majsvälling och havregrynsgröt, men Maya gör allt för att spotta ut maten. Förr har hon alltid druckit vatten men varit lite si och så med maten, har haft perioder då hon varit dålig på att äta. Nu ser hon hungrig ut och slickar sej om munnen men det är som att hon nekar sej själv till att äta.
Var smal när hon hämtades hem efter parningen men började äta efter några dar och ägarna fick upp henne i hull. Efter resorberingen av fostren blev hon dålig på att äta igen.
När matte ringde mej var hon förståeligt nog alldeles förtvivlad.
Det faktum som gjorde att jag bestämde mej för ett medel var att hon diade dottern samt att hon även försökte dia matte!
Maya fick Lac caninum C200 2 piller 2 gånger i +dos i 1 dag.

När Maya fått första dosen blev hon kolugn och la sej sen och sov i soffan. Detta har hon inte gjort sedan allt detta började. Är mindre desperat men piper när valparna ger ljud ifrån sej, lyssnar.
Har ätit lite foder självmant och druckit lite grann.
Men hon försökte dia dottern två gånger den dagen. Försökte komma åt tissarna framifrån på henne.
När hon var ute bajsade hon och avföringen var roströd, men det var inte blod…nästa gång bajsade hon OK.
När matte ringer mej för rapport går Maya och lägger sej och sover i soffan igen.
Några dagar senare berättar matte att hon sovit i buren på natten. På morgonen bajsade hon ned HELA buren + lite till med diarré som sprutade. Luktar fruktansvärt illa. Nu kommer det bara slem. (Utrensning/ROS? Som valp hade hon diarré och fick läggas in på vetklinik)
Dottern hade varit lite lös i magen men alla andra hundar OK.
Maya vill bara till valparna, lägger sej över alla, omfamnar dem och morrar till dottern. Matte tycker att det känns som att det är ”mer liv” i henne nu, men har idag varit lite mer orolig, går fram och tillbaka, blir mer när valparna piper. Har nog inte druckit speciellt bra i dag.
Äter fortfarande inget själv, sätter sej långt från skålen. Ska vätska upp henne ikväll, om hon får mer diarré ska de ge Canicur.

Följande dag, (5 dagar efter Lac-c doserna) verkar magen ha lugnat sej, det blev bara en dags diarré.
Har blivit vätskad och matad. Är mycket lugnare.
En av valparna har dock varit orolig så matte tog upp honom i soffan, Maya fick nosa på honom och blev överlycklig. Fick ligga med honom, hon kissade honom, tvättade honom och han tuttade lite på henne. Sedan åt hon upp RUBBET av valpmaten när hon blev erbjuden tillsammans med valpen.
Försöker fortfarande tutta på både dottern och matte.
Därefter går det en dryg vecka innan vi hörs av igen och matte berättar att Maya inte försökt dia mer på nån. Hon äter själv om hon får äta med valparna – valpfoder då såklart… men det gör ju inget på den magra damen.
I övrigt är hon inte lika fixerad vid valparna men förstås intresserad av dem. Tvättar dom gärna och ligger med dom i lådan. Hon vill inte att de tuttar på henne, förmodligen gör det ont för hon har ju inte mycket att komma med till de hungriga bäbisarna.

Vid nästa kontakt, knappt 3 veckor senare rapporterar matte:
Maya mår just nu prima! Hon äter som en häst och har blivit riktigt tjock!!! Busar med valparna och är mormor på heltid! Hon strålar av glädje igen och det är verkligen härligt att se! Hon busar och leker, när ingen orkar leka med henne fortsätter hon att roa sej själv. Maya har inte direkt varit nån stor ”lekhund” förr!
Ska bli intressant att se vad som händer när de flyttar, när hennes egna valpar från förra kullen flyttade så letade hon dom i timmar och stirrade anklagande på ägarna.
Ytterligare nån vecka senare hörs jag och matte av igen. Nu har valparna börjat flytta till sina nya hem, men allt verkar gå bra för Maya ändå! Och Maya ska förhoppningsvis få egna valpar igen, för nästa gång hon löper ska hon paras.