Tiken Maya (Lac-c)

Maya är en behaglig Chinese Crested Puff-dam, som tillsammans med sin dotter, åkte iväg för att bli parade. Båda tikarna återvände hem med bäbisar i magen. Dag 47 försvann dock Mayas kula och ägarna förstod att hon resorberat fostren. Hennes dotter gick det bättre för, hon fick valpar. Men, från den dagen dottern fick sina valpar vägrade Maya både att äta och dricka självmant.
Hon ylar på nätterna och piper dag som natt, sover inte. Det enda som finns i hennes huvud är att ta sej in till valparna. Är uppjagad och darrar av upphetsning, inte intresserad av nåt annat än valparna. Inte intresserad av gosedjur, har lite svullet juver men ingen mjölk.
Hon försöker desperat ta sej till valparna och i ett obevakat ögonblick fick hon sej in och hoppade ned i lådan och tog en valp och såg fullkomligt jättelycklig ut. Sedan blev allt ännu värre.
Hon ser ut som att hon tror nån har snott barnen av henne. Ögonen dryper av sorg, är jättedeprimerad. Hon är även normalt en sån att när nåt inte går som hon vill blir hon jätteledsen i ögonen.
När Maya får chansen så DIAR HON DOTTERN! Dottern låg och sov på sidan i soffan och Maya smög upp och satte sej bakom ryggen. Tissarna på dottern stod ut och Maya började sörpla i sej mjölk…hon känns som att hon blivit valp igen säjer matte.
Har blivit uttorkad men de matar henne med majsvälling och havregrynsgröt, men Maya gör allt för att spotta ut maten. Förr har hon alltid druckit vatten men varit lite si och så med maten, har haft perioder då hon varit dålig på att äta. Nu ser hon hungrig ut och slickar sej om munnen men det är som att hon nekar sej själv till att äta.
Var smal när hon hämtades hem efter parningen men började äta efter några dar och ägarna fick upp henne i hull. Efter resorberingen av fostren blev hon dålig på att äta igen.
När matte ringde mej var hon förståeligt nog alldeles förtvivlad.
Det faktum som gjorde att jag bestämde mej för ett medel var att hon diade dottern samt att hon även försökte dia matte!
Maya fick Lac caninum C200 2 piller 2 gånger i +dos i 1 dag.

När Maya fått första dosen blev hon kolugn och la sej sen och sov i soffan. Detta har hon inte gjort sedan allt detta började. Är mindre desperat men piper när valparna ger ljud ifrån sej, lyssnar.
Har ätit lite foder självmant och druckit lite grann.
Men hon försökte dia dottern två gånger den dagen. Försökte komma åt tissarna framifrån på henne.
När hon var ute bajsade hon och avföringen var roströd, men det var inte blod…nästa gång bajsade hon OK.
När matte ringer mej för rapport går Maya och lägger sej och sover i soffan igen.
Några dagar senare berättar matte att hon sovit i buren på natten. På morgonen bajsade hon ned HELA buren + lite till med diarré som sprutade. Luktar fruktansvärt illa. Nu kommer det bara slem. (Utrensning/ROS? Som valp hade hon diarré och fick läggas in på vetklinik)
Dottern hade varit lite lös i magen men alla andra hundar OK.
Maya vill bara till valparna, lägger sej över alla, omfamnar dem och morrar till dottern. Matte tycker att det känns som att det är ”mer liv” i henne nu, men har idag varit lite mer orolig, går fram och tillbaka, blir mer när valparna piper. Har nog inte druckit speciellt bra i dag.
Äter fortfarande inget själv, sätter sej långt från skålen. Ska vätska upp henne ikväll, om hon får mer diarré ska de ge Canicur.

Följande dag, (5 dagar efter Lac-c doserna) verkar magen ha lugnat sej, det blev bara en dags diarré.
Har blivit vätskad och matad. Är mycket lugnare.
En av valparna har dock varit orolig så matte tog upp honom i soffan, Maya fick nosa på honom och blev överlycklig. Fick ligga med honom, hon kissade honom, tvättade honom och han tuttade lite på henne. Sedan åt hon upp RUBBET av valpmaten när hon blev erbjuden tillsammans med valpen.
Försöker fortfarande tutta på både dottern och matte.
Därefter går det en dryg vecka innan vi hörs av igen och matte berättar att Maya inte försökt dia mer på nån. Hon äter själv om hon får äta med valparna – valpfoder då såklart… men det gör ju inget på den magra damen.
I övrigt är hon inte lika fixerad vid valparna men förstås intresserad av dem. Tvättar dom gärna och ligger med dom i lådan. Hon vill inte att de tuttar på henne, förmodligen gör det ont för hon har ju inte mycket att komma med till de hungriga bäbisarna.

Fina Maya

Vid nästa kontakt, knappt 3 veckor senare rapporterar matte:
Maya mår just nu prima! Hon äter som en häst och har blivit riktigt tjock!!! Busar med valparna och är mormor på heltid! Hon strålar av glädje igen och det är verkligen härligt att se! Hon busar och leker, när ingen orkar leka med henne fortsätter hon att roa sej själv. Maya har inte direkt varit nån stor ”lekhund” förr!
Ska bli intressant att se vad som händer när de flyttar, när hennes egna valpar från förra kullen flyttade så letade hon dom i timmar och stirrade anklagande på ägarna.
Ytterligare nån vecka senare hörs jag och matte av igen. Nu har valparna börjat flytta till sina nya hem, men allt verkar gå bra för Maya ändå! Och Maya ska förhoppningsvis få egna valpar igen, för nästa gång hon löper ska hon paras.

© Lotta Hägglund

Kon Stina med depression (Nat-m)

Stina var i sin krafts dagar, en stor och auktoritär ko, en självklar ledare. Hon var en SRB-ko i 850 kg klassen. Människovänlig som hon var, skulle hon alltid klappas och pratas med. Samtidigt var hon en bestämd dam, som inte accepterade vad som helst. Hon var polis i ladugården och bestämde.

Allt var frid och fröjd med Stina, under merparten av hennes liv, en problemfri ko, men vid tiden vid ombyggnaden av ladugården fick Stina en depression. Matte begrep förstås ingenting!

Stina som var känd för sin glupande aptit och fick därför i vanlig ordning klara sej på mindre foder innan sin sjätte kalvning. Det var ingalunda unikt för Stina. Ingen reagerade på Stinas tillstånd förrän det visade sej att hon helt mist sin aptit på kraftfoder, när hon så småningom serverades detta igen. Inga fysiska fel kunde observeras på henne.

Först trodde man att Stina inte fattat att transpondern ”fungerade” igen, men snart insåg man att hon helt enkelt inte ville äta. Stina magrade. Matte kelade och fjäskade, men nej! Stina fick Calc carb, ”universalmedlet” vid aptitlöshet, men Stina vägrade ändå att äta. Alfalfa, Acid phos, Nux vomica, energibalans…nix! Matte blev orolig för sin kelgris och tog sej en rejäl titt på henne och funderade.

Tunn över ryggen, mager, speciellt kring halsen, ledsen, hängig, inte särskilt kelig längre…alla tecken styrde mot Natrium mur.

Varför skulle hon behöva Nat-m? Hade något särskilt hänt?

Nej, hon hade blivit klappad som förut, sinad som förut, kalvat som förut – men, inte ätit som förut! Under större delen av Stinas liv hade ladugården varit en uppbunden kortbås ladugård. Stina hade levt sina rutiner efter detta. Plötsligt blev det en lösdrift. En mojäng om halsen bestämde om man fick mat eller inte (man kunde inte längre stjäla lite från grannen) Man blev plötsligt instängd i en annan – liten – fålla tillsammans med sina andra sinlagda kamrater och kunde inte längre sköta mjölkningsordningen i mjölkfållan. Livet var inte kul längre!

Äntligen fattade matte vad depressionen handlade om! Stina fick Nat-m D30 och började stadigt återvända till sitt gamla jag. Började äta, började kela, lade på sej, återtog det polisiära jobbet igen. Stina blev sej själv och kalvade ytterligare några gånger.

Ur tidningen Homeopati för djur, nr 4, 2000, av dipl djurhomeopat Marie Åslew

Djurhomeopat/Norr © Lotta Hägglund