Av djurhomeopat Manoe Hoekstra, Holland
Den 15 juni 2012 fick jag en förfrågan gällande Alex, en kastrerad hankatt som använts i avel. Hos uppfödaren levde han inte i hemmiljö utan i ett hönshus.
Damen som adopterade honom berättade att han levt med dem i 3 veckor och att han de första dagarna varit skräckslagen och inte velat komma ut ur transportburen.
Efter några dagar kom han ut ur buren och sprang inte omedelbart och gömde sej när någon kom in i rummet. Han gillar att bli kelad med, men bara när han känner sej trygg. Ibland kommer han fram och ligger i bädden.
Problemet började när hans nya ägare rakade bort lite av hans päls, som hade tovat sej. Alex började slicka sin päls som besatt. Han har några kala fläckar och han skadar sej också, med allt slickande.
Man vet inte så mycket om hans förflutna, bara att han kom från sin uppfödare till den andra uppfödaren. När den nya ägaren hämtade honom var han väldigt smutsig och luktade urin, så de var tvungna att tvätta honom.
Han hade alltid levt i ett hönshus. Hans hud ser normal ut, förutom där han slickat sönder sej. Alex är social med de andra katterna som bor i hushållet och på natten leker han med dem. När en av de nya ägarna kommer in i rummet han befinner sej i, får han inte panik, låter sej klappas en stund innan han går tillbaka till ett tryggt ställe.
Han verkar ha förlorat sin tillit till människor, ägarna ser att det är en fin katt, men han ser sorgsen ut i ögonen.
När jag repertoriserar honom leder det inte till så mycket. Det verkar som att hans sorgsenhet är orsakat av hur människor behandlat honom förut. Därför letade jag efter ett sorgemedel till den stackars blyge katten. Staphysagria var det medel jag tänkte på. Min känsla sa mej att han hade sorg och att hemska saker hänt honom i det förflutna, orsakat av människor.
Staphysagria är ett medel som ”låter saker hända dem”. Alex gillade inte att bli tvättad eller rakad, men han lät dem göra det.
Staphysagria har en tendens att gömma sej, vilket Alex också gör, och Staph kan inte visa sina känslor. Alex ger intrycket av att han tycker om att känna sej älskad men verkar inte kunna öppna sej för den kärlek hans nya ägare vill ge honom. Vi bestämde att Alex skulle få medlet Staphysagria.
Den 18 juni fick Alex sin första dos av medlet. Den natten, när ägaren låg i sängen, kom Alex bredvid sängen och jamade åt henne. Hon fick ta upp honom i sängen, kelade med honom och han stannade hos henne en stund. Nästa dag fick han sin andra dos och samma sak hände. Han slickade sej heller inte på sin päls som han gjort innan.
Eftersom han svarade så bra på medlet bestämde vi oss för att inte ge honom en tredje dos. Men på den tredje dagen hade han lust att gömma sej igen så vi bestämde att han skulle få en dos Staph varje dag i en vecka.
Den 2 augusti berättar ägaren att Alex verkar må jättebra!Hans sår läker och han slickar inte sin päls mer än normalt. Han gillar att kela i sängen och han vågar till och med sitta i ägarens knä. Det är nu några dagar sedan han fick sin sista Staph dos.
Den 21 augusti mår Alex fortfarande bra. När ägaren kommer på övervåningen där Alex befinner sej kommer han springande mot henne för att kela.
Hans päls har växt ut. Han vågar sitta vid fönstret och titta ut.
I februari 2013 mår Alex fortfarande alldeles utmärkt! Han njuter av att bli kelad med och behöver inte längre gömma sej. Hans ägare är väldigt glada över den fina, keliga katt han blivit!
Artikeln är fritt översatt från www.hpathy.com och Manoe Hoekstra kan nås på: info@manekinekohomeopathie.nl
@ Lotta Hägglund