av diplomerad djurhomeopat Anna-Lena Nyström, ur; tidningen HFD 2001/3
Ivan träffade jag med anledning av att han protestkissade på spisen och på andra ställen där det syntes direkt. Det fanns inga fysiska problem på katten, men detta kissande var mattes fasa. Som när hon skulle koka kaffe på morgonen och möttes av en gul ”kissblatta” på spisen.
Ivan var en bestämd katt. Tolv år, stor och lite överviktig. Han bodde med sin stora familj, en kattkollega samt en kanin. Det fanns ingen sjukdomshistoria mer än något olycksfall med skada tidigare. Det var Ivan som bestämde mest. Han var lite lat ibland, bet husse någon gång, dock ej matte. Satt mitt på vägen så att grannskapets hundägare var tvungna att gå ned i diket, för Ivan flyttade sig inte. Blev sur när matte kom hem och inte direkt hälsade på honom. Kissade då och gärna på hennes handväska. Protestkissade mindre på vintern, men då var också familjen mer hemma och samtidigt. På sommaren var det mycket spring hit och dit i familjen.Ivan tyckte om att gå runt i grannskapet och titta på när grannarna arbetade; satt då och tittade länge och intresserat enligt matte.
Ivan tiggde gärna vid bordet. Han vaktade inte maten mot den andra katten eller andra djur. Föredrog mjuk mat men i övrigt inget att säga om mat eller dryck. Värme/kyla inget där heller, kanske något mindre värmesökande. Sov på rygg mitt på golvet. Tydde sig mer till matte, respekterade hennes åsikter men ingen annans.
Jag hade ganska lite att gå på tyckte jag, när jag träffade Ivan i början av mitt homeopatyrke. Ivan kom in på mottagningen, med sin kisslåda med sig. Spatserade in med självsäker min och lade sig i soffan, när frågestunden började. Försökte bita mig när vi pratade om hans negativa vanor och när jag sade något som uppenbarligen inte passade denna macho-katt. Däremot var Ivan en väldigt social katt och verkade mycket intresserad av vårt prat.
Jag valde Lyc C200, tre doser, som första läkemedel till Ivan. Detta på grund av hans protestkissande och aggressiva läggning mot omgivningen. Efter några veckor ringde matte och sade: ”Nja, det var inte så stor skillnad”. Jag var alltså tvungen att tänka vidare vilket läkemedel jag skulle välja istället.
Med tanke på hans sociala sida och att han ofta låg på rygg, verkade obekymrad och lite lat emellanåt så blev det förstås Sulph C200 som nästa läkemedel. Jag hörde inte något från ägaren efter detta. Däremot uppsökte mattens egen mamma mig med sin hund. Hon berättade att det inte var några problem med Ivan längre. Ingen protestkissning, och samtliga familjemedlemmar var noga med att alltid vid hemkomsten ropa: ”Hej Ivan, nu är vi hemma! Hur har du haft det idag?” Kombinationen av Sulphur och lite extra ”viktighetsfaktor” verkar nu ha fallit Ivan på läppen, och alla var nöjda!
© Lotta Hägglund