sulphur – Homeopati för djur

Cilla, 5-årig tik med hudproblem (Sulph och Natr-m)

ur tidningen HFD 2004/3 av djurhomeopat Eivor Iversen

Cilla är en 5 årig tik, blandras (schäfer-flatcoated retriever). En mycket intelligent och livlig hund. Hon har tidigare fått Sulph 200 som hon svarade jättebra på när hon gick till överdrift med sina mobbingtendenser. Hon har aldrig haft klåda eller några fysiska problem tidigare.

I mitten av juli kontaktade hennes ägare mej och berättade att hon hade kliat och slickat upp sår på båda låren inom bara något dygn. All päls var borta på ett område på ca 1-1.5 kvadratdecimeter på vardera lår. Huden var tunn och svampig, det både vätskade och kom enstaka bloddroppar från området. Cilla kliade sej även på övriga kroppen och fällde stora mängder päls. Hon hade också sårskorpor runt munnen och neråt halsen.

Min första tanke var förstås att ge Sulph, så hon fick Sulph 30 i plusdos i 3 dagar. Efter att hon fått Sulph-doserna gjorde jag, på inrådan av en kollega, en flaska Arnika-lösning att spraya på såren ett par gånger om dagen.

1 vecka efter första Sulph-dosen hade såret på vänster sida slutat att vätska, medan det andra fortfarande vätskade något. Cilla hade blivit väldigt slö och ville inte ens gå ut för att rastas.

Jag hade då funderat lite och när jag frågade om Cilla varit ledsen så berättade ägaren att under loppet av några månader så hade de två yngsta döttrarna flyttat hemifrån. Den yngsta flickan, Ida, var Cillas speciella favorit och hon hade flyttat i juni månad. Man påminde sej även om att Cilla inte varit så glad och lekfull den sista tiden och att hon varje kväll gick upp och la sej ensam i Idas gamla flickrum.

Saken var då klar för mej och Cilla fick Natrium muriaticum i M-dos en gång. Redan på eftermiddagen hade hon kommit med sin älsklingsleksak i munnen! Dagen efter Nat-m-dosen ringde ägaren och ville komma och visa upp ”något förunderligt”. När han och Cilla dök upp så visade det sej att på vänster sida hade ny hud bildats och att det hade slutat vätska på höger sida.

4 dagar senare ringde ägaren och berättade att riktig hud hade bildats på båda sidorna och att Cilla börjat få tillbaka pälsen, på vänster lår var pälsen halvcentimeterlång!!

Är det fysiskt möjligt? Ägaren vidhöll att vare sej det var möjligt eller ej så var det ett faktum. Även på höger lår började ett tunt lager ny päls skönjas. Hon kliade sej inte och hon fällde nästan ingen päls längre.

Ägaren är övertygad om att det snabba tillfrisknandet naturligtvis berodde på homeopatmedlet men också på det faktum att Cilla visste att familjen nu var medveten om att hon saknade flickorna och att flickorna kom hem och hälsade på henne.

Ibland får man så snabba och fantastiska resultat av homeopatbehandlingar att man har svårt att själv tro att det är möjligt. Fantastiskt är också att denna snabba läkning skedde under rötmånaden.

Ia, Chihuahua på 3,5 år (Sulph)

ur tidningen HFD 2003/1 av djurhomeopat Margaretha Andersson Härnlund

Ia är en Chihuahua-tik vars problem är tonsilit, svullna halsmandlar, ljumskbråck och dåliga ledband på vänster bakben.

Hon är en tuffing, backar inte för något, sätter sej upp mot andra och större hundar. Inte rädd för nya platser, tycker bara att det är kul med nya lukter och att få markera på nya ställen! Kan även markera inomhus t ex på mattor, bara några droppar. Om matte då blir arg på henne, tittar Ia på henne som om hon ville säga: jag var ju tvungen.

Mattes Rottweiler fick valpar. När valparna blev lite större och sprang över Ia, fick hon flytta till mattes mamma. Men det var okej för Ia. Hon trivs med livet, bara hon får mat och har ett knä att ligga i. Hon är väldigt förtjust i valpar men har inte fått några egna. Hon körde bort tiken och lade sig själv hos valparna tidigare. Hon gillar besök, alla människor är välkomna, tycker om att bli klappad och ”åmar” sej. Ia är inte rädd, gillar värme (vilken Chihuahua gör inte det), och sover gärna i sängen.

Ia är väldigt förtjust i mat, vilket är ovanligt för en Chihuahua, äter allt och är glupsk, sätter nästan i halsen. Familjen tycker att hon är smart. Om hon t ex får ett ben, som hon inte vill äta just då, gömmer hon det och ser noga till att ingen vet var hon gömt det. När matte sedan letar efter benet och inte hittar det, står Ia mitt på golvet och ser lurig ut. På kvällen kommer hon sedan bara plötsligt fram med benet igen.

Sammanfattningsvis är hon orädd, tuff, kelig, smart och kaxig mot andra hundar och älskar mat.

Efter att ha repertoriserat henne gav jag denna hund Sulphur, vilket var ett av de medel som kunde vara tänkbara. Jag valde Sulph på helhetsbilden, därför att Ia är så orädd och tuff, men samtidigt väldigt kelig. På grund av hennes oräddhet stämmer inte bilden av Lycopodium, som också var ett medel som kom upp vid repertoriseringen. Lyc brukar vara mer rädda och en del är fega. Lyc brukar också bråka, men det gör inte Ia, hon är bara tuff och smart.

När jag först hörde beskrivningen tänkte jag Sulph och Lachesis. Jag uteslöt dock Lach, eftersom Ia varken är svartsjuk eller misstänksam. Hon visar heller inga obehag av halsbandet eller att bli klappad, som Lach ofta gör. Det är bara mot andra hundar, som hon är så kaxig. Mot familjen är hon snäll.

Hon fick Sulphur D30 0,5 tablett i 5 dagar. En vecka senare luktar hon inte så illa ur munnen, halsmandlarna är inte svullna. Morrhåren har börjat växa.

Tre veckor senare får hon en dos Sulph D30 0,5 tabletter i 3 dagar, då hon verkar ha ont i halsen igen, hade börjat lukta ur munnen igen och slickade mer på ägarnas händer.

Två månader senare får hon Sulph D200, 2 piller morgon och kväll då hon har ont i halsen igen.

Tre veckor senare: Mår bra, luktar inte illa ur munnen längre, mandlarna ej svullna, fått mer hårväxt på magen, morrhår växer och äter ännu bättre.

Två månader senare får Ia en dos till av Sulph D200, 2 piller morgon och kväll. Vid koll 4 mån senare berättar matte att Ia snabbt blev bättre efter sista dosen, hårväxten fortsätter att frodas och Ia mår bra.

Katten Ivan som kissade på spisen

av diplomerad djurhomeopat Anna-Lena Nyström, ur; tidningen HFD 2001/3

Ivan träffade jag med anledning av att han protestkissade på spisen och på andra ställen där det syntes direkt. Det fanns inga fysiska problem på katten, men detta kissande var mattes fasa. Som när hon skulle koka kaffe på morgonen och möttes av en gul ”kissblatta” på spisen.

Ivan var en bestämd katt. Tolv år, stor och lite överviktig. Han bodde med sin stora familj, en kattkollega samt en kanin. Det fanns ingen sjukdomshistoria mer än något olycksfall med skada tidigare. Det var Ivan som bestämde mest. Han var lite lat ibland, bet husse någon gång, dock ej matte. Satt mitt på vägen så att grannskapets hundägare var tvungna att gå ned i diket, för Ivan flyttade sig inte. Blev sur när matte kom hem och inte direkt hälsade på honom. Kissade då och gärna på hennes handväska. Protestkissade mindre på vintern, men då var också familjen mer hemma och samtidigt. På sommaren var det mycket spring hit och dit i familjen.Ivan tyckte om att gå runt i grannskapet och titta på när grannarna arbetade; satt då och tittade länge och intresserat enligt matte.

Ivan tiggde gärna vid bordet. Han vaktade inte maten mot den andra katten eller andra djur. Föredrog mjuk mat men i övrigt inget att säga om mat eller dryck. Värme/kyla inget där heller, kanske något mindre värmesökande. Sov på rygg mitt på golvet. Tydde sig mer till matte, respekterade hennes åsikter men ingen annans.

Jag hade ganska lite att gå på tyckte jag, när jag träffade Ivan i början av mitt homeopatyrke. Ivan kom in på mottagningen, med sin kisslåda med sig. Spatserade in med självsäker min och lade sig i soffan, när frågestunden började. Försökte bita mig när vi pratade om hans negativa vanor och när jag sade något som uppenbarligen inte passade denna macho-katt. Däremot var Ivan en väldigt social katt och verkade mycket intresserad av vårt prat.

Jag valde Lyc C200, tre doser, som första läkemedel till Ivan. Detta på grund av hans protestkissande och aggressiva läggning mot omgivningen. Efter några veckor ringde matte och sade: ”Nja, det var inte så stor skillnad”. Jag var alltså tvungen att tänka vidare vilket läkemedel jag skulle välja istället.

Med tanke på hans sociala sida och att han ofta låg på rygg, verkade obekymrad och lite lat emellanåt så blev det förstås Sulph C200 som nästa läkemedel. Jag hörde inte något från ägaren efter detta. Däremot uppsökte mattens egen mamma mig med sin hund. Hon berättade att det inte var några problem med Ivan längre. Ingen protestkissning, och samtliga familjemedlemmar var noga med att alltid vid hemkomsten ropa: ”Hej Ivan, nu är vi hemma! Hur har du haft det idag?” Kombinationen av Sulphur och lite extra ”viktighetsfaktor” verkar nu ha fallit Ivan på läppen, och alla var nöjda!

Galoppör med andningsproblem (Sulph)

Ägaren till en galopphäst sökte behandling för att hästen under 2-3 månaders tid hade haft svårt att andas vid snabbjobb. Besvären kom endast efter att den gått fort. Hästen blev mycket orolig, näst intill hysterisk och kastade sej. Ögonen blev stora som ”pingisbollar” och näsvingarna var då utspärrade.

Man kunde höra ett kluckande ljud och att det rosslade. Därefter hostade han, men det kom aldrig upp något. Veterinären hade undersökt halsen, men inte funnit något anmärkningsvärt.
Normalt sett var detta en ganska orädd häst. Den var ganska social men den hade dock mycket temperament! Han kunde bli riktigt arg och visade det tydligt med ögonen. Om en annan häst t ex kom för nära när det var träningstillfälle, så gav den gärna ifrån sej ett tjuvnyp. Den hade också försökt slåss med en häst i boxen bredvid. Tidigare hade hästen haft besvär med bl a diarré och nässelfeber.

När jag ska bestämma ett lämpligt medel ser jag på helheten, men går också till ett Repertorium och slår på de speciella symptom, som finns med i individens helhetsbild.
Under rubriken ”svårt att få luft när man rör sej” fanns både Lyc och Sulph med. Dessa två medel ligger ofta väldigt nära varann och kan vara svåra att skilja på. Konstitutionen på denna häst kunde stämma in på båda medlen, t ex att den inte ville ha någon för nära sej och även dess temperament.
Det fanns dock några egenskaper som pekade mest åt Sulph, nämligen att den haft besvär med diarré, samt att den hade det ganska stökigt i boxen. Lyc är oftast mer noggranna.

Hästen fick Sulph 10M, vilket medförde att det kom upp slem ur halsen, andningen blev bra och han kunde fortsätta träna.
Efter en månad började det rossla lite igen och han fick en ny dos Sulph, nu i 50M.
Problemen försvann och hästen har därefter kunnat tränas som vanligt.

Som kuriosa kan nämnas att brodern till galoppören behandlades för en inflammation i ett framben med ett konstitutionellt medel, Lycopodium.
”Bieffekten” var att han slutade väva (stå och gunga fram och tillbaka).
Hästen fick en dos av potensen M och hade 4 månader efter dosen inte börjat väva igen.

Artikeln införd i tidningen Homeopati för djur, 1999/4, skriven av Monica Littorin